Härliga nyheter

Igår kom arkitekten hit. Hon motsvarar alla våra förväntningar med råge. Förslaget hon hade var jättebra redan nu. Vi skulle lätt kunna bygga detta och vara nöjda, men vi ska ändå ta det ett par vändor till.

Fasaden kommer i alla fall bli putsad och ha en ljus färg. Stora dekorativa partier kommer att vara kopparklädda. Just nu drar biblioteket åt art déco-hållet. Det är ursnyggt, men vi ska också testa en litet ”rundare” och mer organisk variant, inspirerad av Gaudí. Ja, ni hör ju. Detta kommer ett bli enormt praktfullt vad vi än väljer att gå vidare med.

 

Jag vågar knappt hoppas

Minns ni väskryckningen?

För några år sedan blev jag väskryckt av två mopedister på Sicilien. Iväg for min väska och juveler för massor av pengar. Tjuvarna måste ha skålat i champagne den kvällen.

Sedan dess har jag bevakat alla svarta väskor av märket Lancel som har dykt upp på en sida för begagnade märkesprylar. Nästan varje dag har det skramlat till med ett tips i inkorgen, men det har alltid varit fel väskor. Tills igår. Jag öppnade mejlet mest av gammal vana och fick se väskan, samma sort som den jag blev av med. Jag loggade in och köpte den på momangen.

Nu hoppas jag och håller tummarna för att den ska anlända säkert hit och vara i nyskick och vara rätt också i verkligheten. Men det tror jag förstås.

Jag känner mig så upprymd inför detta. Jag är själv litet överraskad över att jag reagerar så starkt över det här efter så lång tid. I början var det ett rent helsike, så mycket saknade jag väskan, min hittills enda väskförälskelse. Men sedan har det ändå känts helt okej med den jag har nu. Den är praktisk (utom på museer!) och låsbar och försedd med en väldigt kraftig läderrem, fullständigt omöjlig att väskrycka utan att jag också åker med på moppen. Och så dyker min gamla goding upp, och jag blir helt till mig.

Ni ska få se den när den har kommit fram.

Och så detta med Berlin

Vi blev aldrig särskilt imponerade av Berlin. Vi gick ju in i detta med de bästa förutsättningar. Vi älskar att resa i Tyskland, som är ett perfekt land för turister. Vi är vana vid att göra halvkorta resor till storstäder, och brukar alltid uppskatta det. Och så hamnar vi i Berlin, staden som folk av någon outgrundlig anledning alltid talar väl om och kan skriva långa, inspirerande texter om.

Det blev platt fall på alla fronter. Efter två dagar längtade vi hem, och då är det ju illa.

Men, detta är i alla fall något av det man kan se när man besöker Berlin.

Brandenburger Tor är svårt att missa. Gatan som leder fram hit heter Unter den Linden, och ska föreställa Berlins paradgata. Det är den inte. Den är full med fula stängsel och ser mest skräpig ut. Husen är mestadels betongklossar. Jag förstår själv inte hur jag lyckades få en bild där det ser helt okej ut. Detta är inte sanningen. På andra sidan ligger en stor park. Just nu är det inte parksäsong, men vi besökte den ändå. Det var mest gräsmatta och skog.

Men, låt oss gå vidare.

Det finns ett naturhistoriskt museum i Berlin. Här kan man titta på ett skelett av en brachiosaurus, ni vet en växtätande dinosaurie med superlång hals. Det är riktigt sevärt. Museet har också en stor mineralsamling, och där kan man gå rätt länge om man gillar att titta på sådant. Det gör jag, och jag är alltid lika häpen över att mineralogi är ett så ofantligt ämne som jag nästan inte kan ett skvatt om. Det stämmer till eftertanke. Annars var det ett snabbsett museum. Stora delar var inte öppna för allmänheten.

Annars hade vi högst förväntningar på museet med egyptiska föremål. Där visas bland annat den berömda bysten av Nefertiti.  Naturligtvis fick man inte fotografera detta. Hur skulle det se ut? Våra höga förväntningar infriades inte riktigt. Vi har sett bättre egyptiska samlingar på annat håll, men Nefertiti är förstås sevärd.

Konstmuseet har jag redan ondgjort mig över. Samlingarna var fina, men deras väskpolicy stjälper hela lasset. Jag tänker inte nämna det igen.

Men, vi besökte Pergamonmuseet. Även här hade de ”väskpolicyn”, men då hade jag varit förutseende nog att inte ta med mig väskan och kunde därför gå in. Efter långvarigt köande släpptes vi in och kunde titta på bland annat Ishtarporten från Babylon. Sådana saker är ju alltid sevärda, och här fick man också ta kort. Detta var det bästa museet vi besökte. I anslutning till detta fanns också något som kallades Das Panorama. Jag trodde att det skulle vara strunt, men det var riktigt bra. Värt att gå dit.

Jo, vi besökte även domkyrkan. Det kostade 7 euro att gå in, vilket jag anser vara rena rånet. Jesus hade fått fnatt och kastat ut kassapersonalen, men kyrkan var fin. Vi prickade dessutom in en liten middagsgudstjänst som bjöd på rikligt med orgelmusik. Sedan kunde man gå hela vägen upp i kupolen, och därifrån har man fin utsikt. Det slutade med att vi var ganska nöjda med att vi hade betalat de där pengarna.

Sista dagen tog vi en promenad. Då fick vi se en rest av Berlinmuren och minnesmärket över förintelsen. Båda är förstås sevärda.

Det bästa med det sista monumentet är att man, som ni kan se, kan gå mellan betongklossarna. Ju längre in man kommer desto högre blir de, och man känner sig ganska liten i deras skugga. Nala tyckte att det var spännande, även om hon inte alls förstod bakgrunden till besöket.

Detta var höjdpunkterna på besöket. Jag har verkligen hållit igen med kritiken här. Vi fann staden ful, rörig och otrevlig, och kommer nog aldrig besöka Berlin igen om vi kan undvika det. Vårt tips är att man hellre ska åka till Wien eller Bryssel, men om man nu måste resa till Berlin kan man alltså titta på detta. Det är värt en ansträngning om man är på plats, men inte resan.

Matteångest

Detta är något som jag vill lyfta eftersom det är så himla viktigt. Alltför många går omkring och känner att de är dåliga på matematik, som om det vore något speciellt med just matematik som gör att man bara inte kan klara av det. Så är det förstås inte. De flesta är säkert dessutom bättre  än de inser. Om man tänker efter så märker man snart att man använder matte hela tiden varje dag. Man kan inte förstå klockan, laga mat, ta reda på hur varmt det är ute, betala eller tapetsera (för att bara nämna något) utan att kunna matte.

Forskning visar att föräldrar som tror eller tycker att de är dåliga på matematik och har dåliga erfarenheter av stress på grund av detta väldigt lätt överför den stressen på sina barn. Gör inte det. Bryt den trenden.

Jag var alltid stressad över matematik i skolan, från första klass till gymnasiet. Det gick inte över förrän jag slutade räkna matematik i skolan, och då gick jag ändå naturvetenskaplig linje och var alltså tvungen att räkna väldigt mycket matte. Jag tyckte alltid att jag var dålig, men mycket av dåligheten handlade om att jag så himla rädd att göra fel.

Nu är jag vän med matten sedan länge. Inte för att jag är ett proffs, men varför skulle jag behöva vara det? Allt som krävs är ju att jag ser matematiken för vad den är, ett hjälpmedel för att förstå världen. Matematiken styr inget. Jag bestämmer hur och när jag har nytta av den. Jag utnyttjar den, inte tvärtom. Matematik är som språk, genom det kan man betvinga sin omgivning och göra sig mer bekant med den och få andra att förstå vad man menar.

Ingen är rädd för att prata om det som finns runtomkring. Vi uppmuntras att göra det, och görs medvetna om processen. Efter utflykter i skolan skriver man om det man har gjort. Efter skoldagen berättar man om vad man har gjort och varit med om. Men få tänker på att man under dagen också har förklarat sin värld med hjälp av matematik, gång på gång. Om vi var mer uppmärksamma även på det sättet att beskriva livet skulle färre gå omkring med matteångest.

Om du har ett barn som inte har knäckt koden för matematiken är lösningen att räkna med ungen. Använd pärlor, tärningar, makaroner, steg, linjal, snören och allt annat som kommer i er väg. Allt går att mäta, och plötsligt har man en värld av matematik omkring sig. Den slår ut som klara blommor, och den är inte farlig.

Läs här och här om ni vill ha mer om matteångest.

 

Berlins konstmuseum

Vi är i Berlin. Hittills har stan inte visat framfötterna. De flesta andra städer vi har besökt har varit mycket trevligare.

Just nu har jag en lång, ofrivillig paus i lobbyn på Berlins konstmuseum. Man får nämligen inte gå in med handväska över en viss storlek här. I stället förväntas man lämna den i garderoben. Där drar jag gränsen. Jag krävde biljettpengarna tillbaka, och nu surar jag här medan Dick och Nala kollar på konst.

Inte för att det går någon nöd på mig. Solen lyser på ryggen och det är ganska bekvämt.

Men detta med handväskan är en principsak. Jag kommer aldrig att betala för att gå in någonstans om jag inte får ha med mig min väska. Vad tror de att jag ska göra? Jag kan ju knappast stoppa ner en Caravaggio i handväskan, och den hålls ju hela tiden intill kroppen och kan inte göra någon skada på något. Jag fattar inte detta. Usel bestämmelse. Kvinnofientlig, rentav.

”Det får jag ta på mig”

Jag har tidigare ondgjort mig över personer som saknar kunskap om vad det betyder att be om förlåtelse.

Uppdatering: Du är inte skuldfri om du ber om förlåtelse. Du BER om förlåtelse, och du får den kanske inte. I så fall får du kånka vidare på skulden tills personen du skadat tycker att du kan befrias. Kanske tills du dör. Att ge förlåtelse är stort, och det är kanske för stort att skänkas just till dig. Så är det. Bara att tugga i sig.

Men nu är det en annan sak. Det är besläktat med det ovanstående. Ungefär så här brukar det gå till. Någon ska utföra ett arbete, men missköter sig och blir grymt försenad. Eller klantar sig något alldeles vansinnigt. I slutändan blir det således du eller jag som måste lösa hela problemet. Exempel, OBS! bara ett fiktivt scenario utan koppling till min vardag:

”Åh, vi ska trycka boken på måndag, kan du gå igenom hela manuset nu över helgen? Jag vet att jag är sen, och det tar jag på mig!”

Vad!? Vadå ”det tar jag på mig”? Hur tar du på dig det? I verkligheten tar du inte på dig något alls. Du ber någon annan (mig!) att göra ett arbete på rekordtid för att du har stått vid kaffemaskinen och snackat eller tjuvrökt inne på toa. Vad tar du på dig? Vilka konsekvenser får ditt ”påtagande” för dig? Inga alls. Vilka konsekvenser får ditt sjabblande för mig? En förstörd helg. Hur gör ditt påtagande skillnad för mig, på ett positivt sätt? Det gör det inte. I stället får jag stressa för att du har latat dig. Det är alltså jag som tar på mig att du har varit lättjefull.

Sluta med det här. Man kan inte säga ”det tar jag på mig” utan att backa upp det med handling. Man kan till exempel säga: Jag vet att jag är sen. Det är mitt fel. Om du inte hinner bli färdig till på måndag ska JAG SE TILL ATT LÖSA PROBLEMET.

Det är att ta på sig. Inget annat. Allt annat är tomma ord.

 

Bästa recensionen!

Inlägget bör uppfattas som bokreklam. Läs inte om du vill slippa det.

Dick är sprudlande glad. Han har fått sin bästa recension någonsin i dagens Svenska Dagbladet. Ni kan läsa den här.

Jag skrev ju om Sveriges medeltid tidigare, och jag tycker också om den. Den är verkligen bra, och nu är det inte bara något jag säger. Henrik Meinander tycker lika, och honom kan man lita på.

Oskarshamn

Jag har varit i Oskarshamn några dagar. Dels har jag firat morbror Karl, dels hälsat på mamma och pappa.

Nu är jag tillbaka i Åkarp.

Idag ska Dick bli intervjuad för Populär Historias räkning. De ska ha ett temanummer med honom.

Jag ska hämta mig litet efter arbetet med Nordiska sjuårskriget och ladda om för den andra boken jag håller på med. Man blir litet konstig av de tvära vändningarna, tycker jag. Det är svårt att ha olika ämnen i huvudet samtidigt, och när jag håller på det ena är det som om hjärnan totalt raderar det andra, och så ska man plocka fram det igen som om inget har hänt.

Ikväll har Dick en föreläsning i Varberg. Ni kan läsa om den här.

På torsdag föreläser han i Kristianstad. Ni kan läsa om det här.

På fredag är det en föreläsning i Mönsterås. Ni kan läsa mer om den här. Jag hoppas att länken funkar för er. Den går till facebook och jag har inte facebook.

Nu ska jag hjälpa Dick med litet städning inför intervjun.

 

Nästa bok blir …

Historiska Media har lagt ut information om min nästa bok. Alltså är det fritt fram för mig att berätta om den. Så nu kommer det. Detta är nästa bok:

Omslagsbilden lånade jag från Historiska Medias webbsida. Ni hittar mer information här.

Är inte detta underbart? Jag har skrivit en bok om nordiska sjuårskriget! Idag skickade jag in korrigeringarna i manuset. Sedan återstår register, kartor och bilder. Sedan är det klart! Den kommer att bli urläcker! Och bra!

”I Helvetet”

Nala sjunger i barnkyrkokören, och det är vi väldigt glada över.

Dock finns det en enorm nackdel med detta. Burlövs församling har en usel präst. Det är samma präst som jag knotade över när jag gick på den där kursen för ett år sedan. Uppenbarligen har församlingen fattat att han är dålig och antagligen inte förmår locka någon vettig besökare till kyrkan. Alltså har han fått ta alla tillfällen då barnkören framträder. Då måste nämligen föräldrar som har barn i kören komma dit, och prästeländet slipper tala för tomma bänkar.

I söndags var det barngudstjänst, på kyndelsmässodagen. Förutom vi barnkörsföräldrar fanns det föräldrar till barn som skulle hämta Barnens Biblar och föräldrar till barn som skulle få sina dopänglar på ettårsdagen för sina dop. Idel barnfamiljer i kyrkan.

Och prästen har inte förberett sig ett skvatt. Jag tror att han faktiskt inbillar sig att han kan snyta en predikan ur näsan, men han gör det sämre än vad jag eller vem som helst skulle ha gjort. Inte nog med att han varje gång han intar kyrkgolvet känner sig manad att liksom uppmana barn att skrika och väsnas, för ”det får barn göra i kyrkan”. Han har en pedagogisk poäng för alla vuxna med just barnskrik. Vuxna ska lära sig att det de håller på med inte är så viktigt, för barn som skriker vet vad som är viktigt på riktigt. Vi som är av större storlek bara inbillar oss att det vi gör är av betydelse. Vi kan ödmjukas genom att kontemplera över barnskrik. Jag vantolkar honom inte.

Så 10-15 ettåringar sätter således igång med växelsång i kyrkan, utan att deras föräldrar gör ett dugg för att hindra dem. Prästen har ju sagt att det är okej. Samtidigt ska han hålla predikan.

En kort stund senare är man glad att ungarna vrålar, för en mer innehållslös, osammanhängande, intetsägande och kass predikan går inte att tänka sig. Vad handlade den om? Jag vet inte riktigt. Han sade något om gamla människor som inte kunde springa eller spela piano. Han sade något om att vänta. Barnen skrek. Han sade något mer. Barnen skrek. Han kom av sig och ställde en fråga om vilka som egentligen var viktiga den här dagen. Svaret skulle inte vara barnen. Det var några andra, kanske Simeon och Hanna eller folk som ägnade sin tid åt att vänta på saker i största allmänhet eller på Jesus. Nala räckte upp handen för att svara på frågan, men hon fick inte svara. Prästen sade något mer. Barnen skrek.

Och det var då jag sade det: ”Det känns som om jag är i Helvetet!”. Jag trodde att jag tänkte det, men insåg att jag sade det högt. I kyrkan. Kyrkoherden satt snett bakom mig. Tänk om hon hörde. Dick hörde. Men han satt bredvid. Jag tror inte att prästen hörde. Kanske hörde ingen eftersom barnen fortfarande skrek.

Sedan var predikan över, och som genom ett Herrens under tystnade alla barn.

Jag tänkte att prästen hade rätt när han sade att barnen skulle få skrika för att vi skulle förstå vad som var viktigt. De överröstade hela predikan. Sedan hade de utfört sitt värv. Jag tror inte att prästen såg det humoristiska i just det.