Göteborg

Vi var i Göteborg i fredags och lördags. Dick hade ett jobb, men på fredagen hann vi med ett Lisebergsbesök. Det var Nalas första, och hon är ju 111 centimeter nu, vilket betyder att hon får åka det mesta på Liseberg om hon har en vuxen med sig. Gissa om vi åkte!

Här rattar hon Farfars bilar som ett proffs.

DSC_2616

Jag var orolig innan vi kom dit och tänkte att barn i Nalas ålder mycket väl kan spåra ur på ett ställe som Liseberg. De kan hata att köa, de kan vägra att följa med, rymma, bli förbannade för att de inte får äta glass och sockervadd hela tiden, vägra gå därifrån och säkert hundra andra saker. Men Nala är ju alltid en pärla. Inget knot alls! Hon blev litet ledsen när hon insåg att hon inte fick åka radiobilar på grund av längdkrav, men fann sig i situationen. Hon är en baddare på att köa. Vad gör det om man måste stå still i 20 minuter när målet är att få åka? Som när hon och Dick köade hur länge som helst för att få köra båt:

DSC_2626

Vi åkte en del grejer för stora också. Mina favoriter har alltid varit Lisebergsbanan och Flume ride. Nala åkte med. Jag tror att hon uppskattade Flume riden mest. Man åker i en ”urholkad stock” i en vattenbana med två stora vattenfall som kan göra en riktigt blöt. Lisebergsbanan är en vanlig bergochdalbana, ingen värstinggrej med loopar och grejer, men inte helt snäll heller. När vi åkte Kållerado, som är en forsränningsattraktion där man sitter i runda båtar och åker nedför en fors samtidigt som man blir besprutad med vatten från alla håll, jublade hon och skrek hela tiden. Nala gillar verkligen vatten, och det gör inget om hon blir halvdränkt på kuppen.

Efter några timmar var vi alla helt slut, och när vi gick tyckte hon att det var okej. Man kan ju alltid komma tillbaka när det är bokmässa. Hon och jag i bergochdalbanan medan pappa sliter på mässgolvet! Hoppas på bra väder i september!

Vi bodde på Gothia Towers, som ligger bredvid Liseberg. Vårt rum var i mittentornet med utsikt mot nöjesparken. Bilden är tagen från pariserhjulet.

DSC_2624

Här hemma fortsätter köksrenoveringen. Idag har vi en elkille här. Köket ser ut som tidigare, så jag har inga bildnyheter att bidra med.

Nala är hemma från förskolan på grund av en svinkoppa på benet. Hon får sådana ibland, och de sprider sig sällan utan är bara en eller två. Lätt att behandla med salva, men svinkoppor kan vara värsta gisslet så jag tror inte att andra föräldrar vill att deras barn ska få det. Bilderna man hittar på nätet när man googlar på svinkoppor kan ju ge mardrömmar. Nalas är ingenting i jämförelse! Imorgon får hon nog gå igen, för nu är koppan under ordentlig behandling och inga nya har kommit.

Mors dag

Jag tycker fortfarande att det känns märkligt att fira mors dag, eller det märkliga är att bli firad denna dag. Nala och Dick åkte till Lund och köpte en rosa prinsesstårta när jag tog min morgonpromenad. Vi åt varsin bit till frukost.

Hur rimmar detta med mitt nya liv? Sådär, får jag väl erkänna, men jag närmar mig faktiskt åttakilosstrecket så något gör jag antagligen rätt. Jag är inte där än, men snart.

Efter tårtan tog vi bilen till Österlen. Vädret var strålande. Vi köpte cider i Kivik, detta som ett led i den nya alkoholfria trenden här hemma. Man kan inte dricka vatten jämt! Eller te! Därefter åkte vi till Haväng. Nala hade aldrig varit där, och inte vi heller på evigheter.

Det var annorlunda mot när jag var där senast. Massor av folk som solade, lekte i sanden och gjorde tappra försök att bada. Vi var inte sämre, fast vi saknade badkläder.

DSC_2640

Det var svinkallt i vattnet!

Vi tittade förstås på dösen också.

DSC_2648

Efter en medioker lunch på ett enklare ställe i Simrishamn åkte vi hem igen, och nästan hela dagen har gått.

Det har börjat

Vårt kök ser ut så här:

DSC_2596

Där stegen står kommer spisen vara när allt är klart.

DSC_2597

Åt vänster ser ni hallen som avskiljs från köket av en tunn vägg. Den ska bort. Köket blir alltså mer kvadratiskt efter renoveringen än det är idag. Vår stora diskho kommer att hamna framför fönstret, en mindre på en köksö mitt på golvet. På den bortre väggen hamnar kyl, frys och två ugnar.

Imorgon fortsätter arbetet. Nu har de gått för dagen.

Nala har haft sin andra förskoledag. Idag var hon där utan oss, och det gick alldeles utmärkt. Imorgon får hon stanna till lunch. Sedan blir det en natt hos farmor eftersom Dick har ett jobb i Stockholm och jag och Virginia ska iväg på middag. Vår sicilianska favoritrestaurang gästspelar på Fulltofta. Råvarorna kom med flyg idag. Nästan ofattbart!

Veckan då allt händer

Idag hade Nala sin första dag på förskolan. Vi var där i en timme. Nala lekte och bekantade sig med omgivningarna. Det var så mysigt att gå iväg med henne på morgonen. Vi höll hand, och hon var så himla nöjd med att äntligen få börja. Dagen till ära hade hon fin sommarklänning på sig.

Nu är hon hos farmor eftersom Dick har ett möte och jag ska iväg på eftermiddagen.

Imorgon kommer köksarbetarna hit. Vi har tömt köket på grejer. Nu ska renoveringen börja. Om två månader har vi ett sprillans fräscht kök som passar bättre till huset. Vi har valt färger och detaljer som passar det övriga.

Vi har också ett möte med revisorn imorgon. Jag ska bli delägare i Harrison Historia AB. Det är stort! Framförallt innebär det att jag inte längre bara är inneboende i Dicks hus utan faktiskt äger en del av det. Äntligen!

Envis förkylning

Varning för äckligt inlägg!

Först ut var troligen Nala. Det kan ha varit för ett par veckor sedan. Hon hostar fortfarande. Sedan drabbades farmor och morbror Karl. Min stackars bror kom nedhasande på morgonen, det var en onsdag, och sade inte ett pip förrän han druckit två muggar te. Då västes det fram att han var förkyld och inte kunde prata. Nästa dag var det min tur. I måndags drabbades Dick, som vi fick för oss skulle klara sig.

Det tristaste är att det aldrig går över. Nala hostar som en gammal lungsjuk rökare på morgonen. När vi var i Kalmar tvingade jag henne att bli kvar på hotellrummet tills det värsta hade lagt sig. Vi kunde helt enkelt inte dra iväg till en frukostmatsal med ett barn som håller på att hosta upp lungorna. Hon har förstått grejen med att hosta i armvecket, och där hamnar (förutom de uppenbara kroppsvätskorna) yoghurt, flingor och annan frukostmat om man inte aktar sig.

För min del har förkylningen permanentat sig i halsen och näsan, och varje morgon undrar jag hur mycket äckel som faktiskt kan få plats i mitt huvud. Det känns som om jag snyter ut innanmätet på en gammal drake.

Karl har åkt hem. Vi skulle åka till Kalmar och passade på att ta honom hela vägen till Oskarshamn i tisdags. Där försöker han nu kurera sig. Igår svarade han inte i telefon.

Några promenader blir det av förklarliga skäl inte. Jag ligger som en död i sängen på morgonen.

Detta är den envisaste och tristaste förkylning jag någonsin har haft. Lyckligtvis ger den mig ingen feber och ingen allvarlig sjukdomskänsla. Jag har bara ett hemskt gnag i halsen och massor av segt snor i otrevlig färg. Det är tröttsamt!

Stackars Dick har lidit med förkylningen samtidigt som han under tre dagar har lanserat sin nya bok om Kalmar. Rikliga mängder Vicks blå och storartat mottagande i Kalmar har väl underlättat, men jag tror att han är glad att vara hemma igen.

Så nu kraxar livet vidare i Åkarp. Jag vill bli frisk nu!

Morbror Karl

Om en dryg timme kommer morbror Karl hit. Vi ska hämta vid tåget i Lund.

Det är så roligt när han är här. Nala är alltid helt till sig av lycka och kan sitta bredvid honom och upprepa ”morbror Karl” ungefär tiotusen gånger. Hon ska dessutom bli passad av honom två kvällar den här veckan. Imorgon ska vi på opera, så de blir ensamma hemma, och till helgen ska vi till Göteborg för en övernattning. Jag tippar på att Nala kommer att vägra lägga sig på lördag och sitta uppe med morbror Karl och se film tills hon stupar.

Det är kul för mig också, förstås. När Karl är här gör vi saker som aldrig blir av annars. Förra gången åkte vi och slängde gammalt skräp som hade legat i källaren i åratal. Dessutom har vi så himla roligt hela tiden. Jag vet ingen annan som är så kul som min brorsa. Jag kan skratta mig fördärvad tillsammans med honom.

Vi har fullständigt likadan humor, den sorten som man antingen förstår, och viker sig dubbel av, eller inte ens märker. Det är rätt skönt att veta att det finns någon som förstår när man skojar. Just detta kan annars vara ett problem. Jag skojar rätt mycket, men det är få som märker det, och om man inte fattar att jag skämtar riskerar jag att framstå som ganska konstig. Jag minns en gång när jag sade att jag hade en idolbild på Hitler över sängen. För mig var det uppenbart att det var ett skämt, men reaktionen blev ”Vad!? Har du verkligen det?!” Och att behöva svara ”Nej, jag skojar bara”, om en sådan sak blir litet fadd. Jag tror inte att jag har dragit några skämt som inkluderat Hitler sedan dess. Det var väl tur att de frågade i alla fall, och inte bara gick därifrån i hopp om att få se Hitler på min vägg nästa gång vi sågs.

Billy Elliot i Stockholm

Dick och jag lämnade Nala hos farmor och åkte till Stockholm igår. På kvällen såg vi Billy Elliot på Stadsteatern. Det är en musikal som handlar om en pojke som vill bli balettdansare. Handlingen utspelar sig under kolgruvestrejken i Storbritannien. Detta låter kanske litet sådär, men vilken föreställning! Vi var helt nedsmälta efteråt. Det är så roligt och så sorgligt och helt fantastiskt bra. Se den om ni kan! Vi skulle kunna se om den, så bra var den! Och Dick har skrivit i programbladet, så det är också värt en slant.

Eftersom Nala inte var med kunde vi göra vuxensaker. Och vilken skillnad det är att åka med barn och att åka utan! Eftersom Nala är så fin tänker vi aldrig att det är jobbigt att resa med barn, men det är det ju! Bara allt man oroar sig för hela tiden, och all uppmärksamhet man lägger bara på sin lilla unge. Det var rena semestern att vara iväg bara vi, och då gjorde vi sannerligen inga speciella saker.

På eftermiddagen lunchade vi på Bobergs. Det har vi gjort med Nala många gånger, och tyckt att det har gått fint. Men det är skillnad! Plötsligt kan man koncentrera sig på sin egen mat, slippa fundera över om någon i ens närhet smular eller spiller eller stör andra gäster. Nu gör hon ju aldrig detta, men jag oroar mig i alla fall.

Därefter tog vi en rätt lång promenad till en antikhandel för att titta på en lampa. Kanske har vi hittat vår kökslampa. Vi reserverade den i ett par dagar för att åka hem och grunna på saken. Detta skulle vi faktiskt inte ha gjort om Nala varit med. Hon kan inte ge sig iväg på långpromenad i Stockholm, och definitivt inte släppas lös i en antikaffär. De hade en piedestal för 96 000 stående på golvet i butiken. Vår lampa kostar inte ens en tjugondel av detta, så allt var inte i lyxklassen.

För ovanlighetens skull fick vi boka hotell själva. När vi är på jobb är det förstås inte vi som bestämmer var vi bor, annat än i undantagsfall, men nu kunde vi välja. Vi bodde på Berns hotell. Vi har bott där några gånger, och jag förstår inte varför vi inte har valt dem varje gång. Helt klart bäst! Frukosten är superbra, och allt annat är också toppen. Det är rätt litet. Servicen är utomordentlig, rummen snygga, och dessutom ligger det centralt. Vad kan man mer begära? Bra väder? Det hade vi också.

 

Champagneläge

Jag har lyckats knäcka Dalslandstexten. Dick finjusterar det sista, och sedan skickas hela klabbet iväg. Ikväll är det alltså ett klockrent champagneläge, diet eller ej! Vid en manusinlämning upphävs alla lagar!

Imorgon åker Dick och jag iväg till Stockholm bara vi. Nala bor hos farmor under tiden. Hon har balett som hon inte ska missa på lördagen, och vi ska gå på Billy Elliot på Stadsteatern på kvällen. Det ska bli kul att åka iväg utan att det är renodlat jobb. Det händer rätt sällan, och nu har vi slitit oavbrutet i månader. Vi ska passa på att leta nya kläder till Nala, vilket är lättast när hon inte är med. Och så får hon presenter när vi kommer hem. Alla blir nöjda!

Annars rinner det på som vanligt. Jag tar mina morgonpromenader varje dag. Det gör inte ont längre och jag känner att det går lättare och lättare att gå. Är jag på väg att få spänst? Jag är hungrig när jag vaknar, när jag går, efter frukost, före lunch, efter lunch, före middag, efter middag och när jag lägger mig. Jag står vid spisen utan drink och lagar maten jag mest luktar på. Mellan måltiderna dricker jag te. Om någon påstår att te är onyttigt kommer jag att anfalla mot strupen! Jag försöker i möjligaste mån känna ”hungern är min kompis”. Det går sådär. Promenader är helt okej, även när det blåser och regnar, men hunger… Nja, inte särskilt kul.

Det gäller att ha en vilja av stål. Nu har jag hållit på en dryg månad. Jag inser att detta bara är inledningen på det som hädanefter ska vara mitt liv. Jag kan inte påstå att det var så himla häftigt tidigare, men det har sannerligen inte hottats upp av det här. Jag känner mig nästan medeltida. Borde jag dra på mig en tagelskjorta? Ska jag köpa ett gissel? Börja sova på golvet?

Igår tog jag i alla fall på mig mina trädgårdsbyxor på kvällen. Vi behövde plantera några växter som jag fått av Virginia, och brallorna satt lösare än vanligt! Första gången jag verkligen märker skillnad! Helt otroligt. Nu har jag faktiskt gått ned sex kilo (tre mjölpaket!) så det vore väl märkligt om det inte hade någon effekt. Kul ändå. Tre effekter hittills: mindre ont i benen, mer spänst och rymligare trädgårdsbyxor. Eller fyra, om man räknar med min plötsliga böjelse för fanatism. Mer tagel åt folket!

Om några dagar ska jag lämna nya prover. Kanske finns det fler effekter på insidan, men jag tror att det tar längre tid för dem att slå igenom.

Skarpt läge

Nu har Dick åkt iväg för att baka maränger. För säkerhets skull har han med sig en omgång färdiga maränger i en burk. Det är mest för att han och tv-teamet ska slippa stå och vänta i en och halv timme på att dem han vispar ihop nu ska bli klara i ugnen. Litet fusk, alltså. Tänk på det när ni kollar sedan. Poängen är egentligen inte marängbaket, utan sockersamtalet. Dick ska prata socker och baka.

Jag ska läsa om Dalsland. Jag kan ha missat att berätta om detta projekt. Dick har fått i uppdrag att skriva en bok om Dalslands historia. Den är nästan klar, och nu läser jag manus. Han vill skicka in det imorgon, så jag måste lägga på en rem för att bli färdig.

Efter detta inlägg ska jag ut på verandan med stora tekannan och läsa fram till lunch.

Jag uppskattar förresten era kommentarer på förra inlägget. När Let´s dance ringer accepterar jag omedelbart! Jag har alltid hoppats att de ska ringa till Dick, så att han ska bli en baddare på att dansa (och sedan dansa med mig, förstås). Men om jag får dansa tango i tv så överlåter jag gärna toscakakor till honom!

Maränger

Hur kan det vara på det här viset?

Hela Sverige bakar ringer Dick och ber honom baka maränger i tv. Dick vet ingenting om maränger, men ”min fru kan baka maränger”, säger han till tv-människan i luren. Plötsligt ska jag lära Dick baka maränger så att han kan göra det i tv! Hade det inte varit lika bra att det var jag som bakade de där marängerna framför tv-kameran också?

Dessutom kommer vi att stå till knäna i maränger här hemma. Vad består de av? Okej, 75 procent luft, men resten är i princip bara socker. Vi kan ju knappast kasta dem. Alltså måste de ätas upp. Och hur var det nu? Försöker någon här leva hälsosamt?

Jag instruerar alltså Dick i hur man gör maränger, inspekterar bakverken och får inte ens äta dem? Efter detta ska Dick få hela äran i tv! Och Nala och Dick kan frossa i urgoda, spröda maränger som ser ut som små sommarmoln.

Fråga: Var finns rättvisan? Svar: Någon helt annanstans!