Skola …

Det är ett ämne för sig. Alla vill grotta runt i Skolverkets ambition att göra om kursplanerna för grundskolan. Till och med jag har skrivit en kort text om detta. Men varken Skolverkets planer eller någon annans försök att undergräva dessa kommer ju göra någon större skillnad för den skola som dagens elever måste gå i. Låt mig ta ett närliggande exempel, nämligen Nalas skola.

Om jag skulle ge mig på en gissning är hennes skola bättre än en normal grundskola. Ändå blir man beklämd när man kommer dit.

Igår skulle vi hämta Nala direkt efter skolan så att hon skulle slippa fritids. ”Slippa” är rätt ord i sammanhanget. Barn såväl som vuxna kladdar i hennes hår, vilket stör henne. Det gör ingen skillnad att hon och vi har sagt till om detta och att till och med rektorn känner till problemet. Vi kan kalla det tröttsamt utan att ta till överord.

Dessutom ser det ur som om en större sko- och klädbutik nyligen har bombats när man kommer och hämtar henne. Det första man möter kan vara en ytterdörr som har ställts upp med hjälp av någon elevs stövlar eller ytterjacka. Innanför dörren möts man av en korridor som utmynnar i ett kapprum. På golvet ligger skor, stövlar, mössor, vantar, regnkläder, tröjor och andra privata persedlar i drivor. Man har valet att försiktigt undvika detta eller att gå rakt över det. Många väljer det senare. Allt är smutsigt. Jag brukar kolla golvet för att försäkra mig om att inget av det som ligger där hör till Nala. Hon är strängt tillsagd att alltid hänga sina saker på sin krok och bevaka detta hårt och hon är rätt bra på det. Ändå har en hel del försvunnit spårlöst även om det har varit namnat. På grund av detta klär vi henne i paltor när hon ska till skolan. Jag köper storpack, reaprylar och outletgrejer för att inte behöva lägga ett öre mer än nödvändigt på saker som riskerar att förstöras på nolltid.

Ja, därför skulle vi alltså hämta Nala efter skolan igår. Medan vi väntar hör vi en gosse i klass 3 som sjunger något. Jag tyckte att det lät som ”jävla luder”, men tänkte först att jag måste höra fel. Det gjorde jag inte. Han sjöng ”jävla luder” gång på gång med hög stämma. Jag tittar på Dick som tittar på mig. Vi tror det knappt, men jag ber pojken och hans kompis att sluta sjunga detta. De frågar varför! Jag säger att det inte är en sång som passar i skolan och om de vill sjunga den får de göra det hemma i stället. Då säger ungarna ”what the fuck!” till oss. Enligt Nala är detta det fulaste man kan säga på skolan, så ni fattar nivån på förolämpning. Jag vänder mig till en lärare och beskriver vad som sker och det blir litet ”jamen killar …” Helt lamt.

Sedan kommer killarnas klasskompisar ut, och två pojkar råkar i slagsmål i kapprummet så att en lärare måste bära bort en av dem medan denne vrålar ”jävla idiooot” och sparkar efter den andre. Dick och jag står som två fågelholkar och bevittnar scenen.

Tredjeklassare. Nioåringar alltså. Jävla luder, what the fuck och slagsmål med sparkar.

Detta är arbetsmiljön för lärare på lågstadiet. Jag inser ju att de långt tidigare måste ha kastat in handduken. De ser inte röran på golvet. De hör inte när någon sjunger om luder eller skriker fuck. Om en elev riskerar att slå en annan blodig i slagsmål griper de in, vilket vi kan vara tacksamma för. Den dagen kommer kanske då de tycker att det är normalt också.

Men det är dit vi skickar Nala varje morgon, och det känns inte helt bra.

Dessutom tycker vi inte att hon lär sig så himla mycket. För en tid sedan insåg vi att hennes läsutveckling helt hade avstannat sedan hon började i första klass. Nu har vi tränat läsning varje dag hemma, och nu kan hon läsa riktigt bra. Tack vare våra insatser. När vi frågade Nala om matematiken var det ännu mer nedslående. Sådant hon hade koll på i förskoleklassen var bortglömt, och när hon själv skulle beskriva lektionerna var det ungefär så här: fröken går igenom något på tavlan och sedan ska man räkna själv i boken. När man är klar ska man visa fröken och få det rättat, men Nala hann aldrig bli klar och visade därför aldrig fröken någonting. När jag frågade hur ofta fröken hade tittat i Nalas bok svarade hon ”två gånger”. Även om det skulle vara hela fyra gånger eller till och med sex gånger är det alldeles för litet. Nala ligger alltså långt efter i matte redan efter en knapp termin i första klass. När jag har tittat i hennes mattebok ser jag sida efter sida som hon inte har hunnit göra, så jag tror att hennes beskrivning av situationen är ganska korrekt.

Nu har vi börjat öva matte hemma på eftermiddagarna, och igår satt Nala med en uppgift som hon löste alldeles själv. Jag tror att det var första gången det skedde, och definitivt första gången hon verkligen förstod vad hon gjorde och var 100 procent säker på att hon hade rätt. Hennes glädje över den bedriften var enorm. Hon for upp och skrek högt av lycka och gjorde en segerdans på golvet. Jag gratulerade henne och kände mig så lycklig över att hon fick erfara vilken positiv känsla det är att ha erövrat en kunskap och gjort den till sin. Ännu bättre är att hon ser fram emot våra mattestunder på eftermiddagarna.

Men om vi lär henne läsa, skriva och räkna här hemma så gör vi faktiskt skolans jobb. Till vem ska vi skicka en faktura på det nedlagda arbetet? Efter utgången grundskola lär det bli ganska många arbetstimmar.

Så trött!

Jag har haft en ovanligt seg förkylningshöst, och nu ger jag snart upp. Jag är så himla trött hela tiden. När vi var i Tallinn orkade jag helt enkelt inte blogga. All energi gick åt till att hänga med på själva resan. Jag sov som en stock så fort jag lade mig ned.

Nu tror jag att det har vänt. Jag har klarat mig utan näsdroppar i två dagar. Inte för att det är lätt att andas utan, för det är det inte, men jag vågar inte ta dem längre eftersom jag har använt dem så länge. Jag överlever ändå, fast det är tungt att andas. På morgonen svider det i halsen, men annars är det ganska bra resten av dagen. Tröttheten är svårare att klara av. Antagligen skulle jag somna om jag gick och lade mig nu.

Om jag piggnar till ska jag åka till Oskarshamn på torsdag. I värsta fall får jag en ny förkylning innan dess. Nala nös igår kväll, och jag bara väntar på att det ska visa sig vara början på en ny omgång.

Usch!

Till Estland

Imorgon reser vi till Estland. Dick ska hålla högtidstal till minne av Gustav II Adolfs död den 6 november. Nala och jag hänger med.

Det kommer mycket lägligt. Vi har aldrig besökt Tallinn och får nu en fin chans att göra det. Jag har nyss skrivit en bok som berör Tallinn, och Dick har precis börjat på en som också berör den här staden. Väldigt bra att få åka dit och kolla läget!

I år blev det ingen stor halloweenfest, och det berodde till stor del på den här resan. Vi får återkomma nästa år, om vi är hemma. Just nu försöker vi vänja oss vid tanken på att kanske vara i Zambia om ett år, men vi har ju ingen aning om vad som gäller. Enligt vår organisation håller vi på att matchas med ett barn, men den matchningen har pågått rätt länge nu. Vi har börjat tröttna en del på att vänta. Vi borde kanske byta land om vi vill att Nala ska få en lillasyster innan hon flyttar hemifrån.

Ja, ja. Nu är det i alla fall Estland som gäller.

Fredagsblandning

Först: Jag har blivit förkyld igen. Nala har snorat och hostat i en vecka, och igår kväll insåg jag att det är min tur nu. Jag drömde om halstabletter under natten, så ni förstår nivån.

Som god tvåa vill jag dryfta en helt annan sak: kvaliteten på H&M:s kläder. För många, många år sedan såg jag ett tv-program (det kan ha varit Plus) och i det ställdes frågan varför kläderna på H&M höll så låg kvalitet. Någon inom företaget ryckte på axlarna och sade att man räknade med att ungefär 10 procent av kläderna var trasiga redan i butiken. Det ingick i affärsidén med billiga kläder, och de flesta struntade tydligen i att återkomma för att byta och lämna tillbaka. Jag har sett detta uttalande som ett bra skäl att inte handla där, men så har jag nått den åldern då jag gör alltfler undantag från mina regler. Det började med Morriskollektionen förra hösten. När det blev kallt i Lübeck köpte jag en tröja, men då stötte jag på patrull. Kanske är detta mitt tionde plagg? Tröjan var trasig, och jag gick tillbaka med den. Det fanns en till i min storlek i butiken, men den var också trasig. Okej. Jag tyckte ändå att den var snygg så igår köpte jag en likadan i Lund. Väl hemma såg jag att även denna var trasig. Idag lämnade jag tillbaka mitt sista tröjfiasko och gick till en annan butikskedja och köpte en hel tröja.

Som trea: apropå kläder och märkesprylar. Jag är inte mycket för att gå omkring med kläder med jätteemblem på som på långt håll signalerar vem som har gjort plagget ifråga. Dyrt eller billigt, känt eller okänt, budget eller lyx spelar mindre roll än att jag gillar det jag har på mig och räknar med att använda det länge. Nåväl, jag har ett undantag och det är min handväska. Spännet avslöjar ovillkorligen att det är en Gucciväska, och de är ganska dyra. Den brukar dock aldrig få någon att lyfta på ögonbrynen, men bara den här veckan har jag har fått två synpunkter på Gucciväskan från barn i Nalas ålder. Pojkar, men jag vet inte om det har betydelse. Det som förvånar mig är att de vet något om väsk- och klädmärken. Vem har bibringat sju- eller åttaåringar den kunskapen? Jag är fullständigt övertygad om att Nala aldrig skulle kunna koppla ihop märkesnamn med emblem eller kunna avgöra om det var ”fint”. Så hur vet de detta? Var möter de den information? Jag kan inte tänka mig att det är något som man sitter vid middagsbordet och tragglar med sina föräldrar för att lära sig utantill. Eller gör man det? När Nala var liten snubblade vi över en rolig pekbok för ”litet finare barn”, med bilder på privatjet, champagne och annat livsnödvändigt. ”Litet finare barn” kan nog urskilja en Gucciväska när de får se en.

Och till sist: en liten uppdatering på Nalas situation i skolan. Vi har haft ytterligare ett möte. Det var tidigare i veckan, och läraren ifråga var med. Det var ett bra möte. Jag var fortfarande arg och ledsen när jag gick dit, men inte arg och ledsen när jag gick därifrån. I efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur rektorn och läraren skötte vår upprördhet, som visserligen var berättigad men som säkert ändå var jobbig att möta på ett proffsigt sätt.

Nu tar vi helg här hemma.