Äntligen fredag!

Det är sällan jag känner så, men i morse var jag så trött att jag inte ens märkte när Dick kom in i sovrummet, tände lampan och vevade upp rullgardinerna. Han pratade tydligen med mig också. Jag sov som en stock!

Kan det bero på att jag arbetar intensivt med en av de nya böckerna? Jag har kommit väldigt långt och siktar på att bli helt klar i februari, men det kräver hårt slit. Kul, men hårt.

Snart kommer Nala hem, och då blir det inte mer arbete förrän på måndag. Fredag eftermiddag är ju städtid numera, och jag håller mig ledig på lördagar och söndagar om jag inte måste arbeta. Annars är det lätt så att man jobbar litet hela tiden. Hellre mycket måndag till fredag och inget på helgen, tycker jag.

Nalas fröken ringde idag. Tydligen hade Nala börjat prata om hur det hade gått till när hon blev lämnad till barnhemmet i Kenya. Kanske var hon litet ledsen, men jag fick inte känslan av att det var därför fröken ringde. Hon visste inte riktigt hur hon skulle närma sig ämnet med Nala, så vi talade om det en stund. Jag berättade vad vi vet om Nalas ursprung, och hur vi brukar samtala om det här hemma. I efterhand känns det bra att hon ringde. Nala har en bra fröken, omtänksam och eftertänksam. Det är bra.

Apropå detta. Jag inser att en och annan undrar över hur det går med adoptionen. Ja, det gör vi också. Det händer ingenting. Det är svårt att skriva om den här situationen utan att skriva negativa saker. Därför väljer jag att inte skriva något alls. Jag kanske kan återkomma när allt är över och berätta mer om vad jag egentligen tycker. Men en sak kan jag säga, rent principiellt, och det är att om någon av er överväger att adoptera så ska ni tänka igenom det ordentligt. Vägen till slutet är längre och mer svåröverblickbar än ni i era vildaste fantasier kan föreställa er. Och ni kommer att vara helt ensamma medan ni går den. Det är inte säkert att det är värt det.

Sveriges medeltid

OBSERVERA! Detta inlägg är reklam för en av våra böcker. Om du inte vill ta del av sådan ska du inte läsa mer. Om du i stället tänker ”vad gör litet mer reklam i mitt liv?” är det bara att fortsätta.

Dicks senaste bok har anlänt. Den heter Sveriges medeltid och handlar om… Sveriges medeltid!

Vem kan få för mycket av medeltiden? Ingen! Vi vill i stället ha mer av pesten, gräsliga dödsstraff, pålagor, sårskador som varar, extraskatter, vidrig mat, surt vin, tiggande krymplingar, barnsängsdöd, lyxiga kungabröllop, burlesk humor, lustiga hattar, stickiga kläder och galna helgonvisioner. Medeltiden har allt detta och mycket mer. Inte en tid man vill leva i, men verkligen en tid att läsa om. Boken är snygg, till och med guldskrift i titeln och ett litet praktiskt snöre att använda som bokmärke. Och den är skriven av Sveriges genom tiderna bästa historiker, herr Medeltid, Professorn med stort P, TV-kändisen, På Spåret-vinnaren, min man, Nalas pappa. Jag ger er: Diiiick Haarrisooon!!! Trumpeter, trumsolo, basuner och änglakörer. Rubbet! Boken:

Ett enastående champagneläge ikväll! Skål för det!

Uppfräschning på gång

Igår lade vi hela dagen på att fräscha upp Nalas rum. Vi har tyckt att de har känts trångt och opraktiskt och inte särskilt mysigt, men nu har vi påbörjat en förbättring. Dels gjorde vi oss av med en gammal säng som stod på golvet under loftsängen och som användes som myshörna. Den var i praktiken sällan mysig utan snarare full med skräp och tråkig. Vi har också städat undan en hel del gamla leksaker som Nala inte använder längre, och lagt undan gosedjur som hon inte gosar med.

Till sist vände vi på hennes stora loftsäng och placerade hennes skrivbord och andra möbler i utrymmet under den. På så sätt fick hon en jättestor fri golvyta där hon kan leka om hon vill. Rummet blev mycket luftigare och elegantare av detta.

Vi är alla mycket nöjda! När våren kommer ska vi måla möblerna så att de blir mer enhetliga och ser mindre slitna ut.

Nu är det måndag och vi arbetar på med våra böcker. Nala är i skolan. När hon kommer hem i eftermiddag ska vi räkna matte som vanligt. Det är en av höjdpunkterna på dagen, en riktig Nala-mammastund. Jag börjar förstå varför pappa ville hjälpa mig med läxorna.

 

 

Studieresa till Berlin

När Nala har februarilov reser vi till Berlin för att bekanta oss med en helt ny stad. Ingen av oss har varit där, bara mellanlandat med flyg och bytt tåg. Det ska det bli ändring på!

Resa och hotell är bokat, och jag är redan imponerad. Igår ringde de från hotellet och frågade oss om Nala, hur gammal hon var och annat, eftersom de ville fixa något litet välkomnande till henne. Det har jag aldrig varit med om förr! Vilken service! Återstår att se om vi blir lika golvade när vi kommer dit. Hotellet heter Regent och ser snyggt ut på bild.

Förra året var vi ju i Wien på lovet. Vi besökte museer, kyrkor och parker. Resan till Berlin blir nog lik den. Detta blir kul!

Igår och idag håller vi på att avpynta huset. Granen på verandan åkte ut redan förra helgen i samband med en liten olycka där den var involverad. Den stora i vardagsrummet började lukta kiss och kastades ut igår. Dick plockar ned tomtar just nu. Det är alltid lika skönt att få bort allt, fast man längtar sig vansinnig hela november för att få sätta upp det.

Nytt arbetsår

Nyss skickade jag iväg svaret på en läsarfråga till Populär historia. Den handlar om påskkärringar och kommer säkert in i tidningen lagom till påsk.

Jag har också skrivit kontrakt på två nya böcker. De ska inte vara särskilt omfattande och deadline är redan i sommar, så jag måste lägga min andra bok åt sidan och fokusera på dessa i stället. Därför ägnar jag den här dagen åt att tömma mitt skrivbord på material om det jag inte längre ska skriva om. Det sorteras in i en bokhylla i väntan på att återupptas senare.

En sådan händelse gör att jag faktiskt kan se ytan på skrivbordet. Det gör jag annars aldrig. Jag klamrar mig envist fast vid deviser av typen ”ett rörigt skrivbord är ett tecken på intelligens”. Nyligen läste jag en rubrik som hävdade att morgontrötthet också var ett tecken på att man är smart. Jag tror egentligen varken att mitt skrivbord eller min morgonseghet avslöjar någon exceptionell hjärnkapacitet hos mig. Jag har alltid känt mig rätt trög, men man kan ju alltid hoppas.

Det var jobbet. På det mer privata planet: Mamma och pappa åkte hem igår. De var här i några dagar och lagade mat. Vi bodde i princip i köket i två dygn, vilket var väldigt inspirerande. Ett utmärkt sätt att umgås på om man gillar mat. Vi måste göra om det!

Nalas skola började idag. Hon var riktigt peppad inför att börja igen. Vi har haft det mysigt under lovet, men det blir förstås tråkigt utan kompisar. Apropå detta: Jag måste berätta om Frost II. Den var jättebra: spännande, snygg, sorglig och rolig. Gå och se den om ni kan.

Vi vinglar vidare

Mamma och pappa kommer hit i eftermiddag, men min bror blir kvar hemma. Jag saknar honom verkligen och sörjer att han inte kunde komma! Som ni säkert har förstått har vi alltid kul när vi ses, och nu var det länge sedan sist.

Vi hade världens oväder inatt, men nu har det dragit förbi. Det är nästan så man ser litet blå himmel ute. Jag vet inte när det skedde senast. Tre månader sedan? Vi brukar gå en kvällspromenad och se stjärnor, så om nätterna försvinner molnen. På dagen är de alltid tillbaka igen.

Nala och jag har funnit en ny gemenskap. Ingen av oss gillar att städa, men igår tog jag itu med Nalas rum. Hon kom in och ville hjälpa till och fick en dammtrasa, och plötsligt blev städningen rolig. Vi lyfte på grejer, tränade torkteknik och hade en riktig Nala-mammastund. Efter lunch ville hon fortsätta städa, så vi tog hela matsalen och vardagsrummet också, inklusive bokhyllan som vi annars brukar låtsas som om den inte finns när vi ska damma. Till och med stolarna runt borden blev våttorkade. Skinande rent överallt samtidigt som vi fick vara tillsammans! Ett vinnande koncept!

Vårt gemensamma nyårslöfte är faktiskt att vi ska städa litet oftare, så detta var en välkommen bonus!

Nu ska vi snart iväg och handla blommor och hämta fisk till morgondagens middag.

Ett vingligt slut

I år firar vi nyår bara vi tre. Mamma, pappa och Karl, som skulle ha kommit, är kvar i Oskarshamn. Sjukdom … Jäkla olägligt.

De kommer förhoppningsvis till trettonhelgen, så vi ser på nyår som en generalrepetition inför den verkliga festen. Nyss åt vi snittar med skagenröra, kalixlöjrom och tonfisktartar. Det var lunchen. Ikväll blir det hummersoppa, ugnsbakad hälleflundra med skaldjurssås och glace au four. Vi lider ju inte, det kan man inte påstå, men det hade varit väldigt kul med besök och skratt i köket och ståhej. Det är tomt och lite ledsamt.

Så om någon sitter ensam idag kan ni lita på att vi tänker på dig. Hoppas att din dag blir fin och att nästa år blir ett toppenår!

Halvfart

Som ni säkert förstår går bloggandet på halvfart under jul och nyår, men det är inte bara därför det kärvar med inläggen.

Efter flera års bloggande har jag blivit varse ett mönster. Efter nedtrappningen under julen har jag förtvivlat svårt att komma tillbaka igen. Det sker varje år. Jag tappar all geist och kommer inte på något vettigt att skriva om. Jag vet inte riktigt varför det sker, med det är en tydlig tendens. Nu är jag i alla fall medveten om den, och jag ska försöka motverka den med regelbundna inlägg även när jag själv tycker att jag är tråkig och ointressant.

Idag är vi hembjudna till vår gamla granne på fika. Det blir trevligt. Annars gör vi inte så mycket mer än pusslar, läser, äter gröt, planerar inför nyår och har ledigt. På söndag ska vi se Frost II på bio.

Morbror Karl kunde tyvärr inte komma den här julen. Nu ser vi fram emot att han kommer hit tillsammans med mamma och pappa och firar in det nya året med god mat och glada skratt i köket. För er som inte vet: morbror Karl är min bror, Nalas morbror.

Efter helgerna ska jag lägga mitt nuvarande bokprojekt åt sidan och sätta igång med två andra som jag har fått kontrakt på. Det ska bli väldigt spännande!