Nya skåpet

Det blev riktigt bra. Jag tog ingen bild på hur skåpsängen såg ut på insidan innan sängen togs bort, men så här ser den i alla fall ut på utsidan:

DSC_2441.JPG

På insidan har den fått två fina hyllor.

DSC_2440.JPG

Nala har redan fyllt skåpet med sina grejer. Hyllplanen köpte jag färdiga, liksom en fyrkantig list som jag sågade i lagom delar för att kunna fästa på insidan av skåpet. På dem vilar hyllorna. Listbitarna är limmade och spikade för att hålla bra.

Detta gav ju verkligen mersmak, men nu ska jag läsa en stund.

 

Händig?

Jag tror gärna att jag är händig fast jag sällan ger prov på det. Den här helgen får jag i alla fall visa om det ligger något i min tro på min egen praktiska läggning.

Vi har en gammal skåpsäng. Av utformningen att döma skulle jag tippa på att den är från förra halvan av 1900-talet. Kanske 1940-tal? Den är rätt ful, och sängen är kass. För er som inte förstår vad en skåpsäng är: Tänk er ett litet skåp med dubbeldörrar. När ni öppnar dörrarna finner ni inga hyllor eller lådor där utan en ihopvikt säng. Som en framåtbäddad bäddsoffa, fast i skåpform.

Idag skruvade jag loss sängen, och just nu har vi bara ett tomt litet skåp. Imorgon ska jag sätta in två hyllor, och vips har vi en praktisk förvaringsmöbel till Nala. Där kan hon ha böcker, ritgrejer och vad som helst.

Om resultatet blir bra ska jag visa en bild.

För mig är detta en bildningssak. Bildning är inte bara sådant man läser eller samtalar sig till. Det är också sådant som att omvandla en möbel till en annan. Man ska vara både praktisk och teoretisk för att vara en hel människa.

Slutet närmar sig

Jag ser slutet på arbetet med boken. Strängt taget är det bara två saker som den till stor del fortfarande saknar. När jag har arbetat in det återstår bara att gå igenom den och skriva om den.

Det känns väldigt skönt att vara i det här stadiet, även om jag inser att jag är överarbetad. Vissa nätter sover jag dåligt bara för att jag ligger och tänker på innehållet i boken, men det går ju över.

Tristare är att jag inte har en aning om vad jag ska göra sedan. En ny bok? Om vadå? Artiklar? Hur många kan jag få skriva? Ibland tänker jag att jag borde göra något helt annat än detta. Jag vill gå en floristkurs, men kanske inte i första hand för att arbeta i en blomsteraffär (även om det luktar så gott att man nästan smäller av i blomsteraffärer) utan mer för att det vore kul.

Jag går åtminstone ur den här boken med ökat självförtroende. Jag har blivit mycket snabbare än jag var förr, och jag är mer disciplinerad. Jag är inte ett dugg rädd för att sätta tänderna i ett nytt stort projekt eftersom jag har fått en väldigt bra arbetsrutin när det gäller att samla in material, gå igenom det och göra text av det på kort tid.

Nu ska vi sjunka ned framför en film. Jag har fått ont i magen, och jag känner mig litet dassig. Varmt te och en filt skulle sitta fint.

Tårtan blev förresten så här efter att jag hade snabbpyntat den igår. Gröna rosor är också rosor.

DSC_2432.JPG

Mamma Ulla-Britts prinsesstårta

Alla sunda människor älskar prinsesstårta, och en som är hemgjord är förstås godare än alla andra. När jag var liten brukade mamma göra prinsesstårta till mig när jag fyllde år, och faktum är att hon gjorde en när jag var där och hälsade på nu senast. Idag gjorde jag en egen. Om man har en eftermiddag över är det lätt gjort. Så varför inte överraska med en hemgjord prinsesstårta nästa gång det vankas kalas? Det imponerar på vem som helst!

Så här gör man om man vill göra min mammas finfina prinsesstårta:

Tårtbotten

4 ägg
2 dl socker
1 dl potatismjöl
1 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Vispa ägg och socker. Blanda övriga torra ingredienser och sikta i dem i äggblandningen. Vänd ned så att inga klumpar finns och häll smeten i en smord och mjölad form. Grädda i 35 till 40 minuter i 175 grader. Ta ut kakan och låt den svalna litet innan den stjälps upp på ett fint fat. Låt tårtbottnen kallna helt innan den ska delas.

DSC_2412.JPG

Fyllning

5 dl vaniljkräm
5 dl vispgrädde
1 paket frysta hallon (som tinats)
1 till 2 dl socker

Gör vaniljkrämen, antingen egen från grunden eller genom fusk på påse. Jag fuskar med sås gjord på pulver och mjölk. Vispa grädden med litet socker så att den blir fast. Den måste kunna formas utan att säcka ihop. Koka upp hallonen med socker och låt dem svalna. Låt sedan hallonen rinna av i en sil men spara saften från dem.

DSC_2413.JPGDSC_2415.JPG

Marsipanlock

400 gram mandelmassa, rumstempererad
3 till 4 dl florsocker
2 till 3 msk glukossirap
karamellfärg tills man är nöjd.

Lägg mandelmassan i en stor bunke, sikta i florsockret och häll på glukossirapen och karamellfärgen. Knåda allt tills det har fin konsistens och jämn fin färg. Ett hett tips är att göra detta med plasthandskar eftersom marsipan är jätteklistrigt på fingrarna och kan göra vem som helst tokig. Om man har en bra bänk, diskbänk eller marmorskiva, kan man knåda marsipanen klar på den. Låt den färdiga marsipanen vila i en bunke tills den ska kavlas ut.

DSC_2414.JPG

Så långt förberedelser. Nu är själva tårtbottnen klar, fyllningen redo och marsipanen färdig. Det är dags att lägga samman detta till en tårta.

Det görs så här:

Först delar man sockerkakan i tre bottnar. Lägg ut ett bakplåtspapper att ha delarna på och ta fram en stor tandad kniv. Skär det översta locket först, och sedan mellanlocket. Det som är kvar på fatet är underredet på tårtan. Använd en lätt hand och såga dig igenom sockerkakan med jämna, lugna, raka tag. Det är mycket lättare än man tror och närmast omöjligt att misslyckas. Det bästa: även om det skulle bli snett och trasigt så syns det inte när tårtan är klar.

DSC_2419.JPG

Fyllning 1: Ta vaniljkrämen och blanda i några (3 eller 4) skedar vispad grädde. Det gör krämen fluffig och god. Ta därefter den avrunna saften från bären och häll försiktigt på saft på den understa tårtbottnen i en jämn stråle så att en stor del av ytan fuktas utan att bli helt genomblöt. Lägg på ett ymnigt lager vaniljkräm och toppa med hallonsylten.

DSC_2420.JPG

DSC_2421.JPG

Lägg på mellanlocket och täck detta med ett tjockt lager vaniljkräm (Inga hallon här. De är slut). Lägg sedan på överlocket och täck hela tårtan med ett rejält lager vispad grädde. Grädden breds lättast ut med en vanlig bordskniv. Klicka på grädde uppe på toppen och jobba ut mot sidorna, över kanten och runt om. Gör översidan på tårtan högst i mitten och så jämn och fin som möjligt. Avsluta med att titta på den från sidan och snurra fatet och kontrollera resultatet tills du är nöjd.

DSC_2425.JPG

Det är dags för marsipanlocket. Till det behövs plastfolie, plasthandskar och en kavel. Riv av plastfolie i två långa längder och lägg dem på en stor arbetsyta, litet omlott. Lägg därpå dit din marsipanklump och platta ut den med händerna till en rund form. Lägg ett lager plastfolie även på översidan (två längder omlott) Kavla marsipanen till ett stort, runt lock. Lyft ibland plastfolien och släta ut bitarna så att de inte kläms, skrynklas eller går sönder. Du kan även vända på hela det inplastade locket vid något tillfälle. Konstruktionen med marsipan och plastfolie är mycket hållbar och tål att hanteras. Kavla och kavla till du med ögonmått kan se att locket är stort nog för att täcka tårtan (eller mät om du är osäker).

DSC_2426.JPGDSC_2427.JPG

 

När locket är klart tar du av det övre lagret plastfolie och lyfter upp marsipanlocket. Det går inte sönder så länge det undre lagret folie är kvar, åtminstone inte om du är det minsta försiktig. Måtta in tårtan och vänd med en bestämd, svepande rörelse på locket så att plastfolien hamnar överst och inte i tårtan under locket (det blir ju rätt trist!). Dra av återstående plastfolie, och plocka fram en liten vass kniv för att skära till locket på plats. Börja med att skära av marsipanen som är utanför tårtfatets gräns. Sedan får man pilla och trycka för att få en så jämn kant man kan. Någon skarv och bula får man finna sig i.

DSC_2430.JPGDSC_2431.JPG

Sedan är  tårtan klar, och allt som återstår är att pynta den som man vill. Enklast är att pudra över florsocker. Vill man göra sig till fixar man rosor av den överblivna marsipanen. Det ska jag göra imorgon.

Det är alltså väldigt enkelt att göra en prinsesstårta, och det bästa av allt är att man inte behöver stå med den precis innan gästerna ska komma. Den görs med fördel dagen innan den ska ätas, och den är ännu godare efter två dagar.

 

 

 

 

Vilken sherry?

OBS: Jag avser inte göra alkoholreklam, och jag uppmanar ingen att dricka alkohol genom att visa den här bilden och skriva den här texten. Välj vad ni vill eller stå över helt så lever ni längre. Alkohol gör att att ni dör i förtid och riskerar en massa tråkiga följder. Om ni vet att ni är lättpåverkade eller under 18 år ska ni utan att läsa vidare gå ut i köket och ta ett stort glas vatten och tänka på morötter och söta kaniner och annat ofarligt.

För en tid sedan fick jag en fråga om sherry. Frågan gällde vilken sorts sherry vi använde i det här receptet med oxfilépasta. Svaret är denna:

DSC_2407.JPG

Vi dricker sällan sherry, men denna är klart drickbar om man vill. Den är utmärkt i mat. Den är halvtorr/halvsöt (systembolagets symbol för sötma är precis halvfull) och fungerar därför som en allroundsherry om man bara vill ha en hemma för matlagning. Vi har använt den till desserter, kött- och fiskrätter. Funkar till allt och är inte dyr.

Grattis för sjutton!

”Därför ska du inte säga grattis på internationella kvinnodagen”, har jag läst flera gånger idag. Och jag säger bara en sak: Det ska man visst! Och så kan man ge blommor också, och guld och diamanter, ny bil, choklad, rolexklocka, en motorsåg, en häst eller vad man nu vet att kvinnor i ens närhet behöver och vill ha.

Varför inte? Vilken annan dag skulle passa bättre? Ingen! Det är ju idag man ska få all den där peppen och uppskattningen för att man trots allt finner sig i att vara kvinna och inte byter kön för att få en snajdigare tillvaro.

Jag läser om våldtäktsförsök på en kyrkogård, slaveri, mord, väskryckningar, dåliga löner, taskiga tillmälen, tafsande under bordet och en massa annan skit som drabbar kvinnor jämt och ständigt och överallt. I Indien våldtar vuxna män småflickor och hänger dem efteråt, eller bara stryper dem, tänder eld på dem och dumpar dem i ett dike! Vafan! Det händer i verkligheten. Nala har en klasskompis som tycker att flickor är sämre än pojkar. Igår sparkade han henne. Jag antar att hans pappa brukar slå hans mamma, för hur ska det annars förklaras att en sexåring gör så gång på gång?

Det är naturligtvis inte det som ska gratuleras, det inser väl var och en. Men ett grattis för att man trots allt inte tappar det, köper en motorsåg och hugger in på närmaste granngubbe kan väl sitta fint.

De flesta kvinnor som män möter i sin vardag bär ett lejon i bröstet. Nu utgår jag från mig själv, och räknar med att alla andra är som jag. Så män överlag ska vara glada över att vi är bra på tämja det där lejonet och inte plötsligt sätter tänderna i strupen på dem. Att vara kvinna innebär nästan alltid att man är förbannad över att det sker övergrepp mot kvinnor och över att man inte är man. Det är min erfarenhet. Det är en jävla skitlott att vara kvinna. Så hit med champagnen och blommorna, säger jag!

Och innan någon kommer och ”det är faktiskt synd om män också”: gör inte det! Det är inte synd om män på det sätt som det är synd om kvinnor.

Det är synd om mig, och jag är arg och frustrerad över den situationen. Bitter! Sur! Gnällig! Otacksam!

Det slår mig att Nala och jag förtjänar en tårta också. Ska fixa en bums!

Så grattis alla kvinnor som orkar med era liv och inte har huggit ihjäl någon man med yxa än. Grattis till er som inte orkar också, och till er som greppat yxan (lägg ned den, för sjutton, innan ni gör er illa!). Och ni som inte vill ha något grattis får väl blunda och tänka på annat.

DSC_2405.JPG

Gothenburg Combo och Dick Harrison

Det är dags igen. Imorgon åker vi till Oskarshamn för en kort turné med musik- och historieföreställningen Berättelsen om ett land.

Schemat ser ur så här, men ni hittar det också här:

Oskarshamn. På torsdag (den 28 februari) spelar de i Ceciliakapellet klockan 19.

Hultsfred. På fredag (den 1 mars) spelar de i Valhall klockan 17:45.

Västervik. På söndag (den 3 mars) spelar de på Gränsö slott klockan 15.

Så på söndag, min födelsedag, är vi alltså i Västervik för ett litet intimt firande på Gränsö på kvällen. Vi äter middag och sover där, och åker hem dagen därpå. Det blir trevligt. Innan dess är vi ett par dagar i Oskarshamn.

Troligen kommer Nala och jag hoppa över de två första föreställningarna och bara vara med på den sista. Då kommer också mamma och pappa och lyssnar. Jag är säker på att de kommer att gilla detta väldigt mycket. Det skulle ni nog också göra, så om ni bor i närheten tycker jag att ni ska passa på.

På hemvägen plockar vi upp morbror Karl. Det var ett tag sedan han var här.

Lärare som inspiratörer

Jag fick en fråga för någon dag sedan som handlade om hur mina lärare var när jag gick i skolan. Inspirerade eller uppmuntrade de mig till att bli författare?

Nej, det kan jag inte påstå eftersom jag inte räknade med att bli författare. Visserligen tyckte jag att det var jätteroligt att skriva böcker när jag gick i lågstadiet. Vi skrev något som kallades ”händelsebok” eller kort och gott ”h-bok”. Den kunde handla om vad som helst, och jag skrev jättemånga som jag lämnade in till fröknarna för rättning.

Men sedan växte jag ju ifrån det där med ”h-böckerna”. Jag gillade fortfarande och skriva. Jag skrev massor med sagor, dikter och noveller på fritiden under resten av grundskoletiden. Men det var utanför skolan och inget som lärarna uppmärksammade.

I skolan intresserade jag mig för annat. Framför allt gillade jag historia och biologi, och när jag kom upp på gymnasiet fastnade jag även för svenska. Fram till dess hade jag varit övertygad om att jag skulle bli läkare. Så hade det varit sedan jag var i Nalas ålder, men plötsligt började jag tvivla. Varför skulle jag bli läkare när jag i själva verket var så förtjust i historia och svenska, som man sannerligen inte fördjupar sig i under en läkarutbildning?

Det slutade med att jag valde att bli gymnasielärare i historia och svenska i stället. Till stor del berodde nog det på att jag hade bra lärare på gymnasiet. De fick yrket att framstå som eftersträvansvärt. Sedan visade sig verkligheten vara en annan, och jag slutade som lärare efter några år. Då hade jag träffat Dick.

Under en period frilansade jag som korrekturläsare, men det var svårt att försörja sig på det, och Dick tyckte att jag skulle skriva en bok. Först trodde jag att han skojade, men vi pratade om det vid flera tillfällen och till slut hade han nött ned motståndet från min sida. Den första boken blev Vampyrernas historia, och jag insåg att jag passar ganska bra som författare.

Jag saknade känslan av kolleger i början. När man arbetar på en gymnasieskola är man hela tiden omgiven av experter som kan saker som man själv inte kan. Det är väldigt stimulerande. Man har kolleger att fråga om saker, be om råd och älta grejer med. När man arbetar ensam träffar man tyvärr aldrig någon som är smartare än en själv, så all input och alla idéer måste man värka fram på egen hand. Det gäller att ha ett rikt inre liv, annars blir det en ökenvandring. Nu är jag så inkörd på att ha det så att jag nog skulle tycka att det var svårt med kolleger. Blotta tanken är litet stressande.

För att återgå till detta med mina lärare. Jag har haft många, och det stora flertalet har varit väldigt bra. Jag gillade Kerstin på lågstadiet. Jag uppskattade Mats på mellanstadiet. Jag tyckte om Sten, Elvy, Christer och Kjell-Arne på högstadiet. På gymnasiet träffade jag Bo G, Stig, Leif ggr 2 och Majt, alla mycket bra lärare. På högskola och universitet mötte jag ännu fler som inspirerade, tog ut svängarna och utmanade sina studenter. Peter i Växjö intar en särställning, en intellektuell diamant!

Jag har kanske haft tur, men jag tror inte det. En del av de lärare som jag har gillat har andra haft negativa synpunkter på, orättvisa synpunkter i mina ögon. Jag har som vuxen alltid gått efter hur mycket jag har kunnat innan jag har gått en kurs jämfört med vad jag har kunnat efteråt. Om jag har gått plus på bildningsbanken har läraren varit bra. Om jag dessutom verkligen har fått vidgade vyer och blivit bättre på att tänka så har läraren varit exceptionellt bra.

Några av lärarna blev med tiden mina vänner. Även om jag i nuläget inte längre har kontakt med dem så har de gjort mig till en rikare människa. En del av dem och deras idéer tänker jag på nästan varje dag. Det är uppenbart att de har format det som är jag på ett avgörande sätt.

Förra vintern träffade jag Kerstin, min lågstadielärare. Hon mindes alla mina händelseböcker och var inte ett dugg förvånad över att jag blev författare, fast hon trodde kanske att jag skulle bli biolog. Mina böcker handlade ofta om botaniska utflykter på Öland, så det var ingen långsökt tanke.

Cykelträningstips

Jag är ju en amatör på detta, men så här har vi gjort.

Vi har inga stödhjul på cykeln. Nala sätter sig medan jag håller cykeln i ett fast grepp med bakhjul och pakethållare klämda mellan knäna och med en hand under sadeln. När Nala är redo att cykla börjar hon trampa samtidigt som jag puffar på med handen under sadeln.

Vi sätter upp ett mål av typen ”titta på postlådan där borta och kör dit”. På så vis håller Nala blicken på något annat än sina knän och styret, och hon kör mindre vingligt.

Sedan kommer jag med tappra tillrop om att hon ska trampa snabbare, sitta rakt i sadeln och hålla ögonen på målet. Nala gör sitt bästa för att följa mina anvisningar. Min roll är att hålla under sadeln och springa med medan hon cyklar. När jag känner att hon har balans lossar jag greppet, men jag släpper inte utan att berätta att jag släpper. ”Nu släpper jag!” ropar jag och fortsätter att springa bredvid, redo att hjälpa henne om hon förlorar modet.

Detta är det praktiska. Viktigare för framgången har nog den psykologiska biten varit. När vi bestämde oss för att köpa en cykel till mig och vi började planera för en gemensam cykeltur släppte alla hämningar och Nala gick helhjärtat in för projektet. En morot är alltså jättebra.

Vi har också diskuterat detta med balans. Nala har varit rädd att ramla, spänt sig, suttit konstigt, inte vågat trampa på tillräckligt mycket och därmed inte fått balans i cyklingen. Men hon är bra på att köra sparkcykel, så vi tog det den vägen. Hon vet hur det känns med balansen på sparkcykeln och vi kunde föra över den tanken på cyklingen. Det var enkelt. En cykel är samma sak som en sparkcykel med den skillnaden att man sitter i stället för att stå och man trampar i stället för att sparka. Annars är allt lika: två hjul och ett styre.

Vi kör lagom långa tärningspass enligt en viss runda och gör upp planer inför nästa träning. Imorgon ska vi lägga till att starta själv, öva mer på att svänga och träna på att cykla allt längre etapper. Vi kör mycket på att sätta rekord, alltså cykla längre än förra gången, svänga mer, köra mindre vingligt.

Efter en lyckad omgång kör vi high five, low five, tummen upp och en massa annat pepp. Vi ringer till morfar och berättar om träningen eftersom morfar gillar detta med cykling och gärna lyssnar på Nala när hon berättar. Det fungerar också peppande.

Men cyklingen har suttit långt inne. Vi övade en hel del i höstas, men då gick det inte. Till slut lade vi ned träningen eftersom det bara blev tråkigt när det inte gick. Nu blev det en fräsch start med ett nytt mål (cykelturen) och bättre träningsupplägg. Vi pratar om vad vi ska göra, hur viktig balansen är, hur ofarligt det faktiskt är att ramla i den låga farten från den lilla höjden och med hjälm på huvudet.

Och nu lossnade det med en gång. Vi har hittills haft två träningsdagar, och Nala cyklar långt, rakt, kan svänga runt på en parkering och köra mellan grindstolpar utan att fastna. Det kunde hon inte igår, men idag gick det.

 

Ny cykel

Igår åkte Nala och jag till cykelaffären i Staffanstorp och köpte en cykel till mig. Den är naturligtvis röd:

DSC_2396.JPG

Eftersom vi inte längre har bildningslov i Wien har vi sportlov i Åkarp, och Nala cykeltränar varje dag. Nu kan hon cykla om man hjälper henne i starten. Imorgon ska vi öva egen start och uthållighet. När allt sitter åker vi på tur med våra fina cyklar.