Champagneläge!

För en stund sedan fick jag veta att det första exemplaret av Nordisk mytologi från a till ö har lämnat tryckeriet och anlänt till Historiska Media. Dick var där och hämtade den alldeles nyss, och han ringde mig med orden ”Lena sade att det är champagneläge ikväll”. Lena Amurén är förläggare, så henne lyder man. Champagnen ligger redan på kylning.

Ikväll blir det alltså kombinationen champagne, kycklingrester och semlor. De senare utgör efterrätt. Jag har bakat semmelbullar idag.

Annars, då? Jo, vi letar efter en förskola till Nala. I maj ska en ny förskola öppna alldeles i närheten av oss. Kanske ska hon få gå där. Det vore väldigt praktiskt med gångavstånd. Den drivs av Svenska kyrkan, lagar ekologisk mat och verkar bra på många sätt. Vi har också hört oss för på en katolsk förskola i Lund, men de har hittills inte besvarat vårt mejl.  Dit är det inte heller gångavstånd.

Nu undrar ni kanske varför vi plötsligt ska trycka in dottern på förskola, vi som har haft henne med oss hela tiden. Det finns flera skäl. Jag har länge tyckt att det vore bra om Nala fick lära sig att umgås med barn i grupp innan det blir allvar i skolan. Själv umgicks jag mest med farmor och farfar innan jag började skolan. Det var bra på många sätt, men jag var sannerligen inte rustad att hantera stora mängder sjövilda barn som sexåring. Jag var faktiskt rädd för en del av dem. Nu är Nala betydligt modigare än vad jag var i hennes ålder, men litet övning skadar inte. Dessutom föreställer jag mig att förskollärare har en viss pedagogisk plan med sitt arbete som kanske kan göra det enklare för barn att börja skolan sedan. Här hemma går det ju mer på en höft. Men det avgörande har faktiskt varit att Nala själv har börjat prata om att börja skolan och har det som ett mål. Hon är en klok unge, och i detta läge är det bara att böja sig.

Imorgon åker vi till Västerås. Dick ska jobba på onsdag. Han ingår som en del i ett större evenemang som har med reformationen att göra.Här kan se programmet. På väg dit ska vi också passa på att titta på kakel i två butiker i Stockholm.

Stora Naladagen

Den 18 februari är stora Naladagen hemma hos oss. Idag är det tre år sedan vi fick ta med oss Nala från barnhemmet och ha henne hos oss.

Här hemma firas stora Naladagen ungefär som en födelsedag. Nala får presenter. Vi ska ha tårta. Ikväll festar vi om med favoritmaten: kyckling med ris och god sås och glass med maränger och chokladsås. Marängerna står i ugnen just nu.

Mitt på dagen ska vi iväg på balett, men nu lägger Nala pussel med Dick.

Tänk, så liten hon var. Här är en bild från terrassen på Stonehouse hotel i Lamu. Hatten är alldeles för liten för henne nu.

Dicks mobil, 3 065

Fredag

Vi blir aldrig friska från den här förkylningen. Därav tystnaden på bloggen. Det är knappast upplyftande vare sig för er eller för mig att älta bihålor, öron och snor.

Igår hade vi ett möte med vår kökskille. Han hade tagit fram ett par förslag. Vi fastnade för ett av dem, och fortsätter utifrån det. Vi kunde också konstatera att vår kakelidé var usel. Lyckligtvis hade vi två andra alternativ. Båda dessa funkar. Här kan ni se det ena (turkos med blomsterslingor) kaklet och det andra (näst sist i översta raden).

Alternativ två, med franskt kakel, för oss alltså vips tillbaka till vår ursprungliga köksidé med gula luckor, monetkakel och marmorskivor. Jag tror att det är min favorit.

Jag föreställer mig att jag kommer att stå där i köket, hacka persilja och se rosorna blomma utanför fönstret och tänka tillbaka på Normandie. Och så kommer Dick med champagnen, och i bakgrunden spelas något franskt pianostycke. På spisen håller musslorna på att öppna sig och snart ska vi äta. Det är sommar. Vi är lediga. På lördag ska Nala dansa i Svansjön i Köpenhamn… Låter inte det perfekt?

Med det italienska kaklet kommer livet att bli helt annorlunda: Jag skivar tomater och hör i bakgrunden något ur Tosca. Nala bor på Sicilien och skickar ibland foton från sin apelsinodling och alla sina barn. Dick öppnar en flaska Rosso del Conte. Rosorna fortsätter att blomma i trädgården. Det är sommar. Vi är lediga. På lördag kommer Nala och hela den sicilianska släkten. Låter det också perfekt?

Eller ska vi satsa på tyskt kakel: Jag skivar citron till snitseln. Dick har satt på Parsifal och öppnar en flaska Moselvin. Rosorna blommar. Det är sommar. Vi är lediga. På lördag åker vi till Bayreuth och ser Nala i rollen som Brynhilde.

Beslut, beslut, beslut. Ni förstår ju vilka avgöranden det gäller.

Jag åkte på den

Och så blev jag förkyld, trots allt. Jag som trodde att jag skulle klara mig. Detta har alltså varit världens degigaste söndag. Det är så synd om oss!

Jag har förresten klippt mig. Det är mer än en vecka sedan nu. Jag visar en före- och en efterbild. Förebilden kommer först, förstås:

dsc_2183

Och efterbilden. Ser ni hur kort det, bara litet drygt till axlarna. Jag är enormt nöjd!

dsc_2184

 

 

 

Vad är bildning?

Bildningsskolan, del 1.

Låt mig börja med att faktiskt besvara frågan i rubriken. När någon undrar vad bildning är brukar svaren komma i form av invändningar och negationer: ”Bildning handlar inte om någon fastlagd västerländsk kanon.”, ”Bildning är inte att kunna rabbla kungalängden eller veta vad blommor heter på latin.”, ”Bildning är inte Jeopardy- och korsordskunskaper.”

Vad är detta för trams? Varför spårar begåvade och kunniga personer in på dessa nervösa sidospår så snart bildningsbegreppet förs på tal? De ovan nämnda invändningarna är plattityder. Det finns ingen som skulle påstå att någon är bildad för att den kan hela floran på latin eller klarar av att lösa Mästarkrysset i Lyckokryss. Det är emellertid mycket möjligt att en person som håller bildningsidealet högt kan detta, men det är en annan sak.

Enligt vårt sätt att se har bildningen inga kulturella gränser. Strävan efter att vara en bildad människa handlar uteslutande om vilket förhållningssätt man har till sig själv och sin omvärld. Den bildningstörstande människan ser all kunskap som positiv, inte på grund av kunskapen i sig utan beroende på att den vidgar horisonterna. Därför kan troligtvis den bildningstörstande människan sådant som kallas ”korsordskunskaper”, men dessa kunskaper är endast ett medel för att nå visdom.

Ju mer kunskap människan inhöstar, systematiserar och sätter i samband med annan kunskap, desto lättare får denna människa att ta till sig ny kunskap, se nya sidor av tillvaron, förstå och hantera främmande situationer, dra slutsatser och lösa problem. Det är med dessa förmågor i bagaget som man närmar sig vad det är att vara en intellektuell, vis och bildad människa. Detta är, som ni förstår, ett livstidsåtagande. Ingen människa blir någonsin färdigbildad, hon är i ständigt bildande.

Definitionen på bildning är alltså något i stil med ”den aktiva, livslånga strävan efter att genom ökad kunskap nå större och djupare förståelse för sig själv och sin omvärld på alla tänkbara nivåer”.

Genom denna definition blir det tydligt att kunskap inte är identiskt med bildning. Kunskapen är ett medel för att nå dit man vill. Den är också en effekt av strävan att nå dit man vill. Och, om man ska ge de invändare som jag citerade i början delvis rätt, visst kan människor briljera med viss kunskap utan att nödvändigtvis vara särskilt bildningssträvande.

Definitionen gör också åtskillnad mellan utbildning och bildning. Det krävs inte utbildning för att vara en bildningssökande människa. Det krävs inte heller bildning för att bli en utbildad människa, bara målmedvetenhet och en hyfsad studieteknik.

Bildning är en livsfilosofi, inte en uppsättning fastlagda kunskaper eller färdigheter.

Nästa del i ”Bildningsskolan” tar fasta på hur man ska bära sig åt för att integrera den här livsfilosofin med sin person.

Det här med bildning

Som ni kanske vet var Dick med i Idévärlden för ett par veckor sedan. Han har fått massor av positiv respons, och nästan alla har haft samma uppfattning som jag har, nämligen att Dicks utläggning var intressant, men att diskussionen efteråt blev litet lam. Jag tycker faktiskt att det har gällt samtliga program.

Vi talar mycket om bildning här hemma.

För mig, även för Dick, handlar bildning om livsstil. Nu menar jag inte livsstil i bemärkelsen ”inred lägenheten i ljusa färger” eller ”en flaska champagne i kylen är ett måste”. Jag avser snarare hela tillvaron, allt som man över huvud taget kan räkna in i sitt liv. Bildningen, eller snarare strävan mot bildningen, är ett projekt som aldrig tar slut och som genomsyrar allt man tar sig för i varje givet ögonblick.

I alla lägen tänker den bildningssugna människan ”vad kan detta ge mig som jag inte redan har?” Den bildningssugna människan ser hela världen som en potentiell möjlighet att lära sig något nytt.

Jag är med detta mått en djupt obildad människa. Det gäller alla andra också. Det är strävan efter att bli mindre obildad som är kärnan i vår bildningssfilosofi. Denna strävan tar sig alla tänkbara uttryck. Det finns inget som är för litet eller för stort för att bli föremål för intresse. Det finns inget som avfärdas som irrelevant. Bildningsidealet omfattar all typ av kunskap, praktisk såväl som teoretisk.

Det är glädjande att bildning har kommit på tapeten igen. Många talar om det. Vad många däremot inte gör är att försöka definiera vad det är eller hur man ska bära sig åt för att bli bildad. I programmet som Dick var med i var det nog mer diskussion kring vad bildning inte är än vad det faktiskt är. Och ingen gav sig verkligen in i praktiken: hur gör en stackars obildad sate för att ändra på sig?

Jag tror att jag vill ge mig in i detta. Troligen återkommer jag med ett blogginlägg av typen ”fem smarta knep för att bli mer bildad” eller något liknande inom kort.

Nu måste jag återgå till arbetet.

En tillbakablick

Den enda i den här familjen som gillar vintern och snön är Nala, och hon kan ännu inte dra någon nytta av all den snö som ligger utanför dörren. Jag har sopat trappen, saltat och skottat hela vägen till postlådan och en bit av uppfarten. Vi bor ju inte nere vid vägen så det är alltid våra grannar som åker på att skotta trottoaren och sin uppfart, fast vi nyttjar den. Idag bidrog jag litet till skottningen.

Men jag drömmer om varmare tider. Tänk bara hur det var i Normandie i höstas. Jag har nog nästan inte visat några bilder därifrån alls. Här kommer ett axplock:

Här åker vi en guidad båttur i Brügge på väg till Normandie. Vi har besökt Brügge två gånger, och jag måste säga att det är en favorit, litet som som en kombination av Venedig och Lübeck.

dsc_1344

Men vi skulle ju alltså till Frankrike, och passade på att åka till kusten för att titta på klipporna. Meningen var att vi skulle åka till en plats som heter Falaise d’Aval, men vi körde fel och kom till en helt annan plats, som också var mycket vacker. Stranden var täckt med slipade stenar av flinta, och klipporna bestod till stor del av krita, med insprängda flintpartier. Magnifikt!

dsc_1363

dsc_1368

Nala och Maria inspekterar tidvattenskillnader. Det var kanske åtta meter ned till båtarna.

dsc_1387

En av de intressantaste upplevelserna under resan var besöket i Mont-Saint-Michel, en klosterstad på en liten ö som ibland har förbindelse med land och ibland är omgiven av vatten. Sedan flera år går det en bro ut till ön. På den kör turistbussar och hästekipage. Turister kan annars gå ut på gångvägen, en härlig promenad.

dsc_1415

När vi anlänt åt vi en stärkande måltid på en restaurang som heter La mère Poulard. Dess specialitet är omeletter i lyxklassen. Jag åt en med pilgrimsmusslor. Restaurangen var svindyr och turistisk men värd ett besök ändå.

dsc_1428

Den andra höjdpunkten var besöket i Monets trädgård. Vilken prakt! Jag hade kunnat gå, sitta, ligga och kravla omkring där en hel dag.

dsc_1527

dsc_1540dsc_1529Och det var här vi såg kaklet som vi på allvar övervägde, och kanske väljer, till vårt kök. Det är väldigt vackert, men vi är litet oroliga att allt det blåvita gör att köket känns kallt. Vi vill ha en varm, ombonad känsla i köket.

dsc_1548

Nu får jag hejda mig. Dick har återkommit från resan, genomförkyld. Nala är dock mycket bättre idag. Jag är frisk.

Ha en trevlig dag!

Lilla sjuklingen

Min stackars lilla unge. Hon har feber för första gången och är trött och risig. Igår sov hon i soffan hela dagen. Idag verkar hon litet bättre, men jag tror att det mest beror på Panodilen. Hon hostar och har näsblod och går omkring med en stor bomullstuss i ena näsborren.

Egentligen skulle vi ha åkt till Alingsås på jobb allihop, men Dick får åka ensam. Nala och jag blir hemma för att kurera henne.

Och ute snöar det. Jag har köpt en pulka som ligger i garaget. Om snön fortfarande ligger när Nala tillfrisknat ska vi ut och åka.

Sicilien i bilder

Jag fick en fråga om varför vi åker till Sicilien varje år. Det beror på flera saker. För det första är vi hedersmedlemmar i en siciliansk riddarorden, Militare Ordine del Collare di Sant’Agata dei Paternò, och den har en högtidlig sammankomst i Catania på Sicilien i samband med att stadens skyddshelgon Sankta Agata firas. För det andra är Sicilien väldigt vackert och trevligt att besöka i februari, då Sverige är som tristast. Dessutom åker flera av våra vänner, däribland Nalas gudfar, dit. Och så är det förstås maten, vinerna, frukten, grönsakerna… Ja, allt det goda.

I år inledde vi och våra vänner vistelsen med några dagars besök på en vingård i närheten av Palermo.

dsc_2218

dsc_2225

dsc_2201

Som ni kan se är det otroligt vackert här. Landskapet är kuperat, och vägen till vingården är slingrig som sjutton. Vi kunde ta promenader bland vinodlingarna, och Nala blev kompis med tjejerna som jobbade i köket och en kille som var son till någon som arbetade på gården. Vi såg får och hjortar.

Resan avslutades i Catania, där vi deltog i ordens stora galamiddag. Detta har jag inga bilder från. Nala var inte med på festen. Hon hade (till sin enorma förtjusning) italiensk barnvakt på kvällen.

På dagarna besökte vi Belliniparken, en av höjdpunkterna i Catania, där Nala åkte rutschkana och gungade.

dsc_2260

Från parken har man fin utsikt mot Etna, som var ovanligt snöklädd. Det ryker faktiskt litet ur kratern, och snön på ena sidan är gråfärgad av sot.

dsc_2247

Från planet hem såg man vulkanen ännu bättre.

dsc_2263