Vilken vår!

Vi njuter av vårvärmen. Igår grillade vi, och satt ute och åt middag. Jag tror att det är rekordtidigt. Idag har vi planterat blommor i krukor, spelat fotboll och umgåtts ute.

Samtidigt hänger en del arbete över oss. Dick fick iväg ett bokmanus idag. Vi går igenom min senaste bok. Jag vill verkligen få iväg den nu! Och Dick har ytterligare en på gång.

Och Nala har påsklov. Vissa stunder sitter hon bredvid mig och räknar matte. Hon har deklarerat att hon vill bli klar med matteboken, så vi räknar en halvtimme i boken varje dag. En annan halvtimme läser hon högt för Dick. Tyvärr är det nödvändigt eftersom hon inte kommer någon vart när hon går i skolan, men det vet ni ju redan.

Jo, idag är det ju dymmelonsdag. Vi klistrar lappar på varandras ryggar med små meddelanden. Jag minns att vi gjorde det när jag var liten. Gör man det fortfarande, eller är det utdött?

Senaste på biblioteksfronten

Man kan ju inte snacka om virus hela tiden, så varför inte sticka emellan med några biblioteksdrömmar. Än kan vad som helst hända, så inget ligger fast. Vi har inget bygglov, inga färdiga ritningar och ingen spade i jorden. Vi drömmer och planerar fortfarande. Här kommer senaste drömmen.

Tänk er att ni tar trappan ned till biblioteket. Det är fyra trappsteg av ek. Sedan landar ni på ett mörkgrönt marmorgolv. Rakt framför er finns en öppen spis, också inramad i grön marmor. Just nu brinner ingen eld där. Det är sommar. När ni ser er omkring finns bokhyllor av ek, men de har spännande detaljer i grönmålad metall. Ni noterar särskilt att konstruktionen som håller uppe hyllorna liksom övergår till att även hålla uppe balkongen till bibliotekets övervåning, och sedan fortsätter rakt upp mot taket. Hela balkongen hålls uppe på det sättet. Inga pelare på golvet, bara dessa metallomfamningar. I dem sitter också några dekorativa lampor.

Egentligen är det inte detta som intresserar er mest. Ni har omgående fått upp ögonen för det enorma fönstret. Det vetter mot norr. Fönstret är indelat i mängder av smårutor, och ovanför det finns ett annat fönster, ett takfönster, som också består av smårutor. Ni noterar att takfönstret är välvt. Det följer samma form som väggen har, och väggen avslutas inte i rät vinkel mot taket, utan i en elegant rundning.

Nåväl, ni kan inte stå här och glo. Varför inte gå uppför trappan till övervåningen? Ni lägger handen på räcket. Det är av grön metall. Men, oj! Är det en råtta här som dekoration? Finns det mer? Ja, en fladdermus, och en uggla och en enhörning. Vad kan detta symbolisera? Något att fundera över. Om ni letar finner ni fler djur, men det får ni återkomma till, för nu ser ni taket.

Taket! Egentligen såg ni det redan när ni kom in, men nu har ni nått balkongen och vänt er om. Ni blir imponerade. Taket är i guld, och det täcks av grönmålade takbjälkar i ett rombiskt mönster. Det påminner ganska mycket om ett klassiskt kassettak, fast modernt.

Inte nog med det. Nu ser ni också de två hörn i biblioteket som inte har bokhyllor. Här möter väggen taket. Det är över fem meter, och från taket rinner guldet utmed väggen ner mot det gröna golvet, som liksom sträcker sig upp på väggen. Till slut möts det mörkgröna och guldet och upplöser sig i varandra i ett intrikat rutsystem. Har Gustaf Klimt varit här? Antagligen inte, men någon måste ha tänkt på honom.

Medan ni kontemplerar över Gustaf Klimt och hans fäbless för guld och geometriska former ser ni er omkring på övervåningen. I söder finns också ett vackert fönster, men det är mindre än det norra fönstret. Det norra sträcker sig över båda våningarna, men det södra finns bara på övervåningen. Här finns bokhyhllor överallt, utom i hörnet med den guld-gröna väggdekoren.

Ni sätter er i soffan. Lutar er tillbaka och låter er svepas bort av det faktum att ni befinner er i ett hem. Någon bor verkligen här. Detta är någons vardag. Ni överväger att bli avundsjuka, men sedan tänker ni att värden utlovade en drink på balkongen i biblioteket, och skjuter det negativa åt sidan. Ni är i själva verket lyckligt lottade. Ni får ju komma hit när ni vill och hälsa på, och ni slipper damma böckerna.

Säg hej till en expert!

Hej!

Överallt möts man av rubriker som indikerar att svenskar överlag tycker att det känns jättesvårt att vara isolerade i sina hem, arbeta hemifrån, umgås med familjemedlemmar mer än normalt eller inte träffa sina släktingar som de annars brukar träffa.

Så är inte fallet här. Vi lever nästan som vi alltid har levt. Vi arbetar hemifrån, har Nala hemma så fort skolan är slut och har våra släktingar i övrigt på ganska långt avstånd. Jag känner mig därmed rustad att komma med några tips, från ett riktigt hemmasittande proffs.

När det gäller arbetet. Om man ska få något gjort behöver man se en del av sitt hem som en arbetsplats. Jag har förstås ett kontor där jag arbetar. När jag inte arbetar är jag sällan där. Nu har de flesta inte ett kontor hemma, men kanske kan man ändå inrätta ett nödkontor. Något skrivbord eller vanligt bord måste kunna göras om till arbetsplats, och bara arbetsplats.

Röj den ytan. Ställ i ordning det som behövs för att arbetet ska gå smidigt. Ha inte andra saker där. Låt dig inte distraheras av att du har ett hem runtomkring, det är irrelevant medan du utför ditt arbete. Planera arbetet. Vilka punkter ska du hinna avsluta idag? Vad kräver flera dagar? Beta av momenten. Om det är svårt att koppla bort vardagen, ställ en klocka på en halvtimme. Arbeta effektivt den tiden. Ta därefter en bensträckare, kisspaus eller kaffeslurk och kolla av hemmet. Upprepa.

Glöm inte att du ska ha lunch. Man arbetar inte under lunchrasten. Då är man fri.

Brukar du cykla till jobbet, eller gå? Börja i så fall din arbetsdag hemma med en promenad. man blir väldigt effektiv av det. Dick och jag går gärna på morgonen. Ibland går vi en avrundande sväng på kvällen också.

Om man får hem ett barn i lågstadieåldern mitt på eftermiddagen får man acceptera att inte kunna arbeta särskilt effektivt, men man kan faktiskt prata om sådana saker med sitt barn och få det att fungera. Nala sitter ibland och jobbar med sina saker bredvid mig vid skrivbordet. Visserligen pratar vi litet med varandra, men mitt jobb står ju inte helt stilla för det. Barn dör inte heller av att kolla en stund på TV eller ha så tråkigt att de ligger raklånga på golvet och glor i taket. Nala har testat båda, och hon lever.

Om det är omöjligt att arbeta när ungen har kommit från skolan får man se till att vara desto effektivare innan det sker. Då sparar man allt annat, hushållsarbete, trädgårdsjobb, städning, handling, träning, och vad ni nu gör tills ert barn är där. Barnet får vara med på detta. Vanligtvis gillar barn att hjälpa till, och nu kan de få chansen.

Veckohandla. Under förutsättning att ni fortfarande handlar själva är detta ett utmärkt sätt att hålla nere kostnader, minsta risken att utsättas för sjukdomar, spara miljö och spara tid. Vi handlar alltid på tisdagar. Då gör vi vanligtvis en ganska noggrann veckomeny och handlar efter den, men det fungerar lika bra att ”frifräsa”, alltså bara fylla lagret med riktigt varierade råvaror och sedan improvisera matlagningen.

Ha lager. När ni har gjort slut på en burk, påse … sätt upp det på listan. Ni ska alltid ha sådant som är oöppnat hemma. Alltså en öppnad burk oliver, och minst en oöppnad, en öppnad påse mjöl, och minst en oöppnad. Har ni en enorm matkällare kan ni ju ha en årsförbrukning, men vi har ett minimum på en oöppnad vara i reserv. Med ett sådant system behöver man sällan mellanhandla och aldrig hamstra, vilket kan kännas tryggt.

Om ni har möjlighet ska ni göra storkok och frysa in. Vi fryser risgrynsgröt, grytor, kött- och såsrester. När vi inte kan laga mat tar vi av lagren i frysen, som vi också alltid ser till att planera för att fylla på.

Ha rikligt med varierade frysta grönsaker. När man veckohandlar kan gurka och annat se rätt trist ut i slutet av perioden. Den vill man helst äta i början. Frysta grönsaker täcker för det behovet. Men, om man hanterar sina matvaror rätt och äter dem i rätt ordning håller grejer förvånansvärt länge. Sådant som börjar se slokigt ut får man äta omgående. Spänstiga grejer kan sparas längre.

Gå ut. Solen skiner och allt är inbjudande. Gå ut och lufta lungorna. Om ni har en vildvuxen trädgård är det nu ni ska börja tukta den. Om ni har en skog, park eller gator i närheten, använd dem. Ni blir gladare då, och ni hatar inte era familjemedlemmar i trångboddheten lika mycket.

Jo, om ni går varandra på nerverna: Gå ut i skift. Låt en åka och handla. Prata inte med varandra på en god stund. Hitta saker/hot/glädjeämnen som förenar er. Sup inte. Slåss inte. Skäll inte. Drick champagne. Laga en god middag. Fixa utemöblerna till balkongen. Ta er an ett gemensamt projekt. Gräv en pool med handkraft!

Och så dem ni inte kan umgås med. Dem får ni ringa till så ofta ni vill, flera gånger om dagen om ni tycker att det behövs. Älta igenom coronan först, och prata roliga saker sedan. Huvudsaken är ju att ni överlever och kan ses längre fram.

Det här är i princip vårt normala liv, och det är ett helt okej sätt att leva. Riktigt bra, till och med. Nu förstår jag att många inte bara lider av sjukdom, utan också hamnar i ekonomiska kriser och ser livsprojekt gå om intet. Till er har jag inga tips, men jag vet att det finns hopp så länge det finns liv. Så håll ut, låt tiden gå. Ingen vet hur framtiden gestaltar sig, men det blir säkert bättre.

Läget i Åkarp

Vi lever och håller oss friska. Någon kanske undrar eftersom jag har legat lågt i några dagar.

Jag har haft mycket att göra med nästa bok. Den är klar nu, men Dick ska läsa igenom den innan jag skickar in den. Förhoppningsvis är det bara småändringar som behöver genomföras. Själv är jag rätt nöjd, men man vet ju aldrig.

Idag hade vi besök av vår underbara arkitekt. Hon har arbetat vidare med biblioteket, och det börjar arta sig. Fortfarande återstår detaljer, men även en del av det börjar hamna på plats. Troligen kommer vi att ha grönt marmorgolv, vilket vi kom på idag. Trappan till balkongen kommer bli jättesnygg. På ena sidan kommer den kläs in i trä, men på den andra blir det nästan som om den svävar i luften. Biblioteket kommer att få ett underbart stort fönster i norr, och ett häftigt takfönster. Det blir så läckert!

Annars talar vi framför allt om Nalas skola, och det är ju litet deppigare än biblioteket. Efter påsklovet ska vi ha ett möte med rektorn. Nu i veckan träffade vi klassföreståndaren, och det var inte ett trevligt möte. Jag tror att både vi och läraren var besvikna.

Nu laddar vi för nästa möte, och jag hoppas innerligt att vi lyckas få till en förbättring. Hur mycket jag än tycker om att undervisa Nala så är det inte hållbart i längden. Hon kan inte gå flera timmar i skolan varje dag utan att göra framsteg och sedan ha oss som kompenserar för det på eftermiddagarna. Hur hamnade vi här?

Jobbigt

Jag känner mig så enormt nedslagen när det gäller Nalas skolgång, och nu måste jag släppa ut det här.

I höstas hade vi ett möte på skolan för att jag oroade mig för hennes mattekunskaper. Då började jag hjälpa henne med matte hemma, och det har gått bra. Detta har uteslutande gått bra för att vi har slitit som sjutton här. Jag bad om hjälp från skolan, att Nala skulle få med sig arbetsmaterial hem, bland annat sådant de hade hållit på med på lektionerna. Detta har skett en gång. En gång!

Nästa vecka ska vi ha ett nytt möte, och jag känner mig så uppgiven inför detta. Jag börjar verkligen tro att Nalas hela utbildning i realiteten vilar på mina axlar och på vad vi gör hemma efter skolan.

Jag gillar verkligen att räkna matte med Nala. Vi har roligt, och hon gör fina framsteg, men så länge det vi gör hemma är något helt annat än det som sker i skolan blir det ett stort glapp.

Pudelns kärna, glappet, ligger i två saker.

1. Arbetsmiljön

I skolan är det en extremt rörig miljö. Klassrummet är organiserat i ”stationer” som eleverna själva väljer mellan. Man kan sitta vid ”hjälpbordet”, vid ”pratbordet” vid ”tysta bordet” och så vidare. Allt finns i samma lilla rum, så tysta bordet är ju knappast tyst. Eleverna har inte bänkar utan ska alltid hämta sina saker någon annanstans än där de sitter. Det gör också att det är ständig rörelse i klassrummet.

Hemma är det Nala och jag vid ett runt bord tillsammans med våra mattegrejer. Inget störande alls. Allt fokus ligger på det vi ägnar oss åt.

2. Pedagogiken

I skolan kör de med ”talkompisar”. Varje vecka (eller med jämna mellanrum) går de igenom ett nytt gäng talkompisar. Kompisar är alltså tal som tillsammans ska bli något givet, exempelvis 7.  Talen 1 och 6 är 7-kompisar, liksom 4 och 3. Kompisarna ska man lära sig utantill. All undervisning cirkulerar kring det här kompistänket. Nalas största bekymmer är att hon faktiskt inte förstår grejen med kompisarna. Varför är 1 och 6 just 7-kompisar? Varför är 5 och 4 just 9-kompisar?

Hemma lär sig Nala räkna matte. Vi arbetar med tallinjen eller med pärlor för att konkret visa att 1 pärla plus 6 pärlor blir 7 pärlor.

Så när uppgiften 6+?=9 ska utföras i skolan är det meningen att Nala ska kunna kompisen utantill. Hemma är det meningen att hon ska räkna ut svaret och att hon ska förstå själva principen bakom den sortens tal. Skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt är gigantisk.

I skolan känner sig Nala uppgiven  för att hon inte kan vilken siffra som är tiokompis till 3. Hemma räknar hon ut tal av typen 48+63 genom att ställa upp dem.

Frustrationen jag känner över den situationen gör mig sömnlös på nätterna. Jag har börjat leta efter didaktikböcker i matematik för att få rätsida på detta med ”kompisar”. Men, faktum är att man inte lägger någon vikt vid kompisarna i den sortens böcker. Det är mest något man kör med ändå i lågstadiet. Utan vetenskapligt fog. Det är i alla fall den bedömning jag hittills har tvingats göra.

Jag HATAR kompisarna. Vad är poängen med ett utantillsystem i matte? Ska man köra kompisar för alltid? Vilken är 68,56:s 572,99-kompis? Hur vore det om man lade tiden på att lära ungarna räkna i stället för att tvinga på dem ett utantillsystem med ytterst begränsat användningsområde? Det finns ett oändligt antal tal. Gissa hur många kompisar man måste lära sig utantill. Eller slutar man med detta vid exempelvis 20?

Visst, en och annan är kanske verkligen hjälpt av kompisar. Man lär sig hur man kan dela upp små tal, och det går (när man kan det) litet fortare än om man ska räkna. Men att kunna räkna och förstå vad man gör är ju överlägset. Kan man räkna så kan man använda samma principer på alla tal. Och om nu någon unge inte greppar detta med kompisar så måste det väl ändå finnas en plan B? Exempelvis tricket att räkna matte i stället för att köra nonsenskunskap.

För detta är nonsens. Att lära sig kompisar utantill är inte att lära sig matte.

Ja, så kom detta ut ur säcken.

Folk i villa

Jag kanske retar gallfeber på någon nu, men jag måste få ur mig detta.

Varför flyttar människor som hatar träd, buskar, blommor, djurliv och annat till en villa med stor trädgård?

Jag ska ge er två exempel.

Familj 1, okänd ort i Sverige. De köpte en typisk trävilla från 1980-talet. Säljarna var mycket trädgårdsintresserade. De hade växthus, biodling, fruktträd, buskar, blommor och allt annat som gör en trädgård till ett prunkande paradis. Naturligtvis kräver paradiset tid och ork, men belöningen var stor när man kunde hösta in vinbär, krusbär, tomater, honung och annat. Nu finns inget av detta kvar. Köparna jämnade allt med marken, lade plattor ovanpå och byggde hemmaspa. Trädgården ser ut som en parkering med badbalja.

Familj 2, okänd ort i Sverige. De köpte en typisk tegelvilla från 1980-talet. Säljaren odlade potatis, lök, rabarber och kryddor i ett stort land. Ett enormt bigarråträd blommande på våren och gav stora mörka bär på sommaren. Man kunde fika under en magnolia. Här fanns rosor och syren och gömställen. Nu finns inget kvar. I vintras fällde köparna bigarråträdet, och förra veckan kom grävskopor och skrapade bort hela tomtytan. Sedan grävdes ett hål till en pool och nu håller jordskorpan på att täckas över att ett trädäck. Inget som växer finns kvar.

Varför köper man en villa med prunkande trädgård om man inte vill ha trädgården? Det finns ju massor av villor som redan har genomgått den här stenläggnings-, spaområdes- och trädäcksprocessen att välja mellan. Varför köper man inte en sådan fastighet, om det är det man vill ha?

Kan folk verkligen inte se värdet i grönskan? Jag är fullt medveten om att en trädgård tar tid i anspråk, och att en del inte har den tiden, men varför måste man då prompt köpa en trädgård och sedan utrota den?

Jag tittar på det vi har omkring oss, huset och trädgården. Rent krasst måste vi kanske sälja detta någon gång, men jag skulle nog hemsöka den köpare som utrotade allt vi har ansträngt oss för att skapa för att bygga en parkeringsplats med badmöjligheter. Vi är ju glada över humlorna och bina på sommaren. Vi vill se knopparna, kunna ta in blommande kvistar och låta världen utanför trädgården försvinna bakom en grön mur på somrarna. Vi röjer mark för att kunna plantera, inte för att utplåna.

Effektivt arbete

Nala blev hemma idag. Igår tvekade jag, och tänkte att hon får gå med sin hosta. I morse kom hon till frukost med snörvel och rödmosiga ögon. Så nu blev hon hemma.

Och det är bara att erkänna. Om man arbetar hemifrån går det inte att vara effektiv med en sjuåring i huset. Nala måste få sin del av uppmärksamheten och stimulansen. Jag slog två eller flera flugor i en smäll genom att låta henne baka.

Hon har aldrig tvingats läsa ett recept förr, och hålla sig till det. Men idag var det dags. Nala har gjort sin första kladdkaka, och det fungerade helt okej. Hon läste receptet. Hon genomförde det. Det innebar att vi tränade läsförståelse, matematik och hemkunskap och säkert mer. Jag har laddat för bullbak senare i veckan.

Men jag kom förstås ingen vart med boken. Jag löser det genom att stoppa in enkla textpartier just nu. Då växer den i alla fall, och det svårare kan jag ta senare.

Jag har hämtat en last med uppgifter från skolan. Imorgon kan Nala sitta med dem medan jag fortsätter med jobbet.