Vi fick napp

Den lilla kattens ägare kom förbi. Hon var supertrevlig och berättade allt om vår lilla gäst, som uppenbarligen är världens största busfrö. Han brukar rymma, övernatta borta, jaga på egen hand och råka i bråk. Två gånger har de trott att han är död, och sedan har han kommit tillbaka. Och samtidigt är han tidernas charmtroll. Nu vet vi var han bor, och hans familj vet att han ofta hänger här. Allt är bra.

Den lilla katten

Jag har fått några goda råd. Tack för dem!

Jag har också försökt ta reda på vad som gäller med katter som springer lösa. Och det visade sig vara en infekterad fråga. Vallgraven mellan kattägare och katthatare är tydligen bråddjup. Och vi tycker väl inte att vi passar in i någon av de kategorierna.

”Vår” lilla katt är urmysig. Vi tror inte att den saknar ägare eftersom den ser fin och välmående ut, trots att den verkar sakna märkning. Men det är kanske ovanligt att katter märks? Jag har ingen erfarenhet i frågan, men hade jag haft katt skulle jag ha märkt den synligt så att jag kunde bli kontaktad om något hände den.

Egentligen känns det som överdrivet att kontakta polis och katthem eftersom katten inte ser ut att må dåligt. Igår lade vi efterlysningar i några av brevlådorna i grannskapet. Vi hoppas att någon känner igen beskrivningen på katten och hör av sig.

Katten stör oss inte nämnvärt, mer än att vi märker att den tar fåglar och försöker smita in i vårt hem och andra utrymmen. Framför allt är det det sista som oroar oss. Jag ser framför mig att vi håller på i trädgården och katten smiter in i vårt gröna skjul eller någon annanstans utan att vi märker det. Sedan stänger vi dörren och går in, och efter en vecka har vi en död liten katt i skjulet. Det vore hemskt.

Det skulle alltså kännas bra om kattens ägare visste om att den ofta är här. Om den kommer bort är det ju kanske här man ska leta.

Sedan vore det bra att veta hur man kan hålla en katt på avstånd utan att vara stygg mot den. Vi är inte särskilt pigga på att jaga den med vattenslangen, utan skulle vilja finna en mer lågaffektiv utväg. Hittills har vi bara motat bort den när den har slunkit in, men den uppfattar inte det som tillräckligt farligt för att den ska låta bli att återkomma. Den verkar gilla oss.

Men, men … Det är ju ett lyxproblem att ha en gullig katt i trädgården. Till slut blir vi väl mer oroade om den slutar komma än vad vi blir när den dyker upp.

Det går så fort nu

Dagarna rusar iväg.

Jag sitter med min senaste bok. Nu är det på sluttampen. Den är utskriven, och efter två genomgångar till ska den iväg. Himmel så spänd jag är över det. Detta är något extra. Inte alls som förr. Ibland känner jag att skrinnar på tunn is, men mestadels glider jag fram som om jag hade världen för mina fötter. Måtte alla älska detta! Jag gör det i alla fall.

Dick har också ett utskrivet manus som ska gås igenom. Jag påbörjar det i morgon eftermiddag. Då är jag klar med min genomläsning av det egna.

Sommarvädret vi har haft ett par dagar försvann plötsligt. Nu är det ruggigt ute. Det gör inte så mycket eftersom vi ändå måste arbeta inomhus.

Nala hade sitt genrep i kören ikväll. Det var med publik. De ska spela musikal på söndag. Två föreställningar. Vi ska se den första. Hon var mycket nöjd ikväll, så det kommer att gå bra.

Och en helt annan sak: Vi har fått ett kattproblem. En liten katt håller ofta till i vår trädgård. Den är väldigt kärvänlig, men saknar halsband och jag finner ingen annan märkning. Ibland smiter den till och med in när vi har dörren öppen, och det är inte helt uppskattat. Den dödar också fåglar. Vad gör man? Vi har ingen aning om vems den är. Nu har vi lagt lappar i brevlådorna i de närmaste husen och hoppas på napp. Men om ingen svarar, kan man ta den till ett katthem då?

Har det vänt nu?

Jag måste säga att jag tyckte att det här året började rätt risigt, men det känns som om det har vänt nu. Igår fick vi besked om hur våra böcker hos Historiska Media sålde förra året. Och det såg betydligt bättre ut än vi hade förväntat. Eller som Dick uttryckte det ”Katarina, det blir ett bibliotek!” Riktigt bra!

Dicks nya bok, en historisk deckare som utspelar sig i Visby, kommer snart ut i bokhandeln. Vi har inte fått något exemplar än, så jag kan inte visa den. Men den är redan recenserad på bibliotekstjänst, och det var en superbra recension. Också bra.

Jag är dessutom på väg att slutföra min nästa bok. Det är ett par kapitel kvar, och jag har kontinuerligt högläst det som blivit färdigt för Dick. Det ska primärt bli en ljudbok, och jag vill att texten ska funka att läsas högt. Och Dick är helt till sig. Han säger (fullt allvarlig, alltså) att detta är det bästa jag har skrivit och att det håller en mycket hög litterär nivå som han inte hade förväntat sig. Okej, det sista låter ju sådär, men jag hade inte heller förväntat mig detta. Ni kan inte ana hur nöjd jag är! Jag känner själv att detta är det roligaste och bästa jag har gjort. Det är en genre jag inte har testat tidigare, och detta är uppenbarligen mitt nya hem. Jag klarar av något som jag inte trodde att jag hade i mig, och jag klarar det glans. Jäkla bra, tycker jag.

Till råga på allt ska jag skriva tio nya texter år Snicks, läsappen som jag har nämnt vid ett tidigare tillfälle. Detta är strålande bra!

Och ikväll blir det fredagsmys. Bra, det också!

Så när det vänder sker det med besked. Här är det ingen som hänger läpp.

En ny nivå

Andra familjer har tydligen kris under krisen. Vi har det tvärtom. Jag tror att vi har tagit vår relation till en helt ny nivå.

Under de senaste kvällarna har jag skrattat mig halvt fördärvad. Till viss del beror det på Loke. Han har en viss betydelse för min nästa bok, och man kan inte låta bli att se att han är en stor källa till muntration. Tragik också. Det blir en bra bok. Sedan har vi andra glädjeämnen, men dessa är jag finkänslig nog att inte lufta för allmänheten.

Sammantaget är det i alla fall så att vi kan konstatera att vår grannkris är lagd till handlingarna. Vi överväger inte längre att flytta. Biblioteket har styrfart igen, och vi är på banan. Så länge vi klarar av att skriva två böcker i månaden fixar vi ekonomin med glans. Resten klarar vi med hjälp av grillbriketter, mexitegel, dåliga filmer, rödvin och humor.

Jo, Nala är snart klar med ettans mattebok. Hon har kommit till nivån att hon sjunger samtidigt som hon löser uppgifterna. Texten blir litet av typen ”Och sen tar jag tre rööööda och sen blir det två blååååååa”. Valfri melodi. Min unge älskar matte och jag älskar henne. Årtusendets tips är att lägga en halvtimme om dagen på matte med sina barn. Ni kommer att få utdelning på det. Ni behöver inte tacka mig för tipset. Gör det!

Jag tror att min bror har haft corona, men han verkar ha överlevt detta. Jag hoppas att han fortsätter att bli bättre och inte får några bakslag.

Nu ska vi ta en kopp te och titta på en film.

Den årliga Sofieroresan

Vi åker till Sofiero varje år, oftast för att fira mors dag. I år blev det annorlunda. Nala tog med sig en kompis, och de hade världens bästa eftermiddag.

På vägen hem sjöng de alla moderna låtar som spelas på radio just nu. Jäklar, vad livat det blir med två barn i baksätet! Vi är ju vana vid att Nala sitter och småsjunger för oss, men detta var som att ha melodifestivalen bakom ryggen. En helt ny upplevelse. Jag förstår plötsligt varför mamma och pappa ibland blev galna på mig och syskonen när vi var små. Vi bråkade nog dessutom, vilket Nala och kompisen absolut inte gjorde.

Så vi har haft en riktigt härlig eftermiddag. Nu kollar Nala och Dick på Lilla Aktuellt medan jag tar igen mig framför datorn.

Lystring, lystring!

Hela familjen Harrison åker alltid till Gotland i augusti och medverkar i medeltidsveckan. I år blir det inte så eftersom veckan är inställd. Det är tråkigt, men vi överlever det.

Något som är mycket värre är att Gotlands museum riskerar att gå under som en följd av den här krisen. Deras verksamhet bekostas inte av bidrag utan av intäkter från biljettförsäljning. I normala fall drar museet stora skaror människor under högsäsongen, men så blir det inte i år. Hela museet går just nu på knäna och riskerar att tvingas stänga.

Men, så kan vi inte ha det. Vi måste hjälpa denna museipärla så gott vi kan. Ett årskort kostar 35o kronor och kan köpas via museets hemsida. Ni hittar den här. Annars kan ni googla.

Ni som har besökt museet någon gång kan kanske känna att det är värt att behålla, och ni som aldrig har varit där kanske tänker att det kan vara värt att få chansen. Vi besöker det varje år, och vi går förstås in gratis varje gång. Så blir det inte nu. Nu köper vi årskort i stället.

Kära läsare, jag ber er att i mån av ekonomiskt utrymme göra detsamma. Man kan skänka valfria bidrag, tio kronor eller 100 000 kronor. Allt är välkommet.

Hjälp Gotlands museum! Och sprid detta så långt ni kan!

Hårt slit

Vi tog verkligen tag i saken. Nala har bytt rum.

Hennes nya rum ligger i andra änden av huset, långt från toaletterna på övervåningen, men jag tror att hon känner sig trygg där. Trappan till undervåningen är också långt borta, och vi bor alldeles i närheten.

Vi har förstås inte hunnit fixa med färg och annat än, men hennes möbler är insatta på rätt ställe. Hennes gamla rum har blivit ett riktigt fint gästrum. När coronan äntligen drar sig tillbaka kan vi säga välkommen till alla våra vänner i nytt, stiligt rum.

Apropå coronan, hur trött kan man bli på ett virus? Och jag måste säga att den här ”svenska linjen” verkar ha en del avigsidor. Som att ingen förstår vad den går ut på. Jaha, vi ska ”plana ut en kurva”. Är det det som är hela poängen, att plana ut kurvan? Hur länge då? Vi  räddar ju uppenbarligen inga liv med den planen, så vad är grejen? ”Den med plattast kurva vinner”? Eller?

Jag vill i alla falla hävda att vi drar vårt strå till stacken i arbetet med ”plan kurva”. Fan, vad vi tvättar oss, håller avstånd, veckohandlar i lågkonjunktur och undviker gamlingar. Om någon kommer i närheten av mig när vi är ute hostar jag demonstrativt och ger dem onda ögat. Ja, ni fattar. Jag filar på repliken ”Ja, *host host*, jag tror inte att jag har corona, men det verkar som ni har fått en släng av hjärnsläpp som står så nära”. Vad tror ni om den?

Men jag förstår fortfarande inte den mer övergripande planen. Vi håller nere en kurva. Än sen? Någon expert säger ”vi kommer åka på den allihop” och en annan säger ”ingen fara, fortsätt tvätta”. En säger ”fem år, minst fem år”, en annan säger ”i maj eller juni”. Det är rena tramset. Som om ingen vet. Eller som om alla är experter.

Och så detta, det värsta: ”Idag dog 113 personer. Idag dog 129 personer. Idag dog 99 personer. Idag dog 149 personer” Och så vidare, fast ingen säger egentligen ”personer”. Det är ”dödstal”.

Låt en människa som just har skrivit om nordiska sjuårskriget få uttala sig om ”dödstal”. Bakom varje enskild siffra finns en värld som går under. Om dödstalet är 1, har en värld slocknat. Om du är den siffran är det din värld som är borta. Allt du har gjort, läst, tänkt, sett och drömt om försvinner i en suck. Kvar finns bara tomhet och sorg, desperation och längtan efter den som hade nyckeln till just den världen.

Det är sorgligt att tusentals världar, erfarenheter, minnen och öden bara släcks och omnämns ”dödstal”. Att någon säger att det är ett ”misslyckande” är bara alltför lamt. Ett misslyckande, det är något i stil med att inte få alla i bostadsrättsföreningen att återvinna tidningspapperet rätt. ”Dödstalen” är mer än ett misslyckande. På sikt tror jag att man kommer att kalla det något i stil med ”katastrofalt, djupt okunnigt, generande och traumatiskt” för Sverige.

 

Vår övervåning

Den skriver jag sällan om, eller jag skriver väl sällan om insidan på vårt hus överlag. Faktum är att Dick och jag har fattat beslut om att inte visa särskilt mycket av insidan. Ibland gör vi förstås undantag. Det händer ju att jag tar en bild och lägger upp den här, men jag tror inte att ni kommer att få se ett ”hemma hos” i någon tidning om oss. Inte för att reportrarna hänger i klasar vid brevlådan för att få göra ett, men det har hänt att frågan har kommit.

Vi tycker väl arbetsrummen är okej att visa, liksom andra utrymmen som är ganska publika. Vår veranda är ett sådant utrymme. Där har vi spelat in radio många gånger, och de flesta intervjuer äger rum där. Men annars känner vi mer och mer att vi vill hålla vårt hus privat.

Men, åter till övervåningen. Det är ju där vi sover. Och vi har märkt att Nala mycket hellre vill sova i gästrummet än i sitt eget rum. Vi funderar på om hon ska få flytta in permanent, åtminstone tills nybygget är klart. Då får vi två nya fina rum där uppe, och jag tror att Nala kommer vilja ha dem.

Vårt gästrum är mycket illa behandlat. Det är det enda rummet som vi hittills inte har gjort några större renoveringar i.  Våra företrädare sänkte taket. De påstod att anledningen var att spara värme, men i ett annat rum där de gjort samma sak (och där vi har tagit bort sänkningen) var det nog snarare så att de tyckte att originaltaket var slitet och fult. Vi har inte heller brytt oss om att få dit några tapeter eller fina färger på väggarna. Om Nala ska flytta in är det nödvändigt att fräscha upp väggarna.

Ja, det är vad vi funderar på. Projektet i matkällaren fick ju läggas på is. Gästrum/barnrum är kanske ett bra substitut.