17 maj

Först: Grattis alla firande norrmän! Vi fick för andra året i rad en inbjudan till norska ambassaden för att fira 17 maj. Vi tackade nej, även om det förstås hade varit väldigt kul att åka. Vi har ingen aning om varför vi blir bjudna. Dick har en bror som bor i Norge, men jag tvivlar på att han har den sortens kontakter. Men, vem vet!? Roligt är det i alla fall!

Jag ska till Lund för att äta lunch med förlaget idag. Jag tror att de vill diskutera framtiden för boken, som jag känner är klar nu. Dick ska läsa. Sedan skickas den in. Det rör sig om ett par veckors arbete, om inte Dick vill att jag skriver om allt. Själv tycker jag att den är bra, så det vore hemskt trist om han sågade den vid fotknölarna.

Jag vill helst prata om nästa bokprojekt. Jag har nog skrivit det förr, men jag repeterar. Det känns som om det har lossnat skrivmässigt under arbetet med den bok som jag har gjort nu. Arbetet har gått snabbt, när jag väl kom loss ur min kris, och det har varit roligt och jag tycker att det blir bra. Tidigare har jag känt ett liiitet motstånd mot långa sammanhängande texter. Korta har känts bättre att skriva, men nu har det släppt. Jag är inte ett dugg orolig för att inte kunna prestera längre. Så Dick och jag har talat om vad nästa bok skulle kunna handla om, och vi har några idéer. Jag gillar dem alla, och tror att de skulle kunna bli riktigt bra och läsvärda böcker. Om det är läge ska jag försöka föra in samtalet på detta.

Eftersom Dick nyss lämnade in manus för en ny bok har vi champagneläge här ikväll.

En städskrubb på önskelistan

Vi har en toalett som vi aldrig använder till något annat är skräp. Vi förvarar sådant som ska lämnas till återvinning där. Men det är snart ett minne blott. Idag hade vi en kille här som kollade på toan. Vi ska ta bort själva toalettstolen och handfatet. Det senare ska ersättas med en städho där man kan fylla hinkar och vrida ur moppar.

Detta är inte en dag för tidigt, och det är ett stort steg mot att vi får ett mer praktiskt hem. Jag hoppas att han inkommer med offert snart och sedan är villig att göra jobbet omgående. Det kan ju inte vara ett stort arbete att ta bort två saker och sätta dit en ny. Vi ska inte göra om golv och väggar.

Den här våren, då jag trodde att vi skulle skapa en ny tvättstuga, har kommit att innebära ett nytt skafferi och (håller jag tummarna för) en ny städskrubb. Tvättstugan återstår alltså. Vi får inte riktigt till idén med den. Rummet är inte idealiskt som tvättstuga och vi vet inte hur vi ska lösa det. Om killen som var hos idag visar sig vara en fena på VVS-grejer kan vi fråga honom om tvättstugelösning vid ett senare tillfälle.

Annars är det mest jobb här hemma, och lillasysterprat. Jag tittar på bilder från när Nala var alldeles ny. Hon var så liten och gosig.

Guud, vad dåligt!

Ibland får man ju spader! För ungefär tusen år sedan ändrade Coop sitt poängsystem. I forntiden fick man alltid kännedom om att man hade sparat ihop en viss summa pengar och så kunde man omsätta den när man gjorde sin veckohandling. Så icke längre!

Nu får man inte alls veta att man har tjänat ihop några poäng, eller ens vad de betyder.

Så vad händer? Jo, idag damp det ned en påminnelselapp i brevlådan om att ”jag är en av deras bästa kunder och nu måste jag bums använda mina poäng för att de inte ska brinna inne”. Fine! Jag är antagligen en av deras bästa kunder. Konstigt vore annars. Vi gör all handling på Coop, och det vill säga en hel del.

Men hur använder jag mina poäng? Det kan jag göra via Coops hemsida, som är omöjlig att komma fram på och bara står och tuggar fradga när man försöker eller via Coops app som uppenbarligen bara är till för att internethandla bananer och våtservetter.

Kom igen! Om ni ändrar på systemet ska ni väl inte göra det svårare, såvida ni inte helt enkelt vill sno mina poäng. Är det så? Är tanken att ni ska få folk att missa poängen eller ge upp i försöken att få ut dem för att få behålla dem själva? Varför tar ni inte bara bort systemet med poäng om ni inte har lust att låta folk använda dem?

Som det är nu vet jag att jag har hutlöst många poäng att utnyttja, men jag vet inte hur många eller hur jag ska använda dem. Snart börjar de ätas upp av systemet och jag kan inte göra ett dyft åt det. Jävla Coop!

Ni får se det här som dagens utbrott. Nu ska jag göra ett nytt försök med Coop och deras kassa webbplats.

Karin Månsdotter

DSC_2557.JPG

Jag skriver mycket hellre om böcker jag gillar än uppmärksammar sådana jag inte gillar. Ibland måste man dock göra ett undantag, och det gör jag nu. Vi, eller snarare Dick, fick denna bok skickad från förlaget. Säkerligen kom den för att de ville att han skulle skriva något snällt om den, men så fungerar inte Dicks möjligheter att recensera. Han får inte välja vilka böcker han vill skriva om själv. Det blir valt åt honom. Han gav boken till mig eftersom jag ändå håller på med en bok som tangerar ämnet Karin Månsdotter.

Sedan hörde Maria Gustavsdotter av sig och undrade om vi känner till författaren, David Lindén. Då hade jag redan börjat läsa boken, och jag förstod varför hon undrade.

Låt oss ta recensionen från början. Vad ser man först när man ska läsa en bok? Det är ingen kuggfråga. Man ser omslaget. Titta på bilden ovan. Vem har valt det här omslaget? Vem vill att en svensk drottning ska porträtteras på det här sättet? Det är till lika delar vulgärt och ohistoriskt, som om det är ett omslag till en dåligt skriven roman som utger sig för att utspela sig i historisk miljö men som egentligen handlar om en modern flicka som tar för sig. Omslaget räcker som varningstext.

Det andra en seriös läsare tittar på är innehållsförteckning, register och käll- och litteraturlista. Boken har en innehållsförteckning men är inte i närheten av att ha de andra väsentliga delarna. Så får inte en fackbok som vill bli tagen för att vara seriös se ut. Den här boken borde inte ha getts ut med dessa två stora brister.

Sedan kommer man över till innehåll och stil. Jag säger det med en gång: Jag önskar verkligen att jag gillade den här boken. Den är på sina håll riktigt bra skriven, medryckande och lätt att följa. Författaren har dessutom varit förtjust i Karin Månsdotter sedan åttaårsåldern och han älskar historia. Spontant gillar jag honom bara för detta. Utan att känna David Lindén (vi har aldrig träffats) inbillar jag mig att jag skulle tycka om honom och att vi skulle ha mycket att prata om. Varför har han gått med på det här omslaget, undrar jag. Blev han tvingad av förlaget? Vissa förlag gör faktiskt så, tvingar igenom sina grejer mot författarens uttryckliga vilja. Är han ett offer? Är det synd om honom?

Men det finns fyra saker i boken som jag har svårt för. För det första finns det rena sakfel i den. Namn, längdmått och annat som inte stämmer. Det är inte bra.

För det andra handlar boken till stora delar inte alls om Karin Månsdotter utan om helt andra, ibland delvis relaterade saker. Det hade varit okej att fylla ut en bok med annat om man ändå hade känt att hon var den röda tråden. Tyvärr försvinner hon ofta i hela kapitel. Jag vet varför. Det finns inte tillräckligt med material för att skriva en bok om Karin Månsdotter. Hon har inte avsatt tillräckligt med källmaterial. Trist men inte alls unikt. Erik XIV:s mamma, Gustav Vasas första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg skulle vara ungefär lika svår att skriva en biografi om.

Det för oss över till både punkt tre och punkt fyra. På punkt tre: fiktionen. Jag tycker om när författare, även facklitterära författare, väver in litet dramatik i sin framställning, men jag får knottror om dramatiken inte kan backas upp av källor. Om man påstår att det regnar och att soldaterna huttrar i kylan och lider av motvinden när trupperna ställer upp inför slaget måste man veta att det regnar, blåser och är november. Om man påstår att en verklig, historisk person är arg, ledsen, upprörd eller något annat så måste man ha fått den uppgiften från ett brev eller en dagbok. Man får inte hitta på saker för att göra det mer spännande i en fackbok. Vill man göra det får man skriva skönlitteratur. Då är allt förlåtet.

Och så punkt fyra: David Lindén vill revidera bilden av Karin Månsdotter. Alla vet att hon var söt och rar. Han vill visa att hon var en maktspelerska som tog chansen som gavs henne och höll sig både vid liv och kvar vid köttgrytorna. Hon kanske var det, men det finns uppenbarligen inget källmaterial som stödjer den bilden. Hon är för okänd för att det ska låta sig bevisas. Man kan inte använda försvunna brev och texter skrivna decennier efter hennes livstid för att bevisa detta. Det är dålig historieskrivning.

Ja, det är hårda ord. Men jag ser den här boken som ett nedslående tecken i tiden. Författare är inte alltid skitbra på att skriva och få till innehållet (David Lindén är dock bra på själva skrivhantverket, så historiska romaner vore kanske något?). De behöver i så fall adekvat hjälp från ett förlag för att få till en bra bok. Om kunskapen fallerar på alla fronter får man en sådan bok som jag nyss har recenserat.

Fortsättning …

Idag blev vi godkända för adoption i Zambia. Vi skickade in papperen i september förra året, om jag minns rätt. Det tar alltså rätt lång tid.

Nu ska det underskrivna dokumentet skickas vidare till en ny myndighet som har i uppgift att leta efter ett barn som kan passa oss.

Vi har haft en ganska avspänd inställning till lillasyster, men jag kan tänka mig att par som genomgår en adoption för första gången eller känner att de vill ha ett barn NU skulle ha klättrat på väggarna inför denna segdragna process.

Vi får se om det lossnar nu, eller om alla instanser är lika omständliga.

Notera: Jag menar inte att myndigheter i Zambia är långsammare eller mer ineffektiva än svenska myndigheter. Det är på samma låga nivå.

Glad påsk

Vi ska installera en pump till brunnen idag. Det ser jag fram emot. Annars är det litet motigt på den privata fronten, så det känns skönt att mamma och pappa är här.

DSC_2487.JPG

Vi har många påskris, men detta är min favorit. Det lyser upp vår trista, vita hall med trappan till övervåningen.

 

Sista putsen före påsk

Om en timme kommer mamma och pappa hit. Morbror Karl är också med. Det ska bli kul, och jag har ägnat skärtorsdagen åt en sista putsning av småytor inomhus. Jag torkar aldrig saker med dammtrasa, och till slut har det gått så lång tid att det mesta ser lurvigt ut. Går väl an så länge ingen råkar peta på ”lurvet” och avslöja att det finns en annan yta under. Idag har jag gått med dammtrasa och fixat.

En stor dörrkrans har det också blivit. Vi har hur mycket murgröna som helst i trädgården. Ni kan inte ana hur många skottkärror med murgröna vi har kört till komposten. 10? 20? Jag vet inte själv, bara att de fylls på nolltid och körs iväg och fylls igen. Åtminstone en fjärdedel av vår trädgård, vilket borde bli omkring 750 kvadratmeter, är mer eller mindre täckt av murgröna, och då menar jag mark, träd, buskar och staket. Att röja innebär alltså ganska ofta att dra bort murgröna med rötterna. Nu är det nog inte riktigt 750 kvadratmeter längre. Kanske 500. Ja, ja. Kransen består förstås av murgröna. Jag föreställer mig att murgrönan skulle kunna ta över allt om man lät den hållas ett par år. Den sänder ut tentakler åt alla håll och fäster sig med sina små sugrötter. Fattas bara att den inser vad vi håller på med i trädgården och går till motangrepp.

Vi blir alltså hemma under påsken. Det är som vanligt. Jag älskar att vara hemma. Jag känner fortfarande ingen lust alls att resa någonstans. Jag vill odla min trädgård, vakna i min egen säng och laga min egen mat.

Nu ska jag gå ett varv genom köket, vardagsrummet och verandan och se om det finns något mer jag kan göra innan friden bryts.

Jag ska ta bilder på vårt påskris också, så att ni får se.