Några tankar

Min väninna Virginia utnämnde för någon månad sedan år 2017 till ett ”riktigt skitår”. Nu står man snart med facit i hand, och på många sätt är jag benägen att hålla med henne, men litet har det faktiskt repat sig på sistone.

Om jag bortser ifrån att bilen är rena skrotet, att man har slagit rekord i förkylningar och gått in i väggen/rasat ned i brunnen rätt ordentligt så är det inte så pjåkigt. Just nu är vi dessutom friska, och jag har börjat se fram emot ny bil och brunnen börjar kännas riktigt hemtam. Ibland klättrar jag upp och sätter mig på kanten, dinglar med benen och lyfter ansiktet mot himlen, men sedan är jag där nere i gyttjan igen. Stunderna på kanten blir emellertid längre och längre och stunderna nere i gyttjan kortare och kortare. På rätt väg.

Vi har för första gången en tredje gran. Den satte vi in idag, utan champagne. Vi drack te i stället. Men om vi ska uppehålla oss vid champagnen ett kort slag: Vi har aldrig förr varit i situationen att vi har jämfört en Krug med en Winston Churchill. Det gjorde vi igår, och jag var så säker på att Winston skulle vinna. Jag brukar alltid hävda att det är min absoluta favorit, men så var det alltså inte. Både Dick och jag ansåg att Krugen var strået vassare, renare i smaken. Så kan det gå. Båda är ju dyra, men Winston är snäppet billigare så det hade varit fint om vi föredragit den en gång för alla. Men icke! Det ska kanske tilläggas att dessa skumpor inte brukar slinka ned varje gång vi har champagneläge. Det krävs något extra i stil med födelsedag, nyår, julgransklädning eller bröllopsdag för att de ska åka fram. Någon last får man tillåta sig. Vår är champagne.

Och snart är det tredje advent, och nästa vecka åker Nala och jag till morbror Karl i Oskarshamn och hämtar honom inför julen. Vi ska sova över hos honom, vilket är en händelse som får Nala att nästan falla baklänges varje gång hon kommer att tänka på det. Det är första gången vi gör det. Tidigare har vi alltid bott hos mormor och morfar men det går inte nu.

I alla fall: När man sitter där i lilla biblioteket på övervåningen och tittar på nya julgranen så känns livet i ett slag alldeles prima. Och när man tror att det inte kan bli bättre hör man Nala sjunga ”Natten går tunga fjät” för sina gosedjur. Sedan kommer hon ut och gosar en stund och vi pratar om riktiga saker som betyder något. Sedan går vi ned och hör julmusik i hela undervåningen och snart ska vi göra fisksoppa med saffran och äta löjromsrester. Då är brunnsbottnen långt bort för en stund.

Fake news i vardagen

Folks hantering av sanningen och riktig fakta verkar vara på glid litet överlag. Jag har för mig att det var i början av året som jag tog upp dilemmat med ljugande människor förra gången. Det är aktuellt igen, eller har varit aktuellt ett tag.

Vad beror detta på? Är det Donald Trumps fel? Om han kan hitta på så är det okej för alla att göra det?

Och sådana skitsaker folk ljuger om! Som ni vet blev Nala dålig i tisdags kväll, förra veckan. Hon kräktes på natten. På onsdagen blev hon hemma eftersom hon hade sovit så dåligt. När jag ringde för att anmäla henne ledig/”sjuk” berättade en av fröknarna att Nala inte var det enda barnet som hade drabbats av kräkningar under natten (notera detta!). Hon bad mig också att hålla Nala hemma i två dagar eftersom reglerna var sådana. Senare under dagen gick också information om den plötsliga kräkattacken på förskolan ut till alla föräldrar. Dick och jag beslöt att Nala fick bli hemma hela veckan eftersom vi är rätt fria nu och gärna vill umgås.

Idag kommer förskolan med en ny, uppdaterad version av förra veckans händelser. Plötsligt hade alla de andra barnen varit sjuka några dagar före Nala i vinterkräksjuka.

Bortsett ifrån att detta är en uppenbar efterhandskonstruktion med tanke på vad flickan jag talade med förra onsdagen berättade om de andra insjuknade barnen, så faller det ju på orimligheten i tid. ”Några dagar” innebär helgen, och i så fall skulle inga barn ha ringts in sjuka på onsdagen, utan på måndagen och informationen om kräkningar som sändes ut på onsdagen från förskolan skulle följaktligen ha skickats två dagar tidigare.

Så förskolan försöker alltså mörka att många barn insjuknade samtidigt, rimligtvis beroende på att de hade ätit något dåligt. I stället lobbar de in vinterkräksjuka, och påstår att alla (utom Nala, då) drabbats av den. Bra, då behöver de i alla fall inte se över sina matrutiner. I stället kan de skylla på föräldrar som släpat sina krassliga barn till förskolan innan de har blivit friska.

Detta är ett exempel ur en hög av liknande korrigeringar av verkligheten som jag har erfarit på sistone, och de gör mig så förvånad. Man kan inte säga till en förskolepedagog att ”här står du och ljuger på morgonkvisten”. Det gör man bara inte, utan man ler litet överslätande, hummar något om att det var tur att Nala klarade sig undan den där kräksjukan, och sedan går man hem och undrar hur folk är funtade. En sådan här efterhandskonstruktion kan inte vara ämnad att lura mig och Dick. Vi vet ju vad som sagts och hänt på riktigt. Så varför? Vem ska övertygas?

Jag klarar sådant här slentrianljugande illa. Det gör mig frustrerad och på dåligt humör, just för att det är så svårt att säga till människor att de ljuger. Och det måste vara det de räknar med. De kör på med en modifierad verklighetsbeskrivning och räknar med att folk är för artiga för att komma med invändningar.

Min stackars unge!

Eftersom Dick är i Stockholm sov Nala på hans plats inatt. Det är så mysigt att ligga där ihop, och jag kan lyssna på hennes sovljud hur länge som helst. Inatt var dock ingen vanlig natt. Plötsligt kräktes Nala ned halva sängen. Jag fick ut henne på toaletten och bäddade om medan hon stod och huttrade i bredvid. Hon verkade egentligen frisk så jag tänkte att det nog hade lagt sig, men för säkerhets skull bad jag henne säga till om hon skulle behöva kräkas igen. Det behövde hon. Så det blev en vända till på toaletten och jag fick skura golvet mitt i natten. Efter ytterligare en tur fick vi byta sängkläder och pyjamas en andra gång. Sedan blev det lugnt. Nala sov och jag låg och lyssnade på henne tills jag jag somnade, och då ringde klockan.

Idag tvättar vi och tar det rätt lugnt. Nala vilar i soffan under en filt och njuter av att jag daltar med henne. Hon får bli hemma imorgon också. Kanske tar vi fredagen också. Vi tycker alla att det är roligast när hon är hemma.

 

Biltankar

Efter moget övervägande har jag landat i att vi ska ha en ny bil. Ärtan är redo för pension, och nu ser jag fram emot att ha en ny bil.

Jag ägnade söndagen åt att titta på bilar på nätet, mest för att bilda mig en uppfattning om pris och skillnader mellan olika märken. Eftersom jag har fått Dick med på tåget har budgeten för en ny bil förbättrats, och jag överväger just nu att köpa en helt ny, inte en begagnad.

Den stora vinsten med det är förstås att vi själva bestämmer vad bilen ska innehålla för finesser, och vilka vi kan vara utan.

Första advent

I år blir det ingen jultävling. Jag har ingen ork att sätta ihop frågor.

Men, det blev i alla fall lussekattsbak. Här syns Nalas egen lusseplåt.

DSC_3959.JPG

Som ni kan se har Nala fått flätor. De tog en vecka att göra, men det var värt det. Hon är så fin att jag smäller av, och hon är väldigt glad över nya frisyren.

Ett litet steg

Som ni förstås förstår är det fortfarande ganska svajigt här hemma. Idag samlade jag mig i alla fall till att arbeta litet. Det är en artikel som ska skrivas. Boken ligger för närvarande på is, efter att jag skrev till förlaget och berättade att botten hade gått ur korgen och alla ägg var krossade (ungefär). Men jag har alltså börjat med en kort artikel idag. Först kändes det svårt, men senare lossnade det litet. Jag fortsätter imorgon, och siktar på att ha den klar senast den 12 december.

Den 12 december går Nala på jullov. Hon återgår till förskolan i mitten av januari. Vi är inte längre särskilt lojala med förskolan ifråga, och vill därför ha henne där så litet som möjligt. Nala gillar att leka med sina kompisar där, vilket faktiskt är enda skälet till att hon över huvud taget fortsätter.

Gensvaret på ”barn som slåss” har varit uselt. Först fick vi ett möte och allt verkade så himla bra. Sedan fick vi en idiotisk handlingsplan vars mål var att Nala skulle bli trygg och lära sig hantera situationen. Vi skulle skriva under den, vilket vi förstås inte gjorde. Vi sände tillbaka den med motiveringen att det inte är Nala som ska åtgärdas när andra barn slåss. Därefter har det inte hänt någonting. Vi frågar Nala hur det går på förskolan, och hon verkar vara okej med situationen. Hon har ju aldrig varit otrygg heller.

Jag har dessutom gått från att vara pacifist (Nala, du får aldrig slå tillbaka!) till att bli mer militant (Nala, det här helt okej om du med kraft skjuter den som slåss ifrån dig och skarpt säger ifrån!). Omsvängningen baseras på hur jag själv hanterar en liknande situation. Jag har aldrig funnit mig i att någon attackerat mig fysiskt utan att ge igen. I dessa ”metoo-tider” är det väl lika bra att komma ut. Jag hör inte till den kategori kvinnor som skamset har rafsat ihop kläderna efteråt och aldrig har sagt något. Jag har slagits och svurit och attackerat för rätten att få ha kroppen ifred, med start under första delen av grundskolan. Och för mig har det fungerat. Så vem är jag att säga till en femåring att hon inte får ge igen när någon slår henne. Såklart hon får!

Hon ska banne mig få lära sig att slåss. Med tanke på alla ”kulturprofiler” och annat pack som dräller omkring i samhället är det sannerligen på sin plats. Flickor har inget att skämmas för om pojkar tafsar. Jag önskar bara att fler gav igen så att det verkligen smärtar att tafsa.

Nåväl, detta om detta. Det är inget favoritämne.

.

Det här med bilen…

Vi pratar ju om det, här hemma. Och jag måste säga att Ärtan är mer än en vanlig bil. Dicks bil betyder ingenting, rent känslomässigt, men Ärtan är mer som en person. Jag vill så hjärtans gärna ha henne kvar. Rent krasst inser jag också att man inte lägger ut tiotusentals kronor på en bil från 2002, men ändå.

Vi funderar på att behålla Ärtan, kosta på henne en sjuhelsikes renovering och låta henne leva.

Nala och jag har haft namnsdag idag. Dick köpte blommor till oss och överraskade med matchande förkläden att ha i köket. Nala skurade köksgolvet med ungefär 8 liter vatten och 5 deciliter Yes (efter att jag hade gett henne en urvriden handduk att använda). Jag blev arg först, men egentligen kan man bara älska henne.

Nu sover hon i min säng, och vi ska snart gå upp och titta på tv. En normal lördag.

Sista turnén

Vi har varit ute och åkt i nästan två veckor. Under helgen och i början av nästa vecka är vi hemma. I slutet av nästa vecka har vi vår sista turné för i år. Därefter åker Dick på två smågrejer till Stockholm, men det är inget offentligt.

Nästa vecka gäller alltså följande:

Den 29 november framträder Dick i Fjärås kyrka. Han talar om reformationen. Ni kan läsa mer här. Kolla i marginalen så hittar ni en kalender.

Den 30 november framträder Dick i Hörsalen på Bohusläns museum. Han talar om Konflikter ur ett historiskt perspektiv. Det lär bli en hel del korståg. För mer detaljer kan ni kolla här.

Dick är en baddare på reformationen såväl som på korstågen så det blir två riktigt bra föreläsningar.