Hildegard

Jag har precis fått veta att radioprogrammet om Hildegard av Bingen sänds i P1 klockan 21 den 30 maj. Om man inte har en radio i närheten precis då kan förstås lyssna på det på UR Play. Jag kan kanske länka dit när det ligger uppe, men det tror jag inte att det gör nu.

Jag förhandslyssnade på det nyss. Det är riktigt bra. Och kul.

I förskott

Så firade vi Mors dag i förskott här hemma. Det blev fint. Nala och Dick var ute på presentjakt i förmiddags. Nala valde och Dick betalade. Jag fick te och två böcker som utvaldes med omsorg om vad jag gillar:

dsc_0961.jpg

Nala vet att jag älskar igelkottar. Det är världens mysigaste djur, och den andra boken talar ju för sig själv. Jag tar dem med på sommarens Europatripp.

Men det räcker ju inte. Jag har skaffat en hängmatta:

DSC_0958.JPG

Nala tror att den är hennes, men den är min. Jag har köpt den och skruvat ihop den. Hon får vara med på den, men den är min.

Till sist måste jag visa två bilder från vår blommande trädgård. Just nu bor vi i paradiset:

DSC_0955.JPGDSC_0957.JPG

Slickar såren

Vi är hemma igen.

Dick kurerar en stämbandskatarr. Hans framträdande igår gick att genomföra med nöd och näppe, och tack vare en mikrofon. Nu ska han hålla tyst i ett par dagar.

Jag har har också åkt på något. Jag vaknade med svår huvudvärk igår och kräktes när jag steg upp. Efter två ipren lade sig huvudvärken till viss del, men jag har känt mig litet ynklig sedan dess. Kan man få migrän i mogen ålder? Eller är detta en stressreaktion? Ingen aning.

Ikväll ska vi fira Mors dag. Det är för tidigt, men på söndag är vi inte hemma. Så ikväll grillar vi vad alla vill ha: Nala vill ha wienerkorv. Jag vill ha fetaost. Dick vill ha heta korvar. Jag vill också ha en hängmatta och rosévin. Kan bli svårare att ordna på kort varsel.

Imorgon eftermiddag reser vi igen, men när vi återkommer hem blir vi kvar här i några välbehövliga veckor.

Men, från det trista till det gladare: Vår adoptionsorganisation har svarat att vi kan påbörja sammanställandet av akten som ska till Zambia. Detta är inte enligt deras rutiner. Egentligen ska de se vårt skriftliga medgivande först, men eftersom våra utredare har gett oss ett muntligt godkännande har de gjort ett undantag för oss. För den händelse vi i själva verket inte får något medgivande av socialnämnden får vi skylla oss själva som har gått händelserna i förväg, men vi håller tummarna. Det vi riskerar är att förlora halva adoptionsavgiften, som ska betalas nu. Den får vi inte tillbaka. Innan vi kan kan sätta ihop akten ska vi också fylla i en del papper. Jag återkommer med detaljer om detta när vi vet hur det ser ut.

Vi är i alla fall väldigt glada att vi får komma igång. Det hade varit trist att vänta ända till september. Detta förkortar processen med åtminstone tre månader. Litet champagneläge på det, eller hur?

Roséchampagne ikväll? Jag ska banne mig köpa en flaska!

Hon verkar vara mycket ensam

Jag är golvad av en självbiografi som jag nyss har läst ut. Den heter Hon verkar vara mycket ensam, och den är skriven av Lena Petersson, utgiven på Lumenos förlag 2017.

DSC_0902.JPG

Lena Petersson blev i vuxen ålder diagnostiserad med Aspergers syndrom, och det gör boken  till något alldeles extra. Hon skriver målande, detaljrikt, med fokus på allt från minsta lilla till största möjliga. Det är självutlämnande och hisnande. Ibland vill jag gråta med den lilla Lena som sitter på bussen hem från skolan när chauffören glömmer att stanna. Ibland vill jag skratta med den litet vuxnare Lenas källkritiska erfarenheter av nyandliga ”Gudinnekurser”. Ibland vill jag bli arg med henne när hon förgäves försöker få hjälp men möts av oförstående.

Ofta under läsningen önskar jag att vi verkligen kände varandra, på riktigt, för det gör vi inte. Efter att läst Hon verkar vara mycket ensam inbillar jag mig att jag känner Lena, men i verkligheten har jag bara träffat henne som hastigast vid fyra eller fem tillfällen.

Trots att jag inte har Aspergers syndrom känner jag igen mig i boken många gånger. Alla som har gått i grundskolan och känt sig litet aviga, litet ensamma, litet mer tillfreds under lektionerna än under rasterna och haft litet svårt att hitta en bästis och rent allmänt hör till kategorin introverta individer som inte älskar lagsport kan se parallellerna. Om man också, som Lena och jag, alltid har tyckt om att skriva och känt att det är där, bland böckerna, i texterna, i språket vi hör hemma, så är den här boken närmast en spegelbild av en normal svensk uppväxt.

När Lena, klarsynt och odramatiskt, berättar om sina erfarenheter, tillkortakommanden, skräckscenarier, möten med psykologer, studievägledare, danslärare, praktikplatser, smärtor och segrar är man som läsare med hela tiden. Man står där, snett bakom och tjuvlyssnar. Hennes beskrivning av telefonskräcken, och återgivningar av övningssamtal är rakt av underhållande.

Men Lena hänger aldrig ut någon. Hon namnger inga mobbare. Detta är ingen hämndskrift utan något större än så. Det är osentimentalt, allt annat än bittert, ibland hemskt ledsamt och frustrerande, men mycket oftare hoppfullt, spännande och roligt att följa med Lena Petersson i hennes vindlande resa. Man får en känsla av att hon är starkare än urberget, envis och full av skaparkraft.

Lenas dröm var att bli författare. Hon har alltid skrivit, gått skrivarkurser, fått respons, skickat in manus, refuserats och vägrat ge sig. Hon har gett ut böcker på Print on demand, och fått in dikter i antologier och skrivit i tidningar och bloggat. Det gör också att den här boken, som jag släpat med mig rätt länge nu, väger tungt. Den är enormt värdefull. Den finns. Den går att köpa, och den går att läsa.

Alla som vill läsa en ordentlig uppväxthistoria och följa med en i grunden normal svensk ung kvinna hela vägen in i vuxenlivet gör rätt i att läsa den här boken. Om man också vill få en inblick i hur en person med Asperger kan tänka om sin tillvaro är detta ett gyllene tillfälle.

Det är en lysande självbiografi, säger jag som egentligen inte läser självbiografier. Jag är glad att jag har gjort ett undantag. Jag ser fram emot del 2 och vad den kan rymma.

Med kläder

Ikväll skulle Nala duscha. Hon och jag busade innan, vilket vi inte gör så ofta. Det är vanligare att hon leker och busar med Dick och gör riktiga saker med mig (åker och handlar, bakar, lagar mat …) Men ikväll jagade vi, låg på golvet och brottades, lekte häst och höll på. Men egentligen skulle Nala duscha. Jag kastade henne i sängen, men hon ville aldrig in i duschen. Till slut hade jag henne på ryggen, och då bar jag in hela ungen med kläder och allt i duschen. Jag hade förstås också kläder. Hon hade aldrig trott att det skulle ske, och hon tyckte att jag var helt galen. Men när vi stod där i duschen och klädde av oss våra blöta kläder tyckte hon att det var rätt kul ändå.

En annan sak med kläder: Madame Butterfly på operan i Köpenhamn. Vi såg den igår, Virginia, Dick och jag. Vi tog en hel solig eftermiddag i Köpenhamn. Jag körde. De drack drinkar ur plastmuggar på stan. Sedan såg vi världens sorgligaste opera med Elizabeth Llewellyn som Butterfly, oändligt bra. Man grät floder i slutet, till och med en kille snett framför mig satt och hulkade (kändes rätt bra). Men det bästa av allt var att de hade kläder på sig. Riktiga kläder. Inte skinnrock, jeans och gummistövlar. Äntligen!

De danska idioterna på Rhen är nästan förlåtna. Antagligen hade de deporterats dit av sina vettiga landsmän.

Nästa vecka

Vi går mot de sista jobbresorna i Sverige för den här terminen.

På tisdag åker vi faktiskt till Oslo. Dick ska tala om Tage Erlander på Voksenåsen. Här kan ni läsa om det. Om ni råkar vara i Oslo just vid den här tiden är det värt litet tid att ta spårvagnen till Voksenåsen. Jag tror att det är nummer 1 (men kolla detta!). Man åker upp, upp, upp, för Voksenåsen är beläget på ett högt berg, inte långt ifrån Holmenkollens skidanläggning. Man passerar idel vackert belägna lyxvillor och vackra utsikter på vägen. Man kan förstås ta bilen också, eller cykla om man är vansinnigt spänstig.

Därefter far vi till Göteborg. Dick har en spelning med Gothenburg Combo på Gunnebo slott. Han har gjort det förr, och det är väldigt fint. Passa på att besöka parken för att avsluta med en omgång rasande bra gitarrmusik och litet svensk historia. Det är kul och bra. Det är den 24 maj. Här kan ni läsa mer.

Efter det är vi hemma och vänder. Nala ska gå på kalas på lördag, och när det är slut ger vi oss iväg igen.

Målet är Östhammar, som firar 650 år i år. Dick ska prata om medeltiden. Här kan ni läsa om detaljerna.

Innan vi återvänder hem passerar vi Stockholm för en ickeoffentlig föreläsning på Sheraton, där vi ska övernatta. Det blir första gången. Sedan åker vi tillbaka hem och blir här ända tills det är dags att bege sig ut i Europa på årets stora förkovringsresa. Men det är inte förrän om en månad.

 

Sista mötet

Idag hade vi det sista mötet med kommunen angående adoptionen. Nu återstår bara för dem att besöka Nalas förskola, vilket kommer att ske på måndag.  Då är Nala faktiskt där och kan säkert passa på att köra en guidad tur.

Sedan ska deras utlåtande skrivas ihop. Vi ska få titta på det och komma med synpunkter, och sedan ska det tas upp i socialnämnden i mitten av augusti. Vi får dokumentet i våra händer i slutet av augusti. Prognosen är att vi får ett medgivande, men helt klart blir det alltså inte förrän efter sommaren.

Utredarna, som alltså kommer att förorda ett medgivande, rådde oss att kontakta adoptionsorganisationen för att börja samla ihop dokumentation till mappen som ska sändas till Zambia. När vi hade kontakt med den tidigare var den ovillig att ge oss information om processen och vilka handlingar som skulle behövas innan vi hade ett medgivande. Vi får se om det här muntliga löftet från kommunen förändrar läget, annars får vi vänta till september innan vi kommer vidare i processen.

Rijksmuseum i Amsterdam

En liten ljusglimt i eländet under resan inträffade sista dagen, då Dick, Nala och jag tog en taxi till Rijksmuseum, ett riktigt bra museum med konst från medeltiden till idag i flera våningar. Höjdpunkten är förstås Rembrandt, men här finns något för alla.

DSC_0855.JPG

 

Nala gillar museer, precis som vi gör, och hon kan dealen. Man pillar inte, man springer inte, man överträder inte snöret framför tavlorna, och man är inte högljudd. Detta är inget problem, men vi har varit på många museer där vakterna mer eller mindre har förföljt oss och väntat på att Nala ska göra något ”barnlikt” som de kan attackera henne för.

Men på Rijksmuseum fanns det inga sådana vakter. Tvärtom! När Nala tog ett informationsblad på engelska, tittade på det och sedan satte tillbaka det kom en vakt fram och erbjöd henne en audioguide i stället. Han trodde att hon kunde engelska, men inte kunde läsa så bra och hellre ville lyssna.

Vilken vakt! Där gick han och såg att Nala tittade på tavlorna, ställde frågor och var helt seriös i sitt museibesök och så uppmuntrar han detta så att hon ska få lära sig ännu mer. Om han inte redan är chef för hela vaktstyrkan så hoppas jag att han blir det!

Detta gjorde ett så positivt intryck på oss att jag letade fram en mejladress till museet och skrev hur glada vi blev över hans inställning till Nala och hennes konstintresse. Jag hoppas att den informationen når fram till vakten och får andra att ta efter.

På bilden sitter Nala och Dick och betraktar en bild på Salome och Johannes Döparens huvud. ”Berätta historien”, säger hon och pekar på tavlorna. Hon vet att många tavlor visar något som man kan berätta en mycket längre historia om. Sedan får vi sitta ned och berätta om det ena hiskliga efter det andra. Det gäller att vara påläst när man går på museum med Nala.

Efter museet gick vi tillbaka till bussen för transport mot flygplatsen. På väg dit åt vi lunch och tittade i antikaffärer.

Nu är vi hemma igen. Syrenerna har slagit ut, solen skiner och hela trädgården har vuxit igen medan vi har varit borta. Ikväll åker Dick på ett snabbjobb till Stockholm, men han återkommer imorgon. Det är inget offentligt.

Hemlängtan

Danmarks nationella sammanslutning av idioter befinner sig på båten. De tafsar på Nala, stör på föreläsningarna och är allmänt dryga och otrevliga. Värst är en kille som heter Sten. Han är anställd på båten, och vi ligger i hans händer varje dag. Han är komplett galen och har satt i system att sabotera vår resa. Han har försökt ställa in föreläsningar. Han har missat (struntat i) att boka in besök. Lurat oss att gå fel. Underlåtit att kontrollera öppettider och skitit i att beställa biljetter, fast han har sagt att allt är ordnat  Det är rena mardrömsresan. Jag vill hem.

Det värsta är att vi ska göra om detta i oktober. Vinerna är dåliga också.

Ett tips:Res inte med flodkryssaren Leonora på Rhen.

Detta blev ett rätt ocensurerat inlägg, men jag är så frustrerad att jag verkligen måste få släppa ut detta.