Jag håller tiden

Jag läste en serieroman av Åsa Grennvall nyligen. Den heter Jag håller tiden, och den utkom 2016 på Syster förlag. I år fick den priset Urhunden. Eftersom jag verkligen uppskattade en tidigare bok av Grennvall, Deras ryggar luktade så gott (2014, Syster förlag), och detta är en fortsättning på samma historia hade jag höga förväntningar. De infriades med råge.

dsc_3935.jpg

Romanen handlar om huvudpersonens (Åsa Grennvall själv) relation till sin far. Jag minns fortfarande en passage i Deras ryggar luktade så gott, där huvudpersonen (där kallad Jenny) får kritik för sitt sätt att berätta om förälder-barnrelationen. Hennes kritiker tycker inte att hon är realistisk eftersom inga föräldrar beter sig på det sätt som Jennys gör, med ett totalt ointresse och en fullständig oförståelse för sitt barn. I Jag håller tiden fortsätter det på samma sätt, men nu får man möta en vuxen person med egna barn som fortfarande kämpar för att nå fram till den åldrande fadern och få någon sorts respons och erkännande. Så här kan det se ut, när Jenny försöker resonera med sin pappa:

DSC_3937.JPG

Jag läser boken med stor behållning och med många skratt, trots att situationerna den skildrar är djupt ledsamma och nästintill förgörande för den som har gestaltat dem. Åsa träffar problemet mitt i hjärtat och målar upp all frustration, all sorg, all tid och energi, allt tvivel och allt hopp som ett barn med avståndstagande föräldrar känner, och hon sätter det i relation till den kärlek och närvaro hon själv förmedlar till sina barn. Det är hemskt att läsa, men det är också riktigt, riktigt bra och stundtals så kul att man skrattar högt.

Jag ser inga överdrifter i texten. Sådana här föräldrar finns, och Åsa Grennvall renodlar sin historia. Jag har hört talas om föräldrar som har lastat sitt barn för en förestående skilsmässa, föräldrar som aldrig har bjudit in sitt barn till någonting efter att det har flyttat hemifrån, föräldrar som gång på gång säger ”vi åker inte bara för det” efter att ha fått en inbjudan och föräldrar som på alla sätt signalerar att de inte vill veta av sitt barn, utan att för den skull säga det rent ut. För några dagar sedan hörde jag en prisbelönt författare berätta om sin mors respons på hans första bok: ”Inte min stil”. Föräldrar kommer i alla former, och Åsa Grennvall är tyvärr i gott sällskap.

Så vem ska läsa den här boken? Alla som har föräldrar och alla som har barn, men om ni överväger att ge den i julklapp till era likgiltiga mammor och pappor som inte ens vill fira jul med er så tycker jag att ni ska spara pengarna. De är inte värda en julklapp, och de skulle inte fatta vinken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s