Schönbrunns zoo

Vi fortsatte med firandet idag. Nala älskar djur, och i Wien finns världens äldsta ännu öppna djurpark. Det är också en av de bästa. Ännu finns en del av barockbyggnaderna från djurparkens barndom kvar. Vi åt lunch i en stor barockpaviljong.

Det bästa var avdelningen med isbjörnen. Den bjöd på en riktig vattenshow, då den dök, simmade, busade med en stor hink och lekte med ett gethuvud. Det sista var nog ämnat som mat, men björnen hade det som vattenleksak.

Slakteriet är sanerat!

Jag och detta med selfies. Jag hör till en generation av dinosaurier. Idag säger förskolebarn mellis när de menar mellanmål. För mig är mellis ovillkorligen detsamma som mellanöl, och jag skulle avlida av skratt om jag frågade Nala om hon ville ha mellis efter skolan, och nästan räkna med att bli anmäld för langning. Antingen är man född i ”mellislikamedmellanmålgenerationen” eller i ”mellislikamedmellanölgenerationen”.

Det är samma sak med foton på sig själv. Är man uppvuxen med att ta bilder på annat än sig själv är man nog för alltid rätt kass på att vända kameran mot sitt eget ansikte.

Jag tar fram telefonen och vänder ”siktet” mot mig, och får en smärre chock. Jag ser monstruös ut i vilken vinkel jag än väljer, men värst är det litet underifrån. Om jag verkligen ser ut så kan jag skrämma slag på vem som helst. Efter att ha gjort ett otal försök att framstå som vänlig och blid, med resultatet att jag i stället för blodtörstig, intolerant och tvärförbannad mest ser imbecill ut, har jag i alla fall några bilder som är rätt ok.

Mest ok, till och med bra, blev denna. Problemet är bara att jag inte alls ser ut så här på 90 procent av bilderna. Då ser jag mer ut som Shrecks gamla bittra farmor eller som mammatrollet som säger ”Var är fjant?” i Trolltyg i tomteskogen, ni vet hon som ”ska göra sig vacker” och knyter en orm i håret. Hade kunnat vara jag.

DSC_2326

Ser ni desperationen i blicken och det något spända leendet? Det är minen av ”funka nu, för helvete innan jag får spatt och lägger mig på golvet och skriker!”. Eller äter upp telefonen, river verandan, drar en motorsåg i grannens garagedörr och slår ihjäl en tomtearmé, som de andra bilderna såg ut att skildra. Men det gick, och det blir den här bilden som hamnar i Populär historia.

Låt oss säga så här: Det finns ett skäl till att det är ganska få bilder av mig på den här bloggen. Jag får inte till dem, så enkelt är det. Detta är en unik händelse. Njut litet av den, för det gör jag.

Bildningslov

Nala har sportlov från och med i eftermiddag. Eftersom ingen i familjen är slalomfantaster och snön dessutom är långt härifrån har vi bestämt oss för att ha bildningslov i stället för sportlov.

Imorgon gör vi därför en resa till Wien. Vi ska besöka museer, träna tyska och göra annat roligt. Dick och jag var i Wien innan vi fick Nala, men det blir första gången för henne.

Vår hjärtanpizza igår var en enkel sak. Den ser verkligen inte mycket ut för världen på bild, men den var jättegod, särskilt i soffan till en film. Bottnen är ett tillklippt tortillabröd. På det ligger tomatpuré, riven cheddarost, kokt skinka, oregano, gröna oliver, ananas och tomater. In i ugnen på 200 grader tills man är nöjd med resultatet. Det går ganska fort eftersom ingenting ska bakas. Detta är Nalas favoritpizza, så man har inte mycket för att göra de ansträngningar som en riktig pizza utgör.

Nu ska jag skriva en liten text om mig själv till Populär historia, och dessutom försöka ta en hyfsad bild på mig själv. Mardrömsprojekt, måste jag säga. Nu är jag så van vid att hasa omkring här hemma (jag älskar detta!) att jag knappt borstar håret om jag ska gå ut. Jag lever ett sanslöst avslappnat liv. Kommer det med åldern, att man plötsligt tänker bekvämlighet framför allt annat? Men man kan inte se riktigt så bekväm ut som jag gör på en bild i tidningen, så jag får göra en utseendemässig uppryckning idag. Det känns ungefär som om jag skulle sanera ett gammalt slakteri.

Önska mig lycka till. Misslyckas jag får de ta en gammal bild, så det är inte hela världen.

Glad alla hjärtans dag!

Nala och jag firar i all enkelhet här i Åkarp. Dick har åkt till Skellefteå och kommer hem sent imorgon kväll. Ingen skumpa, inga rosor, inga diamanter …

Men väl en hjärtformat pizza tillsammans med världens gosigaste unge. Vi ska baka en kaka nu, och lägga rosa glurr på. Sedan ska vi se film och ha det mysigt.

Hoppas att ni får en lika trevlig kväll som vi kommer att få. Om kakan blir fin kommer en bild senare.

Det har skett igen!

Sprid denna information till alla ni tror kan behöva den!

Nalas farmor är över 80 år. Hon bor i Lund i ett ganska tryggt radhusområde med gamla tanter och barnfamiljer omkring sig. För en tid sedan fick hon besök av en ung man.

Mannen ringde på och sade att han hade ett ärende till en granne som inte var hemma. Han frågade om han fick komma in och skriva en lapp för att lägga i brevlådan till grannen. Farmor släppte in honom, och han skrev lappen och stal hennes klocka.

I förrgår ringde det på dörren hemma hos farmor en gång till. Utanför stod en ung man som sade att han hade ett ärende till en granne som inte var hemma. Även denna man behövde skriva en lapp vid farmors köksbord. Han hade även en kompis med sig, så de var två som skulle in.

Nu var farmor förberedd och sade att hon inte släpper in främmande människor i sitt hem. Sedan stängde hon dörren och ringde till oss.

Så om ni har äldre människor i er närhet, gör dem uppmärksamma på detta. Få dem att inte släppa inte in någon som ska skriva en lapp, ha ett glas vatten eller något annat. De ska inte släppa in någon som de inte känner. Få dem att smälla igen dörren i ansiktet på de här personerna och hota med polis om de inte ger sig iväg omgående. Ja, det gäller väl egentligen alla, inte bara äldre: Låt inte tjuvarna komma över tröskeln!

Om man släpper in någon i sitt hem och därefter bli bestulen måste man dessutom ha en bra försäkring för att få ersättning. En standardförsäkring duger inte eftersom man inte har fått ett inbrott när man själv har låtit någon komma in. Det kan vara bra att veta och värt att kontrollera med sitt försäkringsbolag.

Katarinas oxfilépasta

I fredags gjorde vi en enormt god pastarätt här hemma. Nala älskar ju pasta mer än all annan mat, möjligen med undantag för ris och tomtegröt, så när man vill fjäska för henne är pasta alltid en given succé. Vi hade en bit oxfilé i frysen och detta blev resultatet, så gott att man lätt kan bjuda på detta om man har köttätande gäster på besök.

Chilin som vi använde var inte särskilt stark, så en hel chili kan bli för mycket. Testa med en halv först och lägg till mer. Måtten är uppskattade och kan alltså inte tas på blodigt allvar. Man får prova sig fram. Jag skulle dock utgå ifrån detta om jag skulle göra rätten igen, vilket jag ska göra.

Katarinas oxfilépasta (4 personer)

0,5 fint strimlad purjolök av den gröna änden

1 finstrimlad vitlöksklyfta

1 finstrimlad chili

1 stort knippe hackad bladpersilja

250 gram oxfilé skuren i kuber (1,5 ggr 1,5 cm ungefär)

0,5 till 1 dl sherry

4 dl grädde

en skvätt soja

0,5 msk kalvfond

olja, till stekning

salt, peppar

Riven parmesan och pasta

Gör så här:

1. Stek purjolök, vitlök och chili i olja utan att det får färg och utan att det blir helt ”slakt”. Behåll litet spänst i grönsakerna. Lägg åt sidan.

2. Hetta upp ny olja och stek oxfilén på hög värme en kort stund utan att den blir genomstekt. Salta och peppra bitarna och lägg åt sidan med grönsakerna.

3. Slå i sherry, grädde, soja och kalvfond i pannan och låt det puttra en stund.

4. Gör pastan så att den är helt klar.

5. Lägg i grönsakerna, persiljan och köttet i såsen. Rör runt och låt det bli varmt. Om man vill ha köttet genomstekt får man puttra på en liten stund extra (eller steka det längre från början).

6. Blanda oxfilésåsen med pastan eller servera var för sig med rikligt med riven parmesanost över.