Katarina Harrison Lindbergh

TV4 ägnar sig åt historieförfalskning

Vad säger folk om dig om 500 år? Chansen (eller risken) är att inget alls sägs. Du har försvunnit i historiens dimmor och får vara tacksam om du har efterlämnat en gnutta dna eller någon oundgänglig lärdom som någon fortfarande vill hålla fast vid. Andra har mindre tur.

Vi kan ta Erik XIV som exempel. Han har haft otur i historiens spegel, och nu senast blev han kastad under bussen i det första avsnittet av ”Drottningarna”, den nya serien om svenska drottningar på TV4. Huvudpersonen i programmet var Karin Månsdotter, en människa väl värd ett program i TV. Men inte till priset av den slakt som hennes make utsattes för.

Det är värt att hålla i minnet att Karin Månsdotter, Erik XIV:s drottning, är en anonym drottning. Utan sin make skulle ingen idag ha känt till hennes existens. Hon hade försvunnit i dimmorna, liksom det stora flertalet av oss. När man studerar Karin gör man det i ett rum skapat runt kung Erik. Om Karins historia ska bli korrekt måste alltså rummet, den scen hon ges att verka i, vara överensstämmande med verkligheten. Om ramarna är felaktiga kommer även Karins liv att förvanskas. Låt oss därför titta på Karins scen, hennes make.

I korthet. I TV-programmet utmålas kung Erik som opiummissbrukare, våldsverkare och sinnessjuk. Han framstår som en labil, destruktiv, paranoid, livsfarlig galning.

Det sägs exempelvis att man kan avläsa hans förföljelsemani i hans dagbok. Ordagrant citerat från David Lindén, en av experterna i programmet: ”Man kan följa hans dagbok där han tror att adeln konspirerar mot honom för att avsätta honom. Det här byggs upp och byggs upp. Och till slut börjar han få rejäla vanföreställningar. Där han tror att inte bara adeln utan alla är emot honom”. David Lindén har inte läst Eriks dagbok. Det har jag, och inget av det som Lindén påstår återfinns där. Eriks bevarade dagboksanteckningar sträcker sig från januari 1566 till december 1567. Nästan hela dagboken handlar om helt andra saker än ”adelns konspirationer”. Erik undersöker (i maj 1567) en potentiell sammansvärjning. Den hade inget med överdriven misstänksamhet eller paranoia att göra. Erik var långt ifrån ensam om att ana ugglor i mossen. Det fanns vittnen och många rykten, men Erik tyckte att han saknade verkliga bevis. När han frågade de misstänkta svarade de undvikande, men de förnekade inte rakt av förekomsten av en sammansvärjning. En del av de anklagade dömdes eftersom bevisen ansågs tillräckliga. Några frikändes. Idag är det omöjligt att avgöra om det fanns en komplott mot kungen eller ej, men på Eriks tid var det många som trodde det. Det handlade inte om kungliga fantasifoster, och Erik byggde aldrig upp detta till att ”alla var emot honom”. Ett sådant uttalande är taget ur luften. Till saken hör att Erik XIV störtades av en konspiration ett år senare.

I programmet hävdas det även att Karin var den enda som kunde nå fram till Erik och lugna honom när han drabbades av sina vanföreställningar. Men det är fel på flera punkter. För det första led inte Erik av den sortens galenskap som utmålas i programmet. För det andra var Karin inte den enda som kungen litade på och talade förtroligt med. Hon nämns bara ett fåtal gånger i dagboksanteckningarna, i slutet av år 1567 då Eriks umgänge är kraftigt begränsat. Tidigare figurerar Jöran Persson prominent som samtalspartner, men också andra, som Krister Persson, Petrus Caroli, Charles de Mornay och Dionysius Beurræus.

Bilden av Erik som mördar en människa med eldgaffel i vredesmod eller förvirrat hugger ned sin gamla lärare på borggården – scener som skildras i programmet – är falsarier. Inget av detta har skett i verkligheten. Den som sägs ha dödats med en eldgaffel är Mårten Helsing, en i kungens krets. Ingen i samtiden påstod att Mårten Helsing blev mördad av kungen, och det är knappast en gärning som Eriks fiender skulle ha missat att använda mot honom. Den första som hävdar detta är Johannes Messenius som verkade på 1600-talet. Johannes Messenius svärmor var Mårten Helsings änka. Släktskapet har gjort att man har tillmätt eldgaffeln trovärdighet, men det rör sig alltså om en familjeskröna som inte kan beläggas. Det andra mordoffret i TV-serien är läraren Dionysius Beurræus. Här är källorna tydliga. Erik mördade inte Dionysius Beurræus. Han beordrade mordet, och ångrade sig djupt efteråt. Även om resultatet för offret är detsamma är det stor skillnad.

Irrade kungen omkring i skogen i flera dagar? Ja, enligt TV-programmet, som låter Karin leda en skallgångskedja för att finna honom. Men nej, det gjorde han inte. Enligt de äldsta källorna (Rasmus Ludvigsson) lämnade Erik och hans drabanter Uppsala slott innan avrättningarna var genomförda. Dionysius Beurræus följde efter och hann upp sällskapet en dryg kilometer söder om slottet. Det var där drabanterna högg ned Dionysius Beurræus, troligen på grund av ett grymt missförstånd. Sedan fortsatte kungen och hans drabanter till Stockholm. Kungen hade alltså inte rymt. Han raglade inte omkring blodig i en skog. Han var inte ensam.

Historien om irrandet i skogen härstammar från en senare källa, Daniel Hunds krönika. Enligt Daniel Hund rusade kungen iväg med en dräng i hasorna. Drängen tappade bort honom och sedan sökte hans tjänare, inga namn nämnda, efter honom. Efter fyra dagar hittades Erik i Odensala prästgård och två anonyma frillor hjälpte den heltokige kungen till rätta. Daniel Hund skrev på uppdrag av hertig Karl (senare Karl IX), en av bröderna som störtade Erik. Det passade utmärkt att understryka kungens galenskap i samband med Sturemorden genom att låta honom rymma och vara borta några dagar. Vilken normal regent beter sig så?

Vid samma tid som Daniel Hund skrev sin krönika, i början av 1600-talet, skrev också Erik Jöransson Tegel den första biografin över kung Erik. Erik Jöransson var också knuten till hertig Karl, och skulle inte teckna en positiv bild av kungen. Han är emellertid noggrannare med källorna än Daniel Hund. I Erik Jöranssons version liknar händelseförloppet det hos Rasmus Ludvigsson. Erik Jöranssons Erik ger sig iväg från slottet med sina drabanter, hinns upp av sin lärare, låter döda läraren och fortsätter till Stockholm. Slottet i Uppsala bommas igen och avrättningarna genomförs. Inget försvinnande i skogen här heller. Erik Jöransson berättar också att kungens sinne förmörkades vid den här tiden, men han ger inga detaljer. Dagboksanteckningarna från augusti och framåt samma år tyder på att kungens verklighetsuppfattning sviktade under en period.

Sekvensen i programmet där Karin leder en skallgångskedja genom skogarna utanför Uppsala medan Erik raglar omkring och ser blodiga syner är alltså påhittad. Daniel Hunds korta rader om irrandet i vildmarken är spridd i många senare böcker om Erik, men den som studerar vad som verkligen skedde finner att det inte har hänt. Och ingen har någonsin, innan det sändes i TV4, hävdat att Karin ledde sökandet efter kungen.

I TV-programmet påstås det också att Erik självmedicinerade med opium. Speakerrösten hävdar: ”Eftersom Erik självmedicinerar sin sinnessjukdom med narkotika får han då och då paranoida vredesutbrott som inte ens Karin kan hantera.” Vid ett annat tillfälle anges det att narkotikan är opium. Tittaren får se en bild av en vilt stirrande, svettig kung som viftar med armarna och snart slänger sig över en man och hugger en eldgaffel i honom medan Karin kryper därifrån i skräck.

Sanningen är att den enda gången Eriks namn förknippas med opium är i ett brev daterat den 21 juni 1573 där Johan III föreslår att Erik (då avsatt och fängslad) kan dödas med hjälp av opium om det skulle bli nödvändigt. Så skedde inte. Man använde arsenik i stället.

Vad vet vi om Eriks ”självmedicinering”? Allt som finns att veta. Han självmedicinerade inte. Varken han själv eller hans läkare eller någon annan påstår att kungen självmedicinerade med opium eller något annat. En enda gång nämner Erik att han har tagit läkemedel mot melankoli. Det är den 2 november 1566. Det har rimligen skett i samråd med hans läkare. En gång detta år har han också blivit arg, enligt dagboken. År 1567 nämner han också ilska vid ett fåtal tillfällen, bland annat den 29 januari. Hans systrar hade då iscensatt någon typ av skämt som han inte gillade. På hösten samma år kan man i kungens anteckningar ana frustration och oro, men inte ilska.

Det normala i dagboken är emellertid att kungen inte tar läkemedel mot något alls och att han inte är arg. Det normala var också att han skötte sitt uppdrag som kung. Anteckningarna rör nästan uteslutande politik. Här saknas stöd för en tillvaro präglad av paranoia, galna utbrott, opiummissbruk och konspirationsteorier.

Varifrån kommer då idén att Erik ska ha självmedicinerat med narkotika? Tyvärr ger en enkel googling det nedslående svaret. Självmedicineringen är en modern skröna med ursprung i en gymnasieuppsats från 2018. Skribenten har, med utgångspunkt i Herman Lindqvists biografi om Erik, skrivit att kungen ”började ta starka ’mediciner’ mot sin melankoli, bland annat opium.” Informationen uppges vara hämtad från sidan 129 i Lindqvists bok, men på den sidan står det inget om opium. Det har gymnasisten lagt till själv. Herman Lindqvist ger rentav ett exempel på hur medicin mot melankoli kunde se ut på den här tiden, just på sidan 129, utan opium. Längre fram i samma uppsats återkommer gymnasieeleven till ”självmedicinerandet av opium”, nu utan källhänvisning.

Den som har gjort research och skrivit manus till TV-programmet om Karin Månsdotter har lutat sig mot ett gymnasiearbete, och sedan fört vidare en missuppfattning eller ett rent slarvfel gjort av en person utan specialkunskaper. Detta fel har kommit att utgöra en bärande del i programmet och riskerar att tas för sanning av en överväldigande majoritet av tittarna. Det är pinsamt och oproffsigt. Manus kan rimligen inte ha faktagranskats, eftersom en expert i ämnet aldrig hade missat ett fel av den här kalibern.

Det finns fler flagranta fel som utgör bärande delar i programupplägget. David Lindén påstår exempelvis att Karin och Erik var ogifta när sonen Gustav föddes i januari 1568. Det är fel. De gifte sig en tid efter Sturemorden, på sommaren 1567. När Erik återupptar sin dagbok i augusti hänvisar han ofta till Karin som sin hustru eller gemål. Han skriver också om åtgärder han vidtar för att göra deras gemensamma barn arvsberättigade, trots att Karin hade en ofrälse härkomst. Detta nämner han i brev till sin bror Johan som just då håller på att friges ur sin fångenskap. Vid julen samma år presenterades Karin öppet som kungens hustru. När Erik och Karin höll kröningsfest och kyrkbröllop på sommaren 1568 var det för att visa för alla andra, hela landet och folk utomlands, vad den trängre kretsen känt till i många månader. Ceremonin behövdes inte för att göra Eriks barn legitima. De var redan legitima.

Om annat som är fel i programmet skulle kunna sägas höra till kategorin specialkunskaper, så faller åtminstone inte Eriks äktenskap på sommaren 1567 inom denna kategori. Äktenskapet finns med i alla moderna biografier om Erik. Informationen finns även i David Lindéns egen biografi om Karin Månsdotter. Det är obegripligt hur han kan missa detta, och göra en poäng av något som inte är korrekt.

Om Erik XIV hade levt skulle han ha kunnat anmäla programmet om sin hustru för ärekränkning. Men nu är han död och får finna sig i att hans liv fiktionaliseras och förvrängs. Det blir inte bättre av att svartmålningen har gamla anor. Den var populär redan i slutet av 1500-talet, på Johan III:s och Karl IX:s tid. Bröderna som störtade Erik måste motivera varför de hade gjort uppror mot sin kung. De måste visa att upproret var lagligt, och så var fallet om Erik var en paranoid tyrann som skadade riket. De skapade bilden med hjälp av propagandamakare. På 1800-talet trodde alla att det låg till på det här sättet. Erik var knasig, ett arv från modern, hävdades det.

Verkligheten var en annan. Erik var ingen galen kung. Hans krig mot Danmark och Lübeck gick förvånansvärt bra. Han rustade en av tidens bästa krigsflottor. Han genomförde flera kommunikationsfrämjande åtgärder, bland annat bättre vägnät och skjutstavernor. Han ökade rättssäkerheten i landet. Han lade grunden för det svenska stormaktsväldet genom landvinningar i Baltikum och en inhemsk armé. Hans diplomatiska kontakter med Ryssland överträffade de flesta svenska kungars genom tiderna. Han skapade dessutom ett lysande renässanshov med konstnärer, musiker och vetenskapsmän. Han var själv en skicklig konstnär och musiker, språkbegåvad och strategisk i sitt tänkande.

Det går inte att sätta en diagnos på den psykiska kris som drabbade Erik efter Sturemorden 1567. Själv hänvisar han till episoden som en tid av prövning och svaghet. Han led i månader, men återkom sedan som en starkare och bättre version av sig själv. Källorna är för knapphändiga för att man ska kunna säga att han var paranoid, dement, schizofren eller djupt deprimerad. Allt har föreslagits. Vad vi kan vara säkra på är att han inte alls var så sjuk som hans fiender gjorde gällande. Inom forskarvärlden har detta varit känt länge, men den kunskapen har man på TV4 valt att ignorera eftersom det blir mer rafflande med en galen kung i blodiga kläder och för stor krona på huvudet. Men det är inte folkbildning. Det är lögnaktig propaganda. Johan III och Karl IX hade klappat i händerna av förtjusning. Men sett ur alla andra perspektiv är det historieförfalskning.

Nu finns det säkert en och annan som tänker att detta inte spelar någon roll. Programmet handlade ju inte om Erik utan om Karin. Betänk då återigen att Karins historia utspelar sig i Eriks liv. Utan Erik finns det ingen historia om Karin. Om vi vill fånga konturerna och detaljerna kring denna drottning måste vi ge henne en korrekt verklighet att agera i, annars blir vår bild av henne falsk. Anta att kungen inte var våldsam, drogmissbrukare och galen. Anta att han inte högg ihjäl en man med eldgaffel och stack ned en annan med kniv innan han rymde till skogs och försvann bland vanföreställningar och granar. Anta att kungen var en tämligen normal kung för 1500-talet. Hur annorlunda skulle programmet om Karin Månsdotter bli då?