Bråhögsbadet

Vi tog en tur till utomhusbassängen i Bråhögsbadet i Staffanstorp idag. Det blir kanske den sista för säsongen. Vattnet är varmt, men det blir ändå litet kyligt i luften. Vi är frusna av oss. Nala inledde med att simma 50 meter igen och lyckades bra med det. Jag hoppade från 3-metershöjden några gånger, fast det tog emot. Vänjer man sig någonsin eller måste man nöta och nöta och nöta för att stå ut? Det är obehagligt, men jag gör det ändå och inbillar mig att jag kan få nytta av det (om kryssningsskeppet skulle börja sjunka och det blir skarpt läge, typ).

Det nya för Nalas del är att hon övar sig i djupdykningar. Hon simmar nedåt och simmar mellan våra ben. Hon är duktig på det. Vanliga dyk funkar inte riktigt än, men hon försöker. Vi får fortsätta simma under hösten och vintern.

Ikväll grillar vi inte, fast förbudet är hävt. Vi gjorde det inte igår heller. Hösten börjar göra sig påmind. Men höst innebär att Nala fyller år, att hon och jag ska på Liseberg under bokmässan och att vi ska ha en Halloweenbaluns här hemma. Kan bli mysigt. Jag gillar hösten. Om det fortsätter regna kan vi kanske plocka svamp också. Virginia och jag var ju ute varenda vecka i höstas och njöt av mossa, skog, svamp och picknick.

Fredag

Idag har jag slutfört en läsarfråga till Populär historia, ett riktigt hästjobb visade det sig. Jag tackade ja och trodde att jobbet skulle bli enkelt, men ibland får man vända på fler stenar än man först tror. Kul i alla fall. Jag fick också stor hjälp av en vänlig doktorand i Uppsala.

Och det vill jag gärna göra en poäng av: Det är så enormt värdefullt med forskare som ställer upp och svarar på frågor inom sitt område. Jag blir lika glad och tacksam varje gång det sker, och ser själv alltid till att hjälpa till om jag kan ifall någon ställer frågor om det jag kan. För man står sig rätt slätt när man kör fast om de som har kunskapen och medlen inte ger ett handtag. Så hjälp till när ni kan, fast det gör ni förstås redan.

Dick har fått hem en ny bok i brevlådan, del 2 av Englands historia. Det är således champagneläge här ikväll.

Jävla killar!

Balla inte ur nu, det gäller förstås inte ”alla killar”, bara idioterna.

Igår kom Nala hem, glad i hågen. Hela dagen hade varit bra, med ett undantag: ett par killar hade kastat bär på henne när hon skulle gunga.

Idag kom Nala hem, glad i hågen. Hela dagen hade varit bra, med ett undantag: en kille hade kastat en boll i huvudet på henne, med mening.

Så vad är det för fel på killar och deras uppfostran?

Det är rätt svårt att förklara det här beteendet för Nala. Jag drar mig osökt till minnes alla killar som har kastat boll på mig, kastat svamp (jajamensan) på mig, jagat mig med cykel, snott min ryggsäck, hotat mig med tändare (det också), dragit mig i flätan och gud vet allt. Sammantaget är jag glad att jag har en dotter och inte en son som ska uppfostras till att låta bli med sådant här skit. Jag inser att det inte bara beror på enskilda föräldrar utan på att det också finns ett starkt killgrupptryck att bete sig störigt.

Men vad säger man? ”Ja, du Nala. Lika bra att du lär dig. Killar är överlag litet puckade och saknar driftkontroll. Försök att ducka.” Låter inte så vettigt att säga, eller hur? Jag sade att hon skulle gå raka vägen till en fröken nästa gång, peka ut killen och berätta vad han gjort. Hoppas att det funkar.

Min älskade unge

Idag är andra dagen i förskoleklassen. Nala ville helst gå dit utan oss, men vi följde med. Väl framme pratade vi med fröken om Nalas önskan, och hon vill också att vi följer henne hela vägen. Så blir det.

Ibland tycker jag att jag är så himla hönsig med Nala. Jag tänker på när jag själv började förskolan (som det hette då). Då gick jag utmed en trafikerad väg utan trottoar till en busshållplats och väntade där tills bussen kom och tog mig till förskolan. Jag skulle aldrig skicka Nala på en sådan vandring. Varför? Vad är det som har hänt? Ingen gör sådant idag. När jag var liten gjorde alla mammor och pappor så, och barnen överlevde ändå.

Nala är dessutom mycket modigare än vad jag var i hennes ålder. Hon är urtypen på en extrovert personlighet. Jag är mer lagd åt andra hållet. Litet klämmer kanske skon där. Medan mitt sexåriga jag hellre hade sjunkit genom jorden än slagit mig i slang med vänliga främlingar är Nala den som glatt säger ”hej” till folk hon möter och börjar diskutera saker. Ett underbart drag när man är så stor att man inte kan bli bortburen och ivägkörd i en minibil på två sekunder.

Jag är så förtvivlat rädd att något ska hända henne. Allt hon strävar efter är att vidga sina vyer, spänna bågen, ta språnget, upptäcka världen, få vänner … Allt jag ser är vita minivans med mörka rutor, skummisar i träningsoverall, stup, trafikerade gator och okända storstäder att gå vilse i.

Hon trivs på förskolan och har redan fått kompisar, tack vare att hon är så omtänksam, vänlig, glad och positiv. När vi hämtade henne igår kramade hon en flicka när vi skulle gå. Jag frågade vem det var, och Nala berättade att flickan hade varit litet ledsen på morgonen när hennes mamma och pappa skulle lämna skolan. Så Nala hade gått fram till henne och sagt ”vi ska ta hand om dig, och jag kan vara din kompis om du vill”. Idag var det en annan flicka som sken som en sol när Nala kom, och hennes mamma presenterade sig med orden ”Jag förstår att detta är Nala, hon (dottern) pratade om henne hela kvällen igår. De är kompisar.”

Detta gör mig så glad! Min lilla pärla till unge sprider så mycket välbefinnande omkring sig. Det är världens bästa egenskap, bortom allt annat.

Förskoleklass och getingbo

Nala har börjat förskoleklass idag. Hon går på Dalslundsskolan här i Åkarp, alltså den med ”kamratuppfostran”. Vi hoppas på det bästa. Första dagen verkar i alla fall bra. Vi var med på samlingen i klassrummet en stund innan vi gick. Kvart över ett ska vi hämta hem henne. Spännande!

Katolska skolan i Lund har fortfarande Nala på kö, men efter en hel del svårigheter med den skolan undrar jag om det är värt det. Redan i våras försökte jag få kontakt med rektorn där, som fortfarande inte har svarat. Vi fick aldrig något besked om hur Nala låg till, och till slut försökte Dick ringa, mejla, ringa, mejla, ringa, mejla omkring en miljard gånger utan resultat. Två gånger fick han prata med någon, och båda gångerna var det med personer som inte hade en aning om någonting. Till slut nådde vi fram och fick veta att hon fortfarande står i kö. Men med den låga förmågan till kommunikation är det nog lika bra att hon förblir i kön.

Överlag är vi redan nu på väg att kasta in handduken när det gäller Nalas skolgång. Antagligen saknas förutsättningar för att det ska bli bra oavsett vart man vänder sig, och då kan hon lika gärna köra kamratuppfostringsvarianten här i Åkarp. Det är i alla fall nära hem.

För Nala är nog skolan mest en social grej. Hon gillar ju att umgås med människor, och får nu ett överflöd av det. Kanske lär hon sig något på kuppen. Resten  får vi fixa hemma, så att hon blir bildad också. Just nu kör vi grekisk mytologi. Hon älskar det! Och vem gör inte det?

En annan sak: Vi har fått objudna gäster. Medan vi var på Gotland byggde ett gäng getingar en egen våning mellan verandan och övervåningen här hemma. Idag kommer någon och avhyser dem, hoppas vi.

Sankt Judas?

Jag fick en fråga angående Sankt Judas i Lau kyrka på Gotland. Så här ser bilden av honom ut, han är till vänster i bild:

DSC_0269.JPG

Jag har talat om detta med Dick, och vi har kommit upp med en hypotes: Den som beställde altarskåpet sade något i stil med ”… och så vill vi ha lärjungarna i en rad längst ned. Det blir fint.” Killen som utförde arbetet fixade därefter lärjungarna, där två Judas ingick, Judas Iskariot (den kände med penningpungen) och Judas Taddaios (en mindre känd kille, men vissa forskare identifierar honom med Jesu bror).

Sedan har den som  har bemålat skåpet avbildat Judas Iskariot som han brukar avbildas, med rött hår och penningpung och i någon typ av rättvisenit eller okunskap kallat honom Sankt, precis som de övriga. Kanske skulle han egentligen avbildat den andre Judas men gjort ett misstag.

Det vanliga är att Judas Iskariot inte får vara med alls på avbildningar eftersom han gjorde bort sig på slutet. Då och då dyker han dock upp i kyrkor, som här, men som Sankt Judas är han nog extremt ovanlig. Sankt Judas brukar vara Judas Taddaios, och han avbildas annorlunda.

En annan sak: Jag har stora problem med att få in bilder på bloggen sedan en tid tillbaka. Jag får inte till dem, hittar dem inte och annat stök. Det är hemskt nedslående, och det har framför allt fått stora konsekvenser för mitt avslutande inlägg från Spanien.