Fakta, tolkningar, vantolkningar och rena lögner

TV4:s och David Lindéns försvar i fallet Karin Månsdotter och Erik XIV har hittills varit att våra skiljaktigheter utgörs av ”olika tolkningar” av det förflutna.

Detta är inte sant. Jag anklagar programmet för lögn, inte för att framföra en annan, fullt rimlig tolkning av Erik XIV:s liv och därmed också av Karin Månsdotters liv. I bästa fall skulle jag kunna gå med på att programmet om Karin också innehållet vantolkningar och småfel som en amatör lätt kan göra. Inget av det är bra att visa på TV, men det är i alla fall inte medveten lögn.

För en person som inte har historia som yrke kan begreppen vara svårförståeliga. En del journalister som har ringt hit har ställt frågan ”men är inte allt tolkningar, då?” Vi svarar nej, för allt med historia är sannerligen inte tolkningar. En hel del är sådant vi vet, rena fakta som inte förändras över tid. Jag ska ge er några fina exempel på skillnaden och vad den har för betydelse.

Erik XIV föddes i december 1533. Detta är fakta. Ingen kommer någonsin kunna säga att han egentligen föddes 1563 och bli trodd. Varför? Jo, för att vi har källmaterial som berättar för oss när det hände. Gustav Vasa, Eriks far, skrev en stor mängd brev i december 1533, och några av dem handlar om sonen. Han var så säker på att han skulle få en levande son att han redan innan Erik var född skrev om honom.

Erik var ett mycket efterlängtat barn. Detta är en välgrundad slutsats eller tolkning baserad på hur sonens födelse och andra omständigheter beskrivs av kung Gustav. I äldre forskning har man inte brytt sig om att ta reda på vad Gustav skrev om Erik. I stället har man lutat sig mot senare krönikörer, exempelvis Per Brahe. Han utmålar Eriks födelse som en negativ händelse. När jag (som är noggrann med källorna) studerar ett mer samtida material finner jag att Per Brahe inte är sanningsenlig. Han hörde inte heller till Eriks bästa vänner, utan sällade sig till upproret mot honom. Det finns alltså goda skäl att inte rakt av lita på vad han skriver om Erik. Men eftersom många författare har lutat sig mot Per Brahe kan man läsa att födelsen var svår och omgärdad av dåliga tecken i ganska många böcker: Barnet kom skrikande till världen och hans händer var blodiga. Trots att många hävdar detta i Eriklitteraturen är det alltså inte sant. Det saknas stöd för den här bilden i de tidigaste källorna.

Det ovan beskrivna är ett paradexempel på hur den historiska forskningen förändras. När nya ögon tittar på gammalt källmaterial, kanske sådant som tidigare har förbigåtts och nedvärderats, träder en reviderad bild av det förflutna fram. Vi tvingas överge föreställningen om den olycksbådande födelsen och ersätta den med bilden av den efterlängtade sonens ankomst.

Betyder detta att äldre historiker har varit dumma och tröga som inte har sett ljuset? Vanligtvis inte, men undantag finns förstås alltid. Historieforskningen påverkas inte bara av nya ögon, utan också av vad betraktaren förväntar sig att finna, vilka intressen hon eller han har och vilka frågor som är aktuella. Erik har länge varit baktalad. Folk har ”vetat” att han var den mindre älskade sonen, alltså söker de inte efter information som motsäger det.

Låt oss återgå till tolkningarna. Tolkningen av Per Brahes krönika ger en bild. Tolkningen av breven ger en annan bild. Kan båda vara sanna? Skulle TV4 kunna köra den negativa versionen och hävda att det bara rör sig om olika tolkningar när jag sedan klagar på dem? Nej, det kan de inte. Det beror på att ”den efterlängtade sonen” är en vida rimligare tolkning än ”blodiga händer och elände”. Framför allt är den rimligare eftersom den lutar sig mot en bättre källa. Den är samtida och skildrar vad pappa kungen tycker. Om Eriks pappa visar glädje och stolthet får vi köpa det. Per Brahe är i sammanhanget en usel källa. Han är jävig eftersom han inte tycker om Erik. Han skriver långt senare. Han var inte på plats. I bästa fall för han vidare sådant som någon har berättat för honom. I sämsta fall hittar han på allt för att svartmåla Erik.

Att föra vidare en sämre tolkning när en bättre finns att tillgå är inte att sprida bildning eller kasta nytt ljus över det förflutna, som det nu aktuella programmet utger sig för att göra. Det är att förmedla en ålderdomlig bild som inte längre bör spridas, annat än möjligen med brasklappen ”förr trodde många”.

På samma sätt kan man skärskåda källorna som kastar ljus över Eriks förmenta misstänksamhet. I TV-programmet anges att ”Man kan följa hans dagbok där han tror att adeln konspirerar mot honom för att avsätta honom. Det här byggs upp och byggs upp. Och till slut börjar han få rejäla vanföreställningar. Där han tror att inte bara adeln utan alla är emot honom”. I ett tidigare inlägg påstod jag att David Lindén, som är den som säger detta i programmet, inte har läst Eriks dagbok. Det vet förstås inte jag, så låt mig få modifiera uttalandet. David Lindén har kanske läst, men inte förstått. Han kan också ha läst selektivt för att han har en agenda. Han vill att Erik ska ha vanföreställningar, alltså letar han efter dem.

Detta är fulspel med källmaterialet. Det är vantolkningar. Återigen, för nytillkomna: Dagboken spänner över två år, 1566 och 1567. Det mesta rör inte misstänksamhet och vanföreställningar. Erik framstår bara som en normal, hårt arbetande kung med ett ganska ospännande liv. Han har möten. Han ombesörjer utbetalningar till knektar. Han får information om flottan. Han får brev. Han sänder ut spioner. Han talar med rådgivare. Idel saker som kungar på den här tiden gör i krigstid.

I maj 1567 deltar han också i undersökningen av en sammansvärjning mot honom. Då handlar dagboken bara om detta, och man kan förstå att situationen tär på honom. Erik blir retlig och hänger upp sig på saker som annars inte nämns i dagboken. Denna månad har i äldre Erikforskning ofta använts som belägg för att han håller på att tappa greppet. Men det är en övertolkning färgad av ett efterhandsperspektiv. Vi vet ju att Erik beordrade flera avrättningar och därefter var sjuk under lång tid. Men ingen sjukdom syns i anteckningarna i maj. Eriks anteckningar är inte röriga, osammanhängande eller på annat sätt skyltande med bristande verklighetsförankring. Han är inte ens arg, bara irriterad.

Min tolkning är att irritationen kan förstås utifrån situationen. Om man studerar även annat källmaterial om Erik finner man att det normala när Erik har konflikter är att de inblandade erkänner, döms, ber om nåd och återinlemmas i systemet. Han avrättar sällan folk. Han vill förlåta och gå vidare. Men det är inte möjligt här. De inblandade slingrar sig, visar inte ånger, ber inte om nåd och Erik pressas närmare och närmare en oundviklig avrättning av de förmodat skyldiga. Irritation är en normal reaktion på detta.

Sedan tystnar dagboken. Tystnaden har också tolkats. Den ses som ett bevis för att Erik nu har tappat greppet totalt och lider av vanföreställningar. Det är nu han springer omkring i skogen och ser syner i TV-programmet.

Men tystnad är tystnad. Erik hade dessutom två andra långa uppehåll i skrivandet som inte kan kopplas till vanföreställningar och springande i skogar. Vi vet inte varför Erik gör uppehåll. Han var kanske galen. Han var kanske trött på hela skiten och låste in sig på rummet och vägrade komma ut. Han slarvade kanske bort dagboken för en period. Vi vet inte.

Sedan börjar han skriva igen, och här blir det mustigt för den som vill ha belägg för att han är spritt språngande tokig. Det sägs att Erik är så galen att han inte ens vet vem som är kung längre. Han tror att det är brodern Johan som har tagit över.

Detta finns det stöd för, men man måste läsa mycket selektivt för att inte se att Erik hade goda skäl att undra. Han skriver vid ett par tillfällen på hösten att rådet har kontaktat honom och bett honom återta styrelsen över landet. Det är en tydlig indikation på att Erik inte är den som regerar. Vi vet också att landet under den här tiden leddes av Sten Eriksson och Per Brahe. Erik skriver dessutom att han utsätts för diverse behandlingar som han inte tycker om. Han kan uppenbarligen inte påverka dem utan tvingas genomlida dem och känner sig alltså maktlös. Detta (att han inte styr och att han genomgår behandlingar) är uppenbara tecken på att han är inne i en sjukdomsperiod. Senare kommer Erik referera till detta som en kris och en prövning.

Men hur tokig måste en kung vara för att fråga vem som är kung när han vet att det åtminstone inte är han som regerar för tillfället? Erik vet att han inte har makten i sin hand. Rådet skriver rentav till honom och ber honom återta styret av riket. Om inte Erik regerar skulle det i teorin kunna vara Johan som har övertagit kronan. Helt galet är det inte att ställa frågan. Det hade du och jag också kunnat göra i den situationen.

Taget ur sammanhanget låter förstås en sådan fråga från en kung befängd, men i sitt sammanhang blir den fullt rimlig. Här handlar det inte om två likvärdiga tolkningar, utan å ena sidan om att man blåser upp en detalj och lyfter den ur sitt sammanhang  i syfte att peka på galenskap, å andra sidan om en rimlig tolkning av en utsaga i relation till vad källan säger i övrigt.

Den som väljer att läsa Eriks dagbok som fan läser Bibeln kan alltså finna belägg för en skev verklighetsuppfattning. Det är ett orättvist sätt att använda källan, men det går att göra det. Det är emellertid fullständigt omöjligt att i dagboken finna belägg för att Erik lider av sådana vanföreställningar att han tror att alla är emot honom. Det står inte i dagboken. Detta är inte tolkningar, feltolkningar eller något som kan betraktas som olika perspektiv på en fråga. Det är faktafel och lögn.

Det bästa en yrkesmänniska som beslås med fel kan göra är att erkänna felet och utlova bättring i framtiden. Det sämsta är att komma med dåliga undanflykter. Man undrar varför TV4 agerar på det sättet? Vad driver folk där till att börja dilla om ”olika tolkningar”? De är inte heller yrkeshistoriker och kan alltså inte uttala sig om saken med auktoritet. De vet inget om ”olika tolkningar” i Erikfrågan utan upprepar troligen endast var produktionsbolaget har uppgett. Där finns inte heller någon expert på Erik XIV eller Karin Månsdotter.

Den så kallade expert som uttalat sig är David Lindén. Han spelar också ”olika tolkningar-kortet”. Det får han nu äta upp. Igår ringde en journalist från Göteborgs-Posten hit och talade med Dick. Journalisten hade också talat med Lindén, som just hävdat ”olika tolkningar”. Dick fångade situationen oslagbart, och det förtjänar att citeras: ”David Lindén har skrivit en usel liten bok om Karin Månsdotter, och han försöker nu rädda sitt skinn”.

Det är David Lindéns skinn det handlar om, inte perspektiv. David Lindén har mycket riktigt skrivit en usel liten bok om Karin Månsdotter, och den ligger till grund för det usla lilla programmet på TV4. Detta går inte att rädda. Det finns inga olika forskarperspektiv. David Lindéns bok är ett miserabelt försök att skriva historia om en kvinna som har efterlämnat ytterst knapphändigt källmaterial. Vad gör David Lindén åt det? Jo, han hittar på. Eller som han själv beskriver processen: ”nu behövde jag mentalt försöka träda in i hennes värld och gå igenom allt vad som tidigare hade skrivits för att hitta fotnoter, notiser och annat som skulle göra ’Catharina Regina’ rättvisa. Det är därför jag har valt att använda skönlitterära inslag när källmaterialet inte har kunnat ge en klar bild av händelseförloppet.” (Karin Månsdotter: Drottningens revansch, s. 201f.)

David Lindén hittar på när källorna är tysta. Då skriver han skönlitteratur. Det handlar inte om ett annat perspektiv. Det är en annan genre. Det är att jämföra forskning med en roman.  Att David Lindén kallar sig historiker är ett skämt, och TV4 har sänt en dokumentär som till stor del baseras på denna skämtares fantasier om Karin Månsdotter. Mer behöver egentligen inte sägas.

10 reaktioner till “Fakta, tolkningar, vantolkningar och rena lögner

  1. Hej, jag vart nyfiken efter att ha läst artikeln om detta på Aftonbladet och tog fram en gammal historiebok från grundskolan som legat och skräpat hemma i många år. Många av dom påståendena som ni påstått inte varit sanna är ren fakta i den boken. Känns ju lite märkligt att en historiebok skulle ha så påtagliga fel? Känns väldigt vilseledande och fel att lära ut elever ickesanningar. Därför undrar jag hur det kommer sig att man valt att skriva en bok med falsk fakta? Vet inte om jag riktigt tror på det ni säger förens flera historiker kan instämma…

    1. Hej, tyvärr är läromedel sällan vetenskapligt uppdaterade. Detta skulle jag kunna skriva mycket om. Men det är förstås hemskt olyckligt om de är så förlegade som programmet om Karin Månsdotter. Du kan få en någorlunda balanserad bild av Erik genom att läsa flera biografier, men ingen är perfekt. Den negativa bild av Erik som hamrades in av Johan III och hertig Karl har på många sätt överlevt till våra dagar. Innan jag började skriva om Erik trodde även jag på detta, för jag visste inte bättre. För att göra upp med den bilden måste man söka sig till källmaterial från Eriks egen regeringstid. Det är mitt jobb att göra just det. Nästa år kommer en ny biografi om Erik grundad på det jobbet. Men historiker är aldrig experter på allt. Jag kan mycket om just detta, men de senare programmen skulle jag inte lika lätt kunna bedöma sanningshalten i. Det är lätt att bli lurad.

  2. Men du motsäger dig själv lite. Det som skrevs under Erik XIV:s regeringstid skulle ju likväl också kunna innehålla propaganda FÖR Erik. Eller hur?
    Jämför med t ex Stalin eller Hitler. En forskare 600 år fram i tiden kanske anser att det som skrevs om dessa båda i efterhand är motpropaganda och anser att det som skrevs när de regerade, av deras eget folk, bör vara den sanna bilden. Riktigt så enkelt är det ju inte. Kan det vara så att du har snöat in lite för mycket på Erik XIV?

    1. Din fråga är bra, men den kräver utrymme. Självklart skrevs det propaganda under Eriks tid, men allt som skrevs var inte propaganda. Detsamma gällde Johans och Karls era. Johan Hunds krönika var propaganda. Den skrevs för att framhålla Karl och nedvärdera Erik. Eriks dagbok var inte propaganda. Den hade ingen annan målgrupp än Erik själv. Johans och Karls propaganda var ofta riktad mot Erik eftersom de var tvungna att legitimera sig själva, inte bara inom landet utan i hela Europa. I utlandet gick de ännu hårdare fram eftersom folk där inte kunde jämföra det som påstods med egen erfarenhet. Eriks propaganda rörde mestadels kriget och danskarna, ett källmaterial som jag inte har haft anledning att tala om i det här fallet. Varken Johan eller Karl utsattes för propaganda från kungligt håll. Karl stod på Eriks sida ända tills han gick över till Johan i samband med upproret, och Erik hade omfattande kontakter med Johan även under hans fängelsetid, då de tidvis samarbetade mot gemensamma mål. När Johan släpptes blev han också en del av systemet, på samma villkor som Karl och Magnus. Erik uppfattade dem som lojala ända tills de visade på motsatsen. Brev som sändes ut till undersåtarna innehöll alltid en sanning anpassad för målgruppen i syfte att göra den vänligt inställd. Historiker har en mängd redskap för att hantera problemet med källors sanningshalt och kvalitet. Att källan är samtida är ett instrument för bedömning. Att avgöra dess tendens (vem som eventuellt vinner på den) ett annat.
      Jag har absolut snöat in på Erik. Jag har läst i princip allt källmaterial som finns om honom. Detta är anledningen till att jag med så stor säkerhet i ryggen kan kritisera en bild som är snedvriden. De program som följer i drottningserien skulle jag inte kunna göra samma sak med.
      När det gäller Hitler och Stalin: Historiker som skriver om dem idag använder källmaterial som kom till under deras egen tid. Det kommer historiker göra även om 600 år. De kommer säkert granska materialet med nya frågor och ögon och delvis se annat än det vi ser idag, men såvida de inte har kastat hela källkritiken överbord lär de i grunden kunna se vad de här typerna gick för. Om man på TV om 600 år börjar hävda att Hitler bara ville städa upp litet eller att Stalin kämpade för allmän rösträtt kommer förhoppningsvis någon framtida expert som kan källmaterialet skriva ett blogginlägg om det och anklaga programmet för lögn.

  3. Hej Katarina,

    Lyssnade idag på humorpodden Della Arte och fick plötsligt höra Dicks röst (från ca 2010).

    ”Familjen Vasa är en familj med idel maktfullkomliga psykopater, livsfarliga människor som man absolut inte ska komma allt för nära.”

    Och sedan specifikt om Erik:
    ”Överallt anar han sammansvärjningar och konspirationer för att beröva honom kronan. Uppenbarligen drabbad av en psykisk totalkollaps. -Bränn, plundra, slå ihjäl! Han blir allt galnare. Helt sinnesförvirrad förs han tillbaka till Stockholms slott och förblir i psykisk obalans.”
    ”Han låter halshugga sin kock och han ska själv med en eldgaffel ha misshandlat den trogne tjänaren Mårten Helsing till döds.”

    Blir förstås jättenyfiken på hur du tänker om detta.
    Tack på förhand!
    Erik (inte den 14)

    1. Detta är egentligen inte konstigt. Den här sortens skrönor om Erik uppfattades länge (även nu) som sanning. Dick har aldrig forskat om Erik XIV. Hans kunskaper i ämnet var lika begränsade som mina innan jag började forska om honom. Jag har också alltid fått veta att han var galen och var därför övertygad om att en del av nordiska sjuårskriget kunde förklaras genom detta faktum när jag började arbeta med ämnet. Detta fick jag förstås omvärdera. Nu har det gått tio år sedan podden, och vi vet båda bättre. Man kan aldrig rädda sig undan gamla synder på nätet, men förhoppningsvis upprepar man dem inte. Men det visar ju verkligen att man ska akta sig för att ge sig in i frågor när man inte har på fötterna. Det visar ju också att historia är ett levande ämne, där gamla föreställningar ofta måste läggas till handlingarna när de får nytt ljus på sig. Forskning är viktigt.

      1. Instämmer i att man (på gott och ont) aldrig kan rädda sig undan gamla synder på nätet. Instämmer också i att forskning är viktigt. Men minst lika viktigt som det är hur vi behandlar en kung som levde ett halvt millenium bakåt i tiden tycker jag att det är hur vi behandlar nu levande människor (inte minst om de befinner sig i ett ganska tidigt skede av sina karriärer), och mot den bakgrunden undrar jag följande.

        Vid tidpunkten för Dicks uttalanden i programmet var han i 45-årsåldern. Han hade då redan varit professor i många år. Och han var kanske redan då landets kändaste historiker.

        I ljuset av Dicks uttalanden i ett program med stor spridning, och den ställning Dick hade vid tidpunkten, kan du inte tycka att du och Dick möjligtvis varit väl hårda i tonen (därtill framfört på offentlig plats) mot en 33-årig jämförelsevis okänd historiker som medverkat till spridandet av samma uppgifter som Dick spred för bara tio år sedan? (”Usel liten bok”. ” ”Historiker” ” etc.) Eller har 33-åringen bara fått vad han förtjänade?

        Vill avslutningsvis tacka dig och Dick för utmärkta böcker. Står flera av dem i bokhyllan.

  4. Detta är ett svar till Erik ovan. Det finns en viktigare skillnad än ålder och titlar här. David Lindén har skrivit en bok om Karin Månsdotter, och för att göra det måste han vara minst lika bra inläst på Erik som jag är. Han kan inte komma undan med den här sortens uttalanden mer än vad jag kan. Han uttalar sig i egenskap av forskare i programmet, där han ska vara ämnesexpert. Ingen ska vidareföra osanningar i en dokumentär, allra minst en person som utger sig för att kunna ämnet. Jag kräver inte mer av David Lindén än jag kräver av mig själv.

    1. Tack för ditt svar. Men jag frågade inte vad du kräver av David Lindén, då detta redan framgått med all tydlighet någon kan önska sig.

      Det jag frågade var om du kan tycka att du och Dick, med beaktande av er ställning, möjligtvis varit väl hårda i den ton ni i det offentliga rummet använt mot en ung historiker som medverkat till spridning av samma uppgifter som den kände historieprofessorn Dick Harrison spred i ett program för bara tio år sedan.

      För att vara övertydlig: Jag frågar inte vad du anser i sak, eller vad du anser att David Lindén borde känna till i ämnet, utan hur du ser på den synnerligen hårda och nedlåtande ton du och Dick använt mot denne unge historiker, på offentlig plats därtill. Alltså: Är er behandling av David Lindén ”inte mer än rätt” eller kan du idag tycka att ni borde ha framfört er kritik mot de i programmet framförda sakuppgifterna utan att fälla dylika yttranden över en ung historiker på offentlig plats?

      Jag skulle verkligen uppskatta ett svar på den frågan.

      Vidare undrar jag om du anser att Dicks spridande av samma uppgifter är mindre allvarliga eftersom Dick för tio år sedan var mindre inläst på ämnet än vad du anser att David Lindén borde vara idag. Har du i så fall beaktat att svenska folket sannolikt inte satt sig in i huruvida den kände historieprofessorn Dick Harrison faktiskt var inläst på det ämne han pratade om, utan sannolikt betraktade Dicks ord som uppgifter som kom från en synnerligen pålitlig och välinitierad källa?

      Med all respekt för David Lindén tror jag att svenska folket såväl idag som för tio år sedan typiskt sett lägger betydligt större tyngd vid uppgifter som uttalas av Dick Harrison än vid uppgifter som uttalas av David Lindén. Ytterst få svenskar torde fråga sig om Dick verkligen skrivit någon bok i, eller åtminstone läst in sig ordentligt på, ämnet innan han uttalar sig.

      Sammanfattningsvis:
      1. Tycker du fortfarande att tonen ni använde på offentlig plats var okej?
      2. Tror du att svenska folket verkligen lagt mindre vikt vid den kände historieprofessorn Dick Harrisons uppgifter än vid den unge historikern David Lindéns uppgifter, eftersom Dick inte hade skrivit någon bok i ämnet han med stadig stämma uttalade sig om?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s