Jobbigt

Jag känner mig så enormt nedslagen när det gäller Nalas skolgång, och nu måste jag släppa ut det här.

I höstas hade vi ett möte på skolan för att jag oroade mig för hennes mattekunskaper. Då började jag hjälpa henne med matte hemma, och det har gått bra. Detta har uteslutande gått bra för att vi har slitit som sjutton här. Jag bad om hjälp från skolan, att Nala skulle få med sig arbetsmaterial hem, bland annat sådant de hade hållit på med på lektionerna. Detta har skett en gång. En gång!

Nästa vecka ska vi ha ett nytt möte, och jag känner mig så uppgiven inför detta. Jag börjar verkligen tro att Nalas hela utbildning i realiteten vilar på mina axlar och på vad vi gör hemma efter skolan.

Jag gillar verkligen att räkna matte med Nala. Vi har roligt, och hon gör fina framsteg, men så länge det vi gör hemma är något helt annat än det som sker i skolan blir det ett stort glapp.

Pudelns kärna, glappet, ligger i två saker.

1. Arbetsmiljön

I skolan är det en extremt rörig miljö. Klassrummet är organiserat i ”stationer” som eleverna själva väljer mellan. Man kan sitta vid ”hjälpbordet”, vid ”pratbordet” vid ”tysta bordet” och så vidare. Allt finns i samma lilla rum, så tysta bordet är ju knappast tyst. Eleverna har inte bänkar utan ska alltid hämta sina saker någon annanstans än där de sitter. Det gör också att det är ständig rörelse i klassrummet.

Hemma är det Nala och jag vid ett runt bord tillsammans med våra mattegrejer. Inget störande alls. Allt fokus ligger på det vi ägnar oss åt.

2. Pedagogiken

I skolan kör de med ”talkompisar”. Varje vecka (eller med jämna mellanrum) går de igenom ett nytt gäng talkompisar. Kompisar är alltså tal som tillsammans ska bli något givet, exempelvis 7.  Talen 1 och 6 är 7-kompisar, liksom 4 och 3. Kompisarna ska man lära sig utantill. All undervisning cirkulerar kring det här kompistänket. Nalas största bekymmer är att hon faktiskt inte förstår grejen med kompisarna. Varför är 1 och 6 just 7-kompisar? Varför är 5 och 4 just 9-kompisar?

Hemma lär sig Nala räkna matte. Vi arbetar med tallinjen eller med pärlor för att konkret visa att 1 pärla plus 6 pärlor blir 7 pärlor.

Så när uppgiften 6+?=9 ska utföras i skolan är det meningen att Nala ska kunna kompisen utantill. Hemma är det meningen att hon ska räkna ut svaret och att hon ska förstå själva principen bakom den sortens tal. Skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt är gigantisk.

I skolan känner sig Nala uppgiven  för att hon inte kan vilken siffra som är tiokompis till 3. Hemma räknar hon ut tal av typen 48+63 genom att ställa upp dem.

Frustrationen jag känner över den situationen gör mig sömnlös på nätterna. Jag har börjat leta efter didaktikböcker i matematik för att få rätsida på detta med ”kompisar”. Men, faktum är att man inte lägger någon vikt vid kompisarna i den sortens böcker. Det är mest något man kör med ändå i lågstadiet. Utan vetenskapligt fog. Det är i alla fall den bedömning jag hittills har tvingats göra.

Jag HATAR kompisarna. Vad är poängen med ett utantillsystem i matte? Ska man köra kompisar för alltid? Vilken är 68,56:s 572,99-kompis? Hur vore det om man lade tiden på att lära ungarna räkna i stället för att tvinga på dem ett utantillsystem med ytterst begränsat användningsområde? Det finns ett oändligt antal tal. Gissa hur många kompisar man måste lära sig utantill. Eller slutar man med detta vid exempelvis 20?

Visst, en och annan är kanske verkligen hjälpt av kompisar. Man lär sig hur man kan dela upp små tal, och det går (när man kan det) litet fortare än om man ska räkna. Men att kunna räkna och förstå vad man gör är ju överlägset. Kan man räkna så kan man använda samma principer på alla tal. Och om nu någon unge inte greppar detta med kompisar så måste det väl ändå finnas en plan B? Exempelvis tricket att räkna matte i stället för att köra nonsenskunskap.

För detta är nonsens. Att lära sig kompisar utantill är inte att lära sig matte.

Ja, så kom detta ut ur säcken.

5 reaktioner till “Jobbigt

  1. Hur lyckas någon tänka ut något såhär dumt? Stationer med olika typer av aktiviteter kan man ha när man ska göra något för skojs skull, nöjesfält, gym o.s.v. är uppbyggda så. Men givetvis lär man sig inte ämnen på det sättet.
    Tal är inte alls kompisar med varandra utan abstraktioner som ska beskriva verkligheten, inte ersätta den som i talkompistänkandet. Används kompissystemet även i andra ämnen? England är historiekompis med Frankrike för att de så ofta har krigat mot varandra? Jag skrattar av bara tanken.

  2. Låter väldigt rörigt. Men har de lärt sig den omvända relationen. Att förstå att det där frågetecknet kan man ju räkna fram genom att ta 9-6 för att använda ditt exempel? Jag är och har alltid varit värdelös på att lära mig matte utantill, hade min lärare envisats med något sådant istället för att hjälpa mig förstå hade jag nog satts i en specialgrupp.

  3. Herregud. Det där är ju dummare än den gamla mängdläran. Vi fick åtminstone sitta stilla i bänkarna utan att diverse andra i klassen rantade omkring hit och dit. Det går inte att vända utvecklingen i den svenska skolan. Det är kört.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s