Är ni med mig?

Ni kan aldrig tro vad vi precis har gjort.

Vi kommer från ett möte med två adoptionsutredare på Burlövs kommun. För en tid sedan anmälde vi oss till Adoptionscentrum och frågade vilket land de skulle rekommendera oss att adoptera ett syskon till Nala från. Svaret blev Zambia, nu när Kenya inte är öppet längre.

Vi har naturligtvis inte fått något medgivande ännu. Vi kan räkna med att få besked i juni, men jag tror förstås att vi får ett rungande ja till Nalas lillasyster (som är hennes högsta önskan). Blir det ett nej lägger vi ned. Jag tror inte att vi vill hålla på och överklaga, men vi räknar alltså med ett ja och planerar för Zambia någon gång nästa år.

Håll med om att detta är en kul nyhet från Åkarp. Vi ska bli fyra, och Nala ska bli storasyster, och jag ska bli tvåbarnsmamma. Är det inte de som alltid framställs som så slitna och uttröttade? Det gäller bara andra.

Och vi som var så säkra på att vi aldrig skulle göra om en sådan här process. Nu står vi här igen. Men det känns faktiskt bättre den här gången redan från start. Vi hade ett bra möte idag. Vi vet vad som väntar oss, vilket vi inte visste tidigare. Vi har klarat Kenyas byråkrati, alltså kommer vi att klara Zambias.

Lillasystern (det måste ju bli en lillasyster, eller hur?) ska heta Viktoria, åtminstone någonstans i hela namnharangen. Victoriafallen ligger i Zambia och jag heter Viktoria i tredjenamn. Jag är inte helt säker på att en eventuell lillebror får heta Viktor. Det har inte samma schwung som Viktoria. Jag lutar mer åt Karl och Eje, efter morbror Karl och min farfar. Dick har förstås också en del att säga till om här.

Så nu ska vi hitta villiga referenspersoner som kan intyga hur fina föräldrar vi är till Nala och hur bra vi skulle fungera som föräldrar till ett barn till. Sedan ska det bokas läkarundersökning (det gäller att fortsätta med promenaderna och det sunda levernet för lillasysters skull). Antagligen behöver vi ordna faddrar också, om zambierna har samma inställning som kenyanerna i den frågan. Värst blir det med familjebilderna. Jag minns hur svårt det var att få familjen att se civiliserad ut på bild förra gången. När jag skulle fota mamma och pappa höll vi på att skratta ihjäl oss innan vi fick en bild där båda såg någorlunda normala ut samtidigt. Vi får kanske återanvända den om jag inte lyckas få en ny.

Några av er började ju läsa den här bloggen för att den fungerade som en adoptionsblogg under Kenyatiden. Nu hoppas jag att ni allihop vill följa med på Zambiaresan och jakten på Nalas lillasyster (som alltså kan vara en lillebror).

 

7 thoughts on “Är ni med mig?

  1. Hurra, vad roligt! Nala kommer att bli en kalasbra ”big sis”! Jag menar absolut inget illa med denna fråga, men var ligger åldersgränsen? Skulle ni vara för gamla om detta vore den första adoptionen?

    1. Åldersgränsen (som är en rekommendation och inte ensam kan utgöra underlag för ett avslag) ligger på 42 år för första barnet. För andra barnet är gränsen några år högre. Dick fyller 52 i år och jag 42, kanske betyder det att vi hade varit för gamla men det är uppenbarligen en bedömningsfråga.

  2. Så spännande! Stort grattis till ert beslut. Sydafrika, är det ett alternativ? Lite partisk då båda mina barn är födda i Sydafrika. Mycket bra land och enkel domstolsprocedur.
    Klart jag vill vara med på resan! Skickar lycka till och stor kraft för det kan behövas i dessa sammanhang.
    Kram
    Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s