Hon verkar vara mycket ensam

Jag är golvad av en självbiografi som jag nyss har läst ut. Den heter Hon verkar vara mycket ensam, och den är skriven av Lena Petersson, utgiven på Lumenos förlag 2017.

DSC_0902.JPG

Lena Petersson blev i vuxen ålder diagnostiserad med Aspergers syndrom, och det gör boken  till något alldeles extra. Hon skriver målande, detaljrikt, med fokus på allt från minsta lilla till största möjliga. Det är självutlämnande och hisnande. Ibland vill jag gråta med den lilla Lena som sitter på bussen hem från skolan när chauffören glömmer att stanna. Ibland vill jag skratta med den litet vuxnare Lenas källkritiska erfarenheter av nyandliga ”Gudinnekurser”. Ibland vill jag bli arg med henne när hon förgäves försöker få hjälp men möts av oförstående.

Ofta under läsningen önskar jag att vi verkligen kände varandra, på riktigt, för det gör vi inte. Efter att läst Hon verkar vara mycket ensam inbillar jag mig att jag känner Lena, men i verkligheten har jag bara träffat henne som hastigast vid fyra eller fem tillfällen.

Trots att jag inte har Aspergers syndrom känner jag igen mig i boken många gånger. Alla som har gått i grundskolan och känt sig litet aviga, litet ensamma, litet mer tillfreds under lektionerna än under rasterna och haft litet svårt att hitta en bästis och rent allmänt hör till kategorin introverta individer som inte älskar lagsport kan se parallellerna. Om man också, som Lena och jag, alltid har tyckt om att skriva och känt att det är där, bland böckerna, i texterna, i språket vi hör hemma, så är den här boken närmast en spegelbild av en normal svensk uppväxt.

När Lena, klarsynt och odramatiskt, berättar om sina erfarenheter, tillkortakommanden, skräckscenarier, möten med psykologer, studievägledare, danslärare, praktikplatser, smärtor och segrar är man som läsare med hela tiden. Man står där, snett bakom och tjuvlyssnar. Hennes beskrivning av telefonskräcken, och återgivningar av övningssamtal är rakt av underhållande.

Men Lena hänger aldrig ut någon. Hon namnger inga mobbare. Detta är ingen hämndskrift utan något större än så. Det är osentimentalt, allt annat än bittert, ibland hemskt ledsamt och frustrerande, men mycket oftare hoppfullt, spännande och roligt att följa med Lena Petersson i hennes vindlande resa. Man får en känsla av att hon är starkare än urberget, envis och full av skaparkraft.

Lenas dröm var att bli författare. Hon har alltid skrivit, gått skrivarkurser, fått respons, skickat in manus, refuserats och vägrat ge sig. Hon har gett ut böcker på Print on demand, och fått in dikter i antologier och skrivit i tidningar och bloggat. Det gör också att den här boken, som jag släpat med mig rätt länge nu, väger tungt. Den är enormt värdefull. Den finns. Den går att köpa, och den går att läsa.

Alla som vill läsa en ordentlig uppväxthistoria och följa med en i grunden normal svensk ung kvinna hela vägen in i vuxenlivet gör rätt i att läsa den här boken. Om man också vill få en inblick i hur en person med Asperger kan tänka om sin tillvaro är detta ett gyllene tillfälle.

Det är en lysande självbiografi, säger jag som egentligen inte läser självbiografier. Jag är glad att jag har gjort ett undantag. Jag ser fram emot del 2 och vad den kan rymma.

3 reaktioner till “Hon verkar vara mycket ensam

    1. Tack! Jag är så nöjd med bilden och tycker att den passar till boken. Den är en läsupplevelse som jag är glad att jag har fått ta del av. Tack! Och jag hoppas att vi ses igen och att vi får tillfälle att prata med varandra då. Jag skulle uppskatta det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s