I skogen

DSC_3864.JPG

Varför blev jag inte naturfotograf? Nu menar jag inte att jag tar fantastiska bilder och borde betraktas som proffs. Jag menar att jag verkligen gillar att ta bilder i naturen, särskilt på hösten när det är fullt av fuktig mossa, döda stubbar, svampar och annat vackert.

Vi hittade kantareller i skogen, och tog en fika med hembakta bullar. Och vädret var vackert och solen värmde, och för en stund var precis allt i livet bra igen.

På plussidan

Jag har vikt tvätt och ska snart städa bänkskivan för att göra bullar, men innan dess tänkte jag försöka peppa mig med en lista över allt som är bra. Som vanligt är det ingen ordning i listan, bara en allmän uppräkning.

Jag har ett underbart kök som man faktiskt blir glad av att vara i. Ljusgula köksluckor är bra för humöret.

Jag har världens bästa lilla familj. Nala överöser mig med gosighet, och Dick har verkligen trätt fram som en klippa.

Jag har en bror som är rolig och snäll. Han är den bästa morbrodern man kan tänka sig. Jag önskar att han vore här nu, men han kommer om ett par veckor.

Jag har riktigt bra vänner. Imorgon ska jag ut i skogen med Virginia. Nyss fick jag ett sms från Trollhättan fyllt av omtanke. Andra ringer och pratar och lyssnar och är stöd i största allmänhet.

Jag har på egen hand gått ned 11 kilo i vikt och blivit mycket hälsosammare (med visst undantag för de senaste två dagarna…)

Jag har kloka och peppande bloggläsare.

Jag har humor. Den är visserligen inte uppenbar för alla, men den finns där.

Jag kan klättra upp ur vilken brunn som helst, och just nu känns det som att jag är på väg att häva mig över kanten.

Jag gör goda bullar.

Jag har en ordnad ekonomi. Det underlättar ju trots allt livet en hel del.

Jag ska ställa till med en riktig halloweenbrakfest den 4 november, och den kommer att bli toppen.

Jag har en farfar som visserligen är död, men som jag ändå pratar med när det krisar och som i vanlig ordning helhjärtat ställer sig på min sida.

Jag har brieost i kylskåpet och ska äta den till lunch tillsammans med päron och små goda knäckebröd.

Jag tycker om hösten, och nu är det höst.

Jag ser fram emot julen och nästa år, en framförhållning som är bra när man är deppig.

Jag grät inte igår, och har hittills inte gråtit idag.

Jag trodde att jag skulle få ihop tio bra saker, men lyckades göra listan längre än så utan att anstränga mig.

Till skogs

Dick släpade ut mig i skogen idag. Jag ville inte alls åka någonstans, men jag följde förstås med. Vi packade fika i ryggsäcken och fick några fina timmar. Och vi hittade litet svamp. Det gör en alltid på bättre humör.

En annan livgivande händelse var en inbjudan till vampyrafton på Kungliga operan i Stockholm. Jag fick en inbjudan eftersom jag är vampyrexpert. Första riktiga glassgrejen efter den boken! Jag tänkte tacka nej först, men sedan tänkte jag om. Vi åker till Stockholm den 26 oktober, bara Dick och jag, och klär ut oss till vampyrer för att slå klackarna i taket på Operan. Vad kan gå fel? Inget!

Nu ska vi äta löjrom, dricka champagne och göra lax med kantarellsås.

Och under en transportdag under en jobbturné nästa vecka har vi bokat in oss i en hotellsvit i Örebro. På kvällen går vi ut och äter gott. Sviten har bubbelbadkar, vilket utgör ett något klent substitut för en pool åt Nala.

Som ni märker försöker vi spendera oss ur krisen. Ju mer man brassar på med goda viner, naturupplevelser och annat skoj desto bättre mår man. Så är det i alla fall för mig. Andra är kanske annorlunda.

Jag har gått från att bara vara ledsen till att även bli arg och upprörd. Problemet med min ilska är att den är så himla mesig så det är aldrig någon som lägger märke till den. Men den ger faktiskt litet kraft i allt elände.

I förrgår grät jag inte alls. Igår lipade jag bara en stund på kvällen. Idag har jag varit torrlagd (hittills). Jag drömmer märkliga drömmar om krig och partisaner och långsamma båtfärder på floder med grumligt vatten och frodig växtlighet. Jag vaknar och är upprörd.

Och jag kommer nog fortsätta att använda er som psykologiskt plank. Era söta kommentarer gör också att jag mår litet bättre.

Jag är så ledsen

Just nu har jag inte ork att göra någonting, och jag önskar att jag kunde sova dygnet runt resten av året och sedan vakna upp på andra sidan och känna att vi går mot bättre tider. Men det går ju inte, fast jag sover mycket, faktiskt så mycket att jag undrar om jag har drabbats av total utmattning.

Här är det inget som fungerar längre, med mig alltså. Ibland hoppar livet fram och slår en i skallen så att man inser att det man hittills har varit med om inte är så farligt. Jag skriver sällan eller aldrig om riktigt privata saker här. Det beror på två saker. För det första berör de aldrig bara mig utan alltid också andra som inte behöver få sina liv eller gärningar presenterade här, för det andra gör det ont att gräva i sådant som bör få vara ifred. Men jag har i alla fall två gånger tidigare i livet tagit hjälp av psykologer för att hantera traumatiska situationer. Jag tror att jag är på väg mot en tredje gång, för just nu är det alltför plågsamt att vara jag.

Eftersom ni är med mig, en del kända och många okända läsare, vill jag ändå förklara för er varför det just nu kommer att vara svajigt med inläggen. Jag kan inte samla mig till att göra någonting. Jag vill mest gråta, och så gör jag det.

Vi är i Göteborg. Dick har ett jobb här ikväll, och tanken var att Nala och jag skulle vara kvar hemma i Åkarp. Jag skulle ha varit på ett föräldramöte igår kväll, men blotta tanken på att sitta där vid ett bord och plötsligt haverera inför ett gäng småbarnsföräldrar blev för mycket. Så vi följde med på resan. Igår var vi Trollhättan. Imorgon ska vi till Varberg. Det är som förr. Vi reser ihop och har det ganska trevligt, om man bortser ifrån att jag saknar allt pansar och börjar gråta om någon säger något snällt till mig.

Det är år sedan jag var så under isen som nu. Plötsligt bara brast allt, och jag föll handlöst rakt ned i den här brunnen som jag vet finns där och som jag alltid aktar mig för. Och sedan ligger man här i mörkret och hela tillvaron är blöt och nedsolkad och det gör ont överallt och man vet knappt vad som är upp och ned. Och så ska man börja leta efter något att klättra på för att ta sig upp till det som är verkligheten igen. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting.

Jag känner en sådan förtvivlan. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill inte ha det här livet.

Jag är över 40 år, men jag kunde vara ett litet barn just nu. Det är inget som stämmer längre. Inte ens hjärnan vill fungera som den ska. Jag står och tuggar på ord och kan inte få fram dem, som om jag har tappat dem.

Jag gosar med Nala. Hon ligger raklång på mig och kramas med näsan mot min hals och tofsarna mot min kind. Det finns så mycket ömhet här. Jag vill gråta av det också. Jag vill aldrig någonsin se henne sviken, bortstött eller oönskad. Hon är det finaste på jorden. Jag försöker dölja den värsta ledsenheten för henne. Gråter på toa eller när hon sover, och säger bara att jag är lite ledsen nu, att man blir det ibland även om man är vuxen. Hon kramas och ger mig en lapp som hon har skrivit mamma på och frågar om jag vill ha godis. Jag nästan dör av kärlek.

Förlåt om jag blir rörig och osammanhängande. Det blir konstigt för er, men för mig är det så. När jag försöker vara i verkligheten är det som att jag skevar, inte riktigt stämmer. Syns det kanske? Jag tycker att folk stirrar. Jag ser kanske ut som om jag har gråtit nyss, och det har jag ju. Det är kanske det, eller något annat. Jag hör inte hemma här, mer som en vildman än en människa. Huden är så tunn. Där under finns något annat som vill välla ut och spilla ned trottoaren. Jag stirrar mig själv i ögonen och ser det så tydligt. Det är något främmande där, en skada.

Nyss köpte jag ett par skor, ett par röda stövlar, precis som en vanlig människa. Jag bad om ett par sulor också. Ingen kan ha anat något alls. Dick betalade. Allt var normalt. Jag till och med skojade: ”När ska man köpa ett par röda stövlar om inte när livet krisar? Ha, ha!” Sedan somnade jag i hotellsängen.

Och så möts jag av förståelse. Det är så skönt. Det finns trygga famnar överallt, om man bara vet var man ska titta. Jag har vänner. Det går faktiskt att tycka om mig.

Och när man står där och gråter i armarna på en bibliotekarie i Trollhättan nås man av fler insikter. Det är något med kvinnor. De är aldrig rädda för att stiga fram och fånga den som faller. De sluter sig runt en som en skyddande och lågmäld mur. De vet att det kan gå åt skogen för vem som helst, och att det gäller att lugna, krama och lyssna. Det är inte bara vettvillingar som klappar ihop. Det kan hända vem som helst. Och så blir man varse att trauman drabbar var som helst, och att de slår ned i nästan alla människors liv. För när man står där och berättar om allt detta osannolika som har inträffat och som utgör bakgrunden till gråten får man ta del av andras erfarenheter, och de är inte ett dyft mer logiska eller mindre tragiska än ens eget bagage. Men människor överlever, tar sig igenom och vänder blad och låter åren lägga bandage på skadan.

Och det är förstås det jag siktar på. Jag ska igenom detta och komma ut på andra sidan, och då ska jag se tillbaka på de här händelserna med andra, torra ögon. Jag har gjort det förr. Jag har varit i brunnen förr, och jag kan klättra.

Nu tror kanske någon att Dick och jag ska skilja oss eller att någon har dött eller blivit allvarligt sjuk. Så är det inte. Det gäller något utanför vår lilla familj. Det gäller inte Nalas förskola heller. Vi har haft ett möte, och det kändes bra.

Torsdag i Åkarp

Tack för era vettiga synpunkter på det förra inlägget. Ni får gärna fortsätta. Ni undrar vad personalen gör, och det är ett bekymmer. Vi har förstås tagit upp problemet, och de håller helt med om Nalas beskrivning. Det är några på förskolan som slåss, framför allt pojkar. Möjligtvis är detta alltså mer ett pojkproblem än ett småbarnsproblem. Pojkarna slår tydligen alla, även fröknarna. Men det verkar som om personalen inte tar tag i det, utan mest låter det vara eller kanske säger ”aja baja”, vilket inte hjälper.

Hur som helst så är det nedslående. Visst är Nala sedan tidigare van vid att umgås med vuxna och på grund av det mer överraskad över hur barn i grupp kan bete sig, men hon är också väldigt social och har lätt för att hänga på och ”spela spelet”. Hon verkar inte ha några som helst svårigheter med att smälta in i övrigt. Hon leker, pysslar, kivas om trehjulingar och annat. Att hon reagerar på att bli slagen är ett sundhetstecken tycker jag. Blir förskolebarn annars vana vid det?

Dick tog upp saken i morse, och fick faktiskt ingen förståelse alls. När han kom hem och berättade att de lät de slående barnen hållas, och att Nala dessutom blev slagen medan han var där utan att någon ingrep kände jag att det fick räcka. Jag skrev till förskolechefen och sade att antingen får de se till att de andra barnen slutar slåss eller också får Nala sluta. Hon ska inte behöva vänja sig vid att andra slår henne, eller (ännu värre) ta till sig detta och börja slåss själv. Vi ska ha ett möte nästa vecka.

En möjlighet är förstås att Nala får gå på förskola under den korta tid då Dick har väldigt mycket undervisning, och att hon därefter är hemma som förr. Det blir en månad på hösten och en på våren. Men där är vi inte ännu. Egentligen vill jag att hon ska gå på förskola. Jag vill gärna tro att det är bra och utvecklande för henne, eftersom det är vad alla säger.

Annars då? Jag sitter och skriver. Nu är det bara boken som gäller. Om ett knappt år ska jag lämna in manus, och nu rinner det på. Så spännande! I eftermiddag ska Nala till tandläkaren. Vi ska handla och tvätta bilen efter tandläkarbesöket. Imorgon ska Ärtan besiktas och på lördag åker vi till Oskarshamn, Nala och jag.

Barn som slåss

Nala har aldrig varit ett barn som slåss. Jag trodde att alla barn hade en fas då de inte var så bra på att kommunicera och därför kanske i stället drämde till någon med en träkloss, men inte Nala (Inte jag heller faktiskt, så jag vet inte varifrån jag har fått den villfarelsen).

Men nu går hon alltså på förskola och möter ungar som slåss. Hon klagar över det nästan varje dag. Vi har så svårt att avgöra vad som är rimligt här. Nala har hittills levt i en miljö där ingen slåss. Jag tror knappt hon har varit medveten om att man kan slåss. Men nu återkommer hon till detta med att slåss hela tiden. Den eller den ungen har slagit henne på knäet, i ansiktet, på huvudet eller någon annanstans. Det rör sig om småungar, mestadels, så det är knappast som att de klipper till henne, men ändå. För Nala är det ett problem, för hennes uppfattning är att man inte ska slåss, aldrig.

Vad är det som gör att vissa barn slåss, och andra inte? Jag tror förstås inte att det bara beror på att Nala har levt i vår lågaggressiva familj som gör att hon inte slåss. Då skulle ju alla barn som slåss komma från familjer där folk slåss, och så kan det inte vara.

Hon har aldrig kastat mat eller spottat ut saker på golvet eller hystat iväg glaset eller kört gaffeln i ögat på någon heller. Det har alltid varit rätt säkert att ge henne riktiga bestick och glas och tallrikar. Hon är försiktig och varsam med saker, även om hon ibland pillar på grejer som hon ska låta bli.

Nu möter hon barn som gladeligen kör tallriken rätt i golvet, och gissa om hon häpnar och kommer hem och berättar.

Hon förstår inte alls det här beteendet, och mitt ”små barn gör så för att de inte kan bättre” är ganska lamt, särskilt som jag säger det till ett barn som aldrig har kommit på tanken att göra så.

Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte bagatellisera Nalas upplevelse av att felaktigt bli slagen, men jag vill inte heller få de andra barnen att framstå som ligister när de antagligen är helt normala. Jag säger till henne att hon ska säga ifrån och kanske rentav gå iväg om någon slåss. Hon är ju verbal och kan tydligt säga ”Aj, det gör ont när du slåss. Gör inte så!”

Sedan är det förstås hopplöst att sätta sig in i de här incidenterna när allt man har att gå på är vad en femåring säger. Hon blandar sådant som har hänt för flera veckor sedan med sådant som hänt samma dag, och hon kan aldrig redogöra för i vilka situationer de här barnen slåss eller vad som händer när de har slagits. Det känns så märkligt. När jag  hämtar henne och frågar vad hon gjort under dagen och om det har varit en bra dag kommer det med hundra procents säkerhet upp att någon har slagit henne, men trots detta är hon alltid glad att komma dit, skiner alltid som en sol åt alla när hon ska hem och säger ”hejdå, vi ses imorgon” till var och en och verkar tycka jättemycket om dem.

Svårt att få ihop. Gräsligt frustrerande.

Sammanfattning av bokmässan

Dick säger att han hade sin bästa mässa någonsin. Och han hade verkligen skäl att vara nöjd. Tageböckerna sålde slut och Kalmarboken gick också bra. Han hade massor av framträdanden, och de var välbesökta och uppskattade.

Jag är benägen att påstå att det även blev min bästa mässa, till stor del beroende på att jag nästan inte besökte den. Nala och jag gjorde massor av roliga grejer på andra ställen, och det är väldigt kul att göra saker med Nala, särskilt när det bara är hon och jag. Då blir det aldrig något tjafs eller gnäll från någon av oss, och vi tar saker som de kommer utan stress eller tanke på att vi måste hinna göra något viktigt. Vi gör det vi hinner göra och njuter av det.

DSC_3804.JPG

Mässan drog färre besökare än vanligt. Folk skyller på nazisterna, och förlagen hade svårt att få sin närvaro att gå runt ekonomiskt. Men för de besökare som faktiskt kom tror jag att de något glesare leden var välkomna. Det brukar vara packat som i en sardinburk, men den här gången gick det faktiskt att ta sig fram även på lördagen, vilket annars inte brukar gå alls.

Nala och jag gick på några framträdanden på mässan, framför allt för att titta på Dick. Vi sågs ju nästan inte alls på dagarna, så vi fick passa på när vi visste var han skulle befinna sig.

Tyvärr tror jag att jag drog till mig en förkylning någonstans. Det gnager i halsen och jag är trött. Jag hoppas att det går över. Nästa helg ska vi åka till mormor och morfar, och då vill jag inte sitta med täppt näsa över surströmmingen.

Liseberg

Nala och jag gick till Liseberg när dörrarna slog upp idag. Samtidigt samlades tusentals demonstranter på annat håll i Göteborg för att ge nazisterna en match. Aldrig förr har Liseberg känts som en annan dimension, men idag var det en annan värld. När vi åkte i pariserhjulet kunde vi se omvärlden.

DSC_3817.JPG

Sekunderna efter att jag tagit bilden springer folk av något skäl som jag inte känner till. Det kom rök från någonting som hade kastats. När jag talar med Dick i telefon litet senare påstår han att det råder tumult på gatan mellan Liseberg och vårt hotell, alltså gatan på bilden. Vi åker ytterligare en bergochdalbana, och Nala får en hett efterlängtad ansiktsmålning. Hon har velat ha en i månader.

DSC_3818.JPG

Till slut drar vi oss ändå mot utgången, och jag frågar tre tonårsflickor som nyss anlänt om det är säkert att gå ut. De säger att allt är lugnt, så länge man inte går mot avspärrningarna, och det gör vi förstås inte.

En lugn dag för oss alltså. Det har cirkulerat massvis med rykten. Det mest tilltalande är att nazisterna aldrig fick till någon marsch eftersom de var rädda för motdemonstranterna och gömde sig för dem. Det är säkert inte sant, men tilltalande som tanke. Jag har också hört att de inte alls var så många som de hade velat vara, och att motdemonstranterna kunde liknas vid en mindre armé. Sådant är ju faktiskt uppiggande.

Polisbilarna rullar in

Igår stod vi vid fönstret i hotellrummet och såg polisbilarna rulla in i Göteborg. Bil efter bil efter bil. Det känns ju olycksbådande, inte med polisen i sig utan med själva orsaken och den stora mängden. Om stan långsamt fylls med poliser betyder det något. Jag är rädd att morgondagen riskerar att bli förfärlig.

Nala och jag ska hålla oss långt ifrån allt som liknar demonstrationer, men hela mitt hjärta ligger hos dem som står upp mot nazisterna.

Idag har  jag mitt enda framträdande på mässan, klockan 17 i Studieförbundet vuxenskolans monter.

Bokmässan 2017

Så är det dags igen. Dick har ett späckat program, och har redan haft sina första framträdanden.

DSC_3793.JPG

Första punkten var ett samtal om Tage Erlander med Ingvar Carlsson. Katrine Marcal var moderator. Det var välbesökt och riktigt bra. Tages sonhustru Lillemor var där, vilket gjorde Nala glad. Hon gillar Lillemor jättemycket.

Det allra första vi gjorde när vi anlände var faktiskt att äta lunch. Sjömagasinet, en känd Göteborgsrestaurang, har en plats på mässan, och dit var vi inbjudna. Underbart gott och trevligt!

Så det har börjat bra. Nu sover Nala middag för att orka med hålligånget ikväll. Vi är bjudna på sen middag med Historiska media.