För mycket

Som ni märker sker det inte särskilt mycket på bloggen för tillfället. Jag har inte dött, bara blivit överlastad. Jag tror inte att jag hinner blogga mer i år. Möjligen kommer det något undantag, men räkna inte med det. Det är för mycket jobb nu, och jag håller på att stressa ihjäl mig. Hoppas att ni har det lugnare.

Dagarna som gått

Början av veckan gick åt till att frenetiskt skriva på boken. Jag är enormt stressad av den just nu, så till den grad att jag arbetade på lördagen och söndagen för att ligga före i planeringen.

Allt detta arbete för att jag med gott samvete skulle kunna stanna ett par dagar i Oskarshamn. Jag åkte dit för att titta på en lägenhet och passade på att övernatta hos min bror.

Lägenheten, då: Den var i mycket större behov av renovering än man kunde tänka sig när man bara läste om den och tittade på bilder. Badrummet var felbyggt och måste totalrenoveras. Och allt var slitet och eländigt. Jag kommer definitivt inte köpa den till det höga pris säljarna vill ha. Om ingen annan är intresserad kanske jag lägger ett bud, men bara om jag efter helgen tycker att det vore kul med en rejäl renovering. Tveksamt, skulle jag säga.

För att bredda möjligheterna att hitta något passande har jag också börjat titta på tvåor. En trea är ju fint att ha när vi är där allihop, men för det mesta lär jag åka dit ensam. En tvåa kan faktiskt räcka.

Jag kom hem igen igår, och då började vi adventspynta. Ja, vi är tidiga. För varje år som går blir det litet, litet tidigare. Men vem ska ha synpunkter på det? Våra grannar? Skulle inte tro det.

Sidoeffekter av corona

Nästa vecka ska jag åka till Oskarshamn för att titta på en lägenhet. Jag inser att någon blir överraskad och tänker ”Himmel! De ska skilja sig!” Så är det dock inte. Det har inget med Dick och mig att göra. Vi kommer att köpa lägenheten gemensamt, så här finns ingen dramatik att hämta. Vi ska inte heller flytta till Oskarshamn, vi som har talat så mycket om flytt den senaste tiden.

Nej, anledningen är att det är så svårt att hälsa på min släkt nuförtiden. Nästan alla bor i eller i närheten av Oskarshamn, och numera kan man inte bara drälla in med barn och packning och tro att det ska fungera. Varje gång jag har träffat mamma och pappa de senaste månaderna, och det har inte blivit ofta, har jag varit orolig i två veckor efteråt: Tänk om jag ändå släpade med något litet virus när jag var där. Tänk om de blir sjuka. Tänk om de dör. Och de har varit lika oroliga.

Efter moget övervägande har jag därför bestämt mig för att skaffa en lägenhet, en östlig utpost att övernatta i när jag vill hälsa på. Det kommer att ge många fördelar. För det första kan man ju slappna av mer när man inte ska bo hemma hos någon som riskerar att bli sjuk. För det andra blir besöken mindre intensiva när man är inneboende. Jag kan titta förbi och gå ett varv i trädgården, eller vi kan ses för en promenad. Sedan åker jag hem till mitt igen. Det gör också att det blir enklare att ta med arbete på resorna, och Dick har lättare att följa med. Han arbetar så mycket att han nästan alltid blir kvar i Åkarp när Nala och jag åker. I en lägenhet går det att jobba som vanligt. Bara vinster!

Jag är mycket entusiastisk inför detta. Det kommer att bli enormt bra. Det allra värsta som kan hända är att vi inte trivs med lösningen, och då säljer vi lägenheten igen.

Det som återstår är att hitta något passande. Kanske sker det redan nästa vecka.

Detta med ny bil

Att köpa bil är verkligen inte enkelt. Vi har provsuttit och ratat redan i bilhallen. Vi har provkört och tänkt att detta är finfint, en sådan vill vi ha. Sedan har vi ältat och grunnat och tänkt om.

Just nu har vi goda kontakter med BMW. Jag tror att BMW har världens bästa bilförsäljare, av den typen som verkligen lägger manken till och försöker fixa saker och få till en bra deal. Naturligtvis vill de sälja sin svindyra bil, men de anstränger sig verkligen för att vi ska vilja köpa den. Det gillar man ju.

Mercedes har en annan inställning. Helt tvärtom. Vi kommer inte välja en Mercedes eftersom man nästan måste fjäska för att få lov att köpa den. Inte vår stil.

Men så är det detta med CD-spelare. Vi är dinosaurier. Vi har musik på CD. Numera ingår inte CD-spelare i bilar. Försäljaren på BMW vänder ut och in på sig för att ordna det ändå. Vi tror inte att hon kan trolla, så antagligen misslyckas hon.

Det gjorde att vi idag gjorde ett besök på Subaru. I Subaru, som enligt reklamen har Sveriges nöjdaste bilägare, finns CD-spelare. Alltså åkte vi dit, i akt och mening att testa en Subaru och kanske slå till. I dörren möttes vi av orden ”ska ni titta på en bil?”. Ja, det skulle vi. ”Vilken sort?”. Vi medgav att vi hade tänkt oss en Subaru. ”De är slut!”. Slut? Sedan fanns det i alla fall en som vi kunde få titta på, men absolut inte provköra. Sedan kunde vi få provköra ändå. Personen som hela tiden gav oss dessa motstridiga uppgifter vägrade tro att Subaru hade CD-spelare, vilket vi hade läst oss till. När han efter en stund kontrollerade saken insåg han att vi hade rätt. Det märkligaste var när vi skulle köra bilen. Totalt nonchalant sticker han nyckeln i handen på Dick och säger ”lycka till!”. Inga papper. Ingen koll att vi ens har körkort! När vi frågade om allt detta var det: ??????????? Han ansåg att vi var idioter som ville skriva på något papper innan vi tog bilen. Där fick vi nog och tackade för oss. Fast vi hade ju kunnat sno en Subaru, så vi var kanske idioter som tackade nej. Sveriges nöjdaste bilägare? Hur sjutton lyckas de köpa sin bil, undrar jag. De har kanske gratisbilar allihop som de bara har åkt iväg med. Klart att de är nöjda i så fall.

Jakten går vidare.

Alla val man gör

Åh, vad det är svårt ibland. Vi har ju börjat se oss om efter ett annat hus. Och när vi gör det blir vi också väldigt uppmärksammade på vad vi har, det vi skulle lämna om vi flyttade. Det är så svårt. Vi tycker om vårt hus.

Det har förstås en del dåliga sidor. Att det är för trångt driver oss till vansinne. Igår kläckte Dick idén att vi helt sonika bygger ett bibliotek helt inom de tillåtna gränserna. Då har grannarna inte ett smack att komma det. Det skulle vi faktiskt lätt kunna göra, och möjligen skulle utrymmet räcka. Vi hamnar kanske där till slut.

En annan dålig sak är tvättstugan, men den ska vi ju fixa nu. Hittills har vi gjort så med allt som har krånglat och varit obekvämt. Vi har fixat det, och hela tiden kommit allt närmare det vi vill ha.

Jo, så är det elen. Den är rätt dyr och strömmen går ibland. Härom dagen började vi tala om att skaffa solpaneler. Vi har ett jättetak i söderläge (två tak, faktiskt) så vi skulle kunna få hur mycket el som helst.

Om vi flyttar skulle vi vilja ha det perfekt redan från början, och det går kanske inte. Var finns ett sådant hus? I vår fantasi, antagligen. Inte ens riktiga stora, svindyra och i grunden oöverkomliga objekt har varit exakt så som vi vill ha det.

Hur man än gör så väljer man bort något. Om vi flyttar förlorar vi vårt fina kök, våra kakelugnar, vår veranda, vårt tulpanträd, vår blodbok och en massa annat bra. Det nya måste verkligen vara något i hästväg för att kunna konkurrera med det här. Vi vill ha den generösa takhöjden och de stora ytorna som finns i ett sådant här hus. Vi var och tittade på en skånegård. Den var jättefin, men allt vi kände var att den var trång. I stället för över 3 meter i takhöjd var det drygt 2. Det gick bara inte, trots att det fanns ett fint växthus och en stor sparrisodling.

Ja, det är besvärligt. Tur då att Dick fick en ny bok med posten idag. En översättning till holländska. Så vi fick helt oförhappandes ett champagneläge en vanlig måndag. Det är kul!

Kärt besvär

Vi har ägnat dagen åt att flytta tavlor. Vi har oss själva att skylla. Först hittade Dick en tavla han ville ha. Sedan hittade jag en. Ingen av oss tänkte egentligen på att väggarna är fulla. En liten tavla går väl alltid in någonstans …

Det visade sig att ingen av tavlorna var särskilt liten. Tvärtom.

Så det blev som det blir med allt annat här hemma. Vi lyfter ned en pjäs och får upp en ny. Sedan letar vi frenetiskt efter en ny plats till den vi har fått ta ned. Hittar den genom att ta ned en annan tavla. Letar ny plats. Hittar, flyttar, hittar, flyttar … Till slut står vi med en jumbo som åker in i förrådet. Idag blev det en vävd tapet med enhörningsmotiv som fick pensioneras.

Vi tröstar oss med att nästa hus kommer ha fler väggar. Eller med att biblioteket vi ska bygga ger oss hela åtta fria väggar i våra arbetsrum. Vilket som nu kommer först. Vi borde kanske budgetera för en konsthall också.

Nyss klarnade det upp ute. En solglimt dök upp. Nu är den borta, men vi ska ändå ta en promenad och lufta lungorna efter hanteringen av alla dammiga ramar.

Av en anledning

Några nya läsare har hittat hit den senaste tiden. Ni är hjärtligt välkomna. Min läsekrets är sedan gammalt en ganska exklusiv skara, men det innebär inte att någon ska känna sig ovälkommen.

Jag har emellertid ett par regler som gäller för alla, även för mig.

För det första: Jag är den enda som får vara otrevlig och grov i mun. Inte för att det sker så himla ofta, men om det skulle hända så är det jag som får bära hundhuvudet, inte ni.

För det andra: Kommentera gärna och ha synpunkter. Jag godkänner det mesta, men det finns undantag. Jag godkänner inte sådant jag vet är lögn. Jag godkänner inte elakheter mot andra kommentatorer. Jag godkänner inte sådant som kan uppfattas som stötande eller grovt (jag bedömer det). Jag godkänner alltid ärliga frågor och vettiga synpunkter, även kritiska sådana.

Bloggens syfte är primärt att skildra min vardag som historiker och författare. Det ger ett brett och varierat innehåll. Ibland får ni recept eftersom jag gillar att laga mat. Ibland får ni följa med ut i skogen eftersom jag älskar att vara i naturen. Ibland får ni delta i historiska debatter. Ibland blir det mest traggel med jobb, vårt (just nu mycket eventuella) biblioteksbygge eller annat som kan kännas närliggande.

Jag har kriser då jag överväger att lägga ned bloggen, och då kan det komma långa pauser. Kriserna grundar sig framför allt i ett överdrivet behov av privatliv. Det finns ett skäl till att jag trivs som författare. Jag tycker inte särskilt mycket om att umgås med folk eller att visa upp mig. Jag har ett omfattande privatliv som ni aldrig får ta del av.

Det ni i övrigt får är total ärlighet. Jag har ingen prestige att försvara. När jag har fel eller beter mig idiotiskt är jag den första att medge det, och jag är mycket självkritisk. Jag har en agenda och det är att sprida så mycket kunskap som möjligt innan jag dör. Min förhoppning sedan länge är att få igång en folkrörelse för bildning. Hittills har den inte lyft. Men allt annat är sekundärt.

Ni har säkert förstått att jag är gift med Dick Harrison, en betydligt mer känd historiker. Det är på många sätt lyckosamt, inte minst på grund av att vi arbetar väldigt bra tillsammans. Större delen av våra liv handlar om att arbeta med historia på olika sätt.

Nu tar vi helg i Åkarp.

Så kom det ändå, avslutet

Det måste ändå bli en avslutande kommentar till det här drottningeländet. Jag läser, tittar eller lyssnar aldrig på saker om mig på nätet. Det är ren självbevarelsedrift. Men en del har likväl sipprat in i form av kommentarer från er, journalister som har hört av sig (till Dick) och från Dick som har andra nerver och inte tar åt sig av saker som skrivs och därför håller sig informerad.

Jag är inte så mycket ute efter att bemöta saker som har påståtts, utan vill snarare ge en betraktelse över det. Anledningen är att det är uppenbart att det inom pressen har funnits en stark önskan att lägga fokus på ”grälet mellan experterna”. Och gräl blir det om man sänker sig tillräckligt lågt. Jag är bättre än så, och jag gillar inte gräl.

Just pressens anslag, med grälfokus, är en av de saker jag vill lyfta. När jag (för det var jag och ingen annan som inledde alltihop) tog upp problemen med programmet om Karin Månsdotter var jag inte ute efter ett gräl. Jag ville informera om att det fanns stora fel i programmet. Jag trodde kanske inte att så många skulle bry sig, men jag räknade med att om någon gjorde det skulle felen antingen åtgärdas, bes om ursäkt för eller åtminstone leda till en vettig diskussion om hur man bör och inte bör hantera vetenskap i TV. Inget av detta har inträffat, så blogginlägget var ju på det sättet ganska förfelat. Men jag vet också att en och annan faktiskt har läst det och förstått syftet. Jag får vara nöjd med det.

Kort tid efter inlägget hörde en journalist från ”Medierna” (ett program i SR) av sig. Vi hade ett bra samtal, men jag har ingen aning om hur det blev i sändning. Litet senare talade han också med Dick. Det skedde efter att Dick hade haft en krönika i Svenska Dagbladet där de två första programmen i serien kritiserades på vetenskapliga grunder. Jag skrev i samma veva mitt andra inlägg, det om Kristinaprogrammet.

Därefter var jag passé. Journalister från flera tidningar hörde av sig till Dick och ville diskutera hans kritik. Han hänvisade till mig i alla frågor som rörde Karin och Erik XIV. En, en journalist på Aftonbladet, valde att höra av sig. Vi hade också ett mycket bra samtal, men jag vet inte vad eller om han i slutändan skrev något av det vi talade om.

Därefter har Kristina Sjögren, Sofia Helin och My Hellsing (alla inblandade på olika sätt i TV-serien) gett sig in i debatten. Det är kanske fler, men dessa känner jag till.

Det är svårt att ge rättvisa åt tre olika debattörer när man sammanfattar dem. Därför väljer jag att gå igenom dem var för sig. Om de likväl anser att jag behandlar dem orättvist får de höra av sig.

Kristina Sjögren vänder sig direkt till Dick. Ni kan läsa det här. Hon har valt att misstolka vår kritik. Hon verkar inte själv veta vilken sorts program hon har deltagit i, nämligen en dokumentär om Sveriges drottningar. Hon verkar tro att om formen ska vara ”lättsam och underhållande” är det inte så noga med korrektheten.

I själva verket råder inget motsatsförhållande mellan lättsam och korrekt. Jag hävdar att det i ett program som vänder sig till en okunnig målgrupp är viktigare att detaljerna är korrekta än att de är det på ett vetenskapligt seminarium där experter lätt kan skilja på fantasi och verklighet. Men det är bara min åsikt.

En bärande punkt i Sjögrens text är att tittarna har roligt och att de är många. Hon menar att vi borde glädjas över detta i stället för att klaga. Jag förstår inte varför det är glädjande att många människor har roligt medan de missleds.

Hon berättar även att hon har läst massor av böcker om Kristina och att uppfattningarna om henne går isär, så det finns inget skäl att man ska välja just vår ”tolkning” av drottningen. Problemet är att Dicks och min kritik av programmet inte handlar om tolkningen av Kristina, utan om faktafel. Fakta är fakta, och tolkning är något helt annat. Rimligen känner Kristina Sjögren till skillnaden.

I Kristina Sjögrens text, som lyfter fram hur kvinnor har förtigits i historien och talar om att kvinnliga forskare inte har fått den uppmärksamhet de förtjänar, nämns inte mitt namn. Att det ändå finns med beror på att Svenska Dagbladet har lagt till det. För Kristina Sjögren, som enligt egen utsago är doktor i genusvetenskap, är jag bara Dicks fru.

Detta kan tyckas som en detalj, men det är faktiskt viktigt. Kristina Sjögren är nämligen inte bara genusvetare. Hon är också skrivpedagog. När hon skriver en text kan vi vara säkra på att hon vet vad hon gör. De ord hon väljer är genomtänkta. Låt oss studera texten.

Hon vrider vår kritik till att handla om att vi kritiserar det lättillgängliga formatet. Hon ställer frågan ”Varför uppfattar du och din fru det här tillgängliga genreformatet som så upprörande felaktigt?”  Då pådyvlar hon oss uppfattningar vi inte har. Vi har aldrig haft synpunkter på formatet i sig. Våra invändningar rör innehållet. Hon blandar bort korten för att vi ska framstå som sura och gnälliga. Hon ställer flera ledande frågor: ”Det är väl inte bara ni som ska bestämma hur populär historia ska visas i tv?”. Vad svarar man på det? Nej, naturligtvis ska inte bara Dick och jag bestämma hur historia ska visas i TV. Det vore en märklig värld om vi hade ett sådant inflytande. Men frågan, i all sin naivitet, är också förledande. Det är liksom underförstått att vi har visat att vi önskar ett sådant inflytande. Hon går vidare med att vi reagerar på att det inte är exakt vår historiebild som presenteras. Detta är inte heller korrekt. Vi har vänt oss mot sakfel och grova misstolkningar. Kristina Sjögren bemöter inte en enda gång vår kritik. Hon slirar runt den och levererar i stället ”sanningar” om oss som inte är riktiga.

Jag tror att Kristina Sjögren kan läsa och förstå text. Detta är hennes yrke. Det är också hennes yrke att lära andra att skriva. Hon gör inga misstag. Hon skarvar medvetet, och det är fult gjort. Och hon viftar med feministkortet samtidigt som hon fråntar mig namn och kompetens. Jag har aldrig uttalat mig i egenskap av Dicks fru, ändå blir jag inte mer i Kristina Sjögrens händer. Det är en försåtlig text som ska få läsaren att uppfatta oss som ohemula, kvinnofientliga, tråkiga och sittande på höga hästar. Att vi har rätt i sak förtigs. Kristina Sjögrens text är ett rejält stycke klassisk propaganda. Johan III hade kunnat anställa henne.

Låt oss övergå till Sofia Helin. Hon har mejlat in svar på frågor till Expressen som återges som citat i ett reportage. Ni finner det här. Formen lämnar förstås utrymme för att hon har blivit väldigt misstolkad, men låt oss för enkelhetens skull ta för givet att huvuddragen är korrekta. Vid det här laget hade hon antagligen krävt en rättelse om så inte var fallet. Jag väljer att citera en bit:

”Det är intressant att kritiken mot serien om ’Drottningarna’ hittills är skriven av vita, medelålders män med ett attackerade tilltal. Det som sägs av dom tas på största allvar, som om det finns en absolut sanning och att det fortfarande finns personer som kan äga den. Ett omodernt synsätt. Här ställer sig det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Det klär av den offentliga debatten. Äntligen ser vi att kejsaren är naken.”

Eftersom jag inte är en vit, medelålders man kan man dra slutsatsen att Sofia Helin väljer att bortse från min kritik. Hon pekar i stället på ett anonymt ensamt, självutnämnt geni. Är det Dick? Beskrivningen är så bisarr att frågan är ärligt ställd från min sida. Menar hon Dick, eller någon annan? I så fall vem? Vilka är de 13 forskarna? Hur blir kejsaren naken? Trots att jag läser texten flera gånger går den inte att förstå. Har Expressen förstått detta?

Jag vill uppehålla mig en stund vid detta om absolut sanning. Detta är en fråga som historiker faktiskt sysslar med dagligen i sitt arbete. Alla som ägnar sig åt historia vet att vår kunskap om det förflutna ändras när nya källor kommer till eller när gamla källor granskas på nytt. Ingen skulle påstå något annat. Om allt var givet skulle det inte finnas någon historieforskning. Men det innebär inte att vi inte också kan uttala oss med stor säkerhet om det förflutna. Vissa saker vet vi. Det är rena fakta. En stor del av kritiken, men inte all, har handlat om att rena fakta har varit fel. Om nu kejsaren är naken, vilket namn har kejsaren? Är det Katarina Harrison Lindbergh, som har avslöjats som en lögnare som inte har på fötterna, eller är det TV4, som sprider skräp till intet ont anande tittare och använder 13 anonyma forskare som alibin i detta värv?

Sofia Helin fortsätter med att ”Ord kan vara våld”. Menar hon att rättmätig kritik inte ska framföras eftersom personer som har slarvat kan bli ledsna? Slarvande forskare (om det nu alls rör sig om dessa) ska utsättas för kritik. Men vår kritik har inte handlat särskilt mycket om dem. Den enda som har fått sig en ordentlig, och välförtjänt, slev i den vägen är David Lindén. Övriga har knappast blivit kritiserade. Vissa har blivit lovordade. Jag (eller vi) har mycket mer vänt oss mot allt det andra i TV-serien, framför allt mot manuset och TV4 som sänder programmet.

Ytterligare två saker är anmärkningsvärda. Sofia Helin skriver, på frågan om hon är förvånad över kritiken: ”Nej, inte med tanke på vilket håll den kommer ifrån nu när jag har gjort research på avsändaren. Det gör att jag kan ana motivet bakom den hårda tonen.”  Om vi utgår från att avsändaren är Dick skulle han alltså, enligt Helin, ha ett motiv, en dold agenda. Vilken då? Detta är ju rena konspirationen, säger jag som förläst mig på Erik XIV. Ingen av oss har några andra motiv än att vi ser det som vår arbetsuppgift att sprida kunskap om historia, och då måste man ibland också tala om när något är fel. Vi behöver inget annat motiv än det. Jag kan för mitt liv inte förstå vad Sofia Helin är ute efter, mer än att misstänkliggöra ”avsändaren”. Är det Dick? Vem pratar hon om?

Och det sista jag inte kan släppa: ”De som godkänner publiceringen kanske ska tänka över vad de släpper igenom. Vad tillför det aggressiva tilltalet i det offentliga samtalet? Jag försöker själv hantera min aggressivitet även om det är svårt. Jag är ofta ledsen eller rädd bakom ilskan. Aggressivitet är så ovärdigt.”  Menar Helin här att vissa synpunkter inte ska tillgängliggöras, att en tidning som Svenska Dagbladet borde säga åt Dick att inte kritisera TV4?

Hennes tankar om egen och andras aggressivitet lägger jag ingen vikt vid. Det är inte poängen här. Vi kan hålla oss till sakfrågorna, och hennes uttalanden är minst sagt upprörande: Programmet ska inte kritiseras. Kritiker som uttalar sig har dolda motiv. Kritik är lika med våld. Kritiker ska tystas genom censur. Programmet innehåller inga fel.

Till sist kommer vi till My Hellsings debattartikel i Göteborgs-Posten. Ni finner den här. Dick har getts möjlighet att svara på den kritiken, vilket han också har gjort. My Hellsings deltagande i programmet är inget vi kan uttala oss om. Vi har bara sett de två första avsnitten, och kommer inte att titta på de övriga, men debattartikeln handlar inte om detta program utan mer om att Dick får alldeles för mycket utrymme i media.

Ja, det kan man väl hålla med om i det här fallet. Det är dock inget som han eller jag kan lastas för. Man kan faktiskt lasta My Hellsing mer. Även hon struntar i att nämna mig, och blåser i stället upp allt Dick anses ha gjort eller sagt eller tyckt. Allt handlar om Dick och hur han får breda ut sig. I verkligheten har han inte brett ut sig särskilt mycket. Han har skrivit två texter om saken, en i Svenska Dagbladet och en i Vasabladet. Men journalister ringer gärna till honom och då hamnar hans namn också på andra platser. Det är omöjligt för oss att påverka. Andra kan emellertid påverka detta mycket. Journalister kan välja att höra av sig till andra historiker, och andra historiker kan välja att diskutera hur historia framställs. Om ingen gör detta händer inget.

My Hellsing skriver: Harrisons dominans befäster bilden av hur en ’Historisk Expert’ ska se ut och uppträda: en äldre pretentiös herre som aldrig darrar på manschetten. Som tillåts briljera inom varje område utom det mest betydelsefulla av allt: det goda vetenskapliga samtalet.” Dick är drygt 50 år. Många är visserligen yngre än så, men en ”äldre” herre är han knappast. Inte är han särskilt pretentiös heller. Tro mig. Jag kan också berätta att vi har goda vetenskapliga samtal här hemma varje dag. De goda vetenskapliga samtalen utgör själva kärnan i vår yrkesmässiga relation, och ofta också i den privata. Ni kan lita på mig när jag säger att Dick kan detta med goda vetenskapliga samtal. Jag också.

Jag vet varför journalister plägar ringa till Dick. Det har inget med hans utseende eller ålder att göra. Det beror inte heller på att han är man. Som My uttrycker det: han darrar aldrig på manschetten. Han svarar när folk ringer och han kan oftast hjälpa till. I de fall han inte kan hänvisar han alltid journalister vidare till någon annan som kan saken bättre. Den servicen sprider sig. Om My Hellsing eller någon annan historiker känner att vederbörande vill bli den som folk alltid ringer är det faktiskt bara att arbeta för det. Det finns inga genvägar här, bara många år av idogt arbete.

My Hellsing lägger in att ”Harrisons kritik i sak kan säkert vara befogad”. Sedan är det avklarat. Det är här man hade kunnat ha ett gott vetenskapligt samtal om varför befogad kritik förvandlas till något helt annat, till att ingen tar den på allvar, ingen känner sig manad till förändringar, ingen stiger fram och säger att vi ska se över detta. I stället handlar det allt annat än goda samtalet om att Dick är en gammal man som klagar på unga, kvinnliga experter, eller att det behövs mer censur så att den här sortens kritik inte kommer fram eller att det viktigaste är att tittarna har roligt.

Kontentan blir att viktig kritik sopas under mattan, bagatelliseras, förtigs eller förvanskas. Detta sker samtidigt som nyhetspressen frossar i ”experternas gräl”, vilket egentligen inte är ett gräl utan en osaklig och stundtals rent surrealistisk respons på kritiken. Alla tolkningar är lika mycket värda. Historia blir en fond mot vilken man kan låta mer eller mindre verklighetsbaserade personer larva runt. 900 000 personer tycker att detta är toppen, och då kan det inte vara skadligt. Rena amatörer kliver fram och svänger sig med såväl feministiska som sluggerartade argument. Kejsaren är naken och kungen är galen. Under tiden rullar programmet vidare. Är det bara jag som tycker att detta är en beklämmande låg nivå?

Varför stiger ingen av dessa 13 forskare fram och upplyser mig mer exakt om Eriks opiummissbruk, hans vanföreställningar i skogen, hans extrema våldsamhet eller Karins skallgångskedja? Varför kliver ni inte fram och talar om varför Kristina hela tiden måste förhandla med sitt obstinata råd när hon egentligen hade kunnat bestämma rubbet själv som enväldig monark? Varför presenterar ni inte dokumentet där Kristina som protestant önskar semestra i Rom, men tvingas av påven att bli katolik först? Ni som påstår att det rör sig om olika tolkningar och perspektiv: Fram med beläggen!

Och därmed har jag sagt det sista i den här frågan. Nu ska jag skriva en bok.

Åter till normaliteten

Efter tre dagar i Oskarshamn, med trattkantareller och ljuslyktor och rotmos till middag, är vi åter i Åkarp. Och det är fullt upp.

Igår var vi och tittade på ett nytt hus. Det var för litet, så vi får leta vidare. Parallellt med bygglovsprocessen för biblioteket söker vi något större och bättre. Vi har ingen lust att stå med för litet utrymme resten av livet.

Jag har också gjort en noggrann beräkning av våra nuvarande väggar. Om vi klär dem med bokhyllor får vi ett litet, litet expansionsutrymme. Om det dröjer med nytt hus, och om vi inte får bygglov enligt nuvarande önskemål, och om vi inte bygger ett annat, längre och smalare bibliotek inom tillåtna ramar kan vi alltså klara oss för en tid i vårt befintliga hus. Men det är ingen långsiktig lösning.

Annars jobbar vi på som vanligt. Dick skrev ut ett nytt bokmanus igår. Jag går igenom det nu. Jag närmar mig långsamt slutet på min egen bok, och har börjat diskutera nästa projekt med förlaget. Igår var jag full av tvivel. Det är en fas då man tänker att boken är skit och att man har missat något väsentligt som alla andra kommer hänga upp sig på. Idag känns det roligare. Jag nystar vidare i källorna.

Ett tag tänkte jag att det kanske var värt att skriva något avrundande om det här spektaklet med drottningarna, men det känns som onödigt att lägga tid på. Responsen på vår kritik har varit så bisarr att vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till den. Väldigt många verkar faktiskt vara övertygade om att när man håller på med historia så är det fritt fram att hitta på när källorna tryter, eller att alla tolkningar är ungefär lika bra. Det är svårt att argumentera mot individer som inte har någon koll alls på vad som gäller och bara tycker saker utan att bry sig om att underbygga resonemangen med fakta. Alla är tydligen experter på historia just nu.

Jag överväger att slå mig in på den medicinska banan i stället. Det är väl ungefär som historia, att en uppfattning är lika bra som en annan. Låt mig därför ge er ett finfint coronatips: När det blir fullmåne på tredje torsdagen i en månad går ni sju varv motsols runt en kyrka vid midnatt. Sedan nackar ni en svart tupp, bakar bröd på blodet och begraver kroppen vid en fyrvägskorsning. Då kommer snart en vandrare att dyka upp. Skriv inte under några kontrakt med honom i ditt eget blod, för det får du antagligen ångra. Lura honom i stället att ge er immunitet genom att låtsas göra underskriften. Tricket funkar också om man vill lära sig spela gitarr eller fiol. Om du inte vågar möta den lede en natt i november kan du spika fast lillfingret från en coronadöing i en enbuske eller begrava ett barn levande, detta under förutsättning att du först har förvissat dig om att barnet har corona.

Och om Anders Tegnell, Agnes Wold eller någon annan förståsigpåare påstår att det här inte hjälper utan bara är verkningslöst dravel och skrock ska ni inte tro dem. Det är bara en fråga om tolkningar och perspektiv.

Mot nya djärva mål

Nala och jag åker till mormor och morfar idag. Vi har hållit oss isolerade i en vecka och visar inga tecken på sjukdom. Det är morfar som har gjort bedömningen att vi får åka, och han är proffs på detta.

I vanlig ordning reser jag utan dator. Därför blir det inga långa inlägg på ett tag. Möjligen slinker en liten kortis in, men om vi har kul och är upptagna händer inget här inne. I så fall återkommer jag på måndag när Nala går i skolan igen.