Äntligen fredag!

Det är sällan jag känner så, men i morse var jag så trött att jag inte ens märkte när Dick kom in i sovrummet, tände lampan och vevade upp rullgardinerna. Han pratade tydligen med mig också. Jag sov som en stock!

Kan det bero på att jag arbetar intensivt med en av de nya böckerna? Jag har kommit väldigt långt och siktar på att bli helt klar i februari, men det kräver hårt slit. Kul, men hårt.

Snart kommer Nala hem, och då blir det inte mer arbete förrän på måndag. Fredag eftermiddag är ju städtid numera, och jag håller mig ledig på lördagar och söndagar om jag inte måste arbeta. Annars är det lätt så att man jobbar litet hela tiden. Hellre mycket måndag till fredag och inget på helgen, tycker jag.

Nalas fröken ringde idag. Tydligen hade Nala börjat prata om hur det hade gått till när hon blev lämnad till barnhemmet i Kenya. Kanske var hon litet ledsen, men jag fick inte känslan av att det var därför fröken ringde. Hon visste inte riktigt hur hon skulle närma sig ämnet med Nala, så vi talade om det en stund. Jag berättade vad vi vet om Nalas ursprung, och hur vi brukar samtala om det här hemma. I efterhand känns det bra att hon ringde. Nala har en bra fröken, omtänksam och eftertänksam. Det är bra.

Apropå detta. Jag inser att en och annan undrar över hur det går med adoptionen. Ja, det gör vi också. Det händer ingenting. Det är svårt att skriva om den här situationen utan att skriva negativa saker. Därför väljer jag att inte skriva något alls. Jag kanske kan återkomma när allt är över och berätta mer om vad jag egentligen tycker. Men en sak kan jag säga, rent principiellt, och det är att om någon av er överväger att adoptera så ska ni tänka igenom det ordentligt. Vägen till slutet är längre och mer svåröverblickbar än ni i era vildaste fantasier kan föreställa er. Och ni kommer att vara helt ensamma medan ni går den. Det är inte säkert att det är värt det.

Adoptionsläget

När ni inte hör något beror det bara på att inget händer.

Men för ett par dagar sedan fick vi faktiskt en del information. En representant från vår svenska organisation har besökt Zambia och talat med de ansvariga där. Tydligen har man möten om potentiella adoptioner en gång i månaden i Zambia, så om vi inte har hört något i början av en månad kommer inget att ske förrän tidigast i början av nästa månad. I september har det  ju inte kommit något besked, så tidigast kan det nu ske i oktober. Men vi tror kanske inte det, utan räknar snarare med december.

Därefter kommer det att ta mer tid, några månader, innan vi eventuellt kan resa. Vi räknar kallt med att ingen resa kommer att bli av före april nästa år, antagligen senare.

Nala kommer alltså att klara av nästan hela första klass innan vi måste ge oss iväg. Förhoppningsvis infaller en stor del av vistelsen under sommarlovet.

Hemma igen

Vi har tvättat och handlat. Om en stund ska jag städa av arbetsrummet och förbereda för nästa bok och en del artiklar som ska skrivas. Nu börjar höstterminen.

En del annat händer också. Imorgon kommer morbror Karl hit. Vi har som vanligt en del projekt att klara av med hem och trädgård. Det är sådant vi roar oss med. Väldigt kul, måste jag medge.

Nyss ringde jag och bokade in en markisfirma. Nalas sovrum blir superhett på sommaren. Hon kan inte sova där, utan bor inne hos oss på tältsäng. Så kan vi inte ha det i längden. Vi har laborerat med tanken att låta henne få ett annat rum, men nu ska vi testa med att sätta upp markiser utanför fönstren och skaffa nya gardiner i rummet. Förhoppningsvis kan hon ha kvar sitt rum då. Tanken är att hon ska dela rum med lillasyster under några år.

Vi väntar ihärdigt på besked från Zambia, men därifrån är det tyst som i graven. Det börjar gå oss på nerverna. Det vore ju fint om lillasystern kom innan Nala tar studenten.

Svenska barnhem och adoptioner?

Jag fick en fråga på ett gammalt inlägg som handlade om huruvida det finns svenska eller åtminstone europeiska barnhem och om det i så fall förekommer adoptioner ifrån sådana institutioner.

I Sverige har man inte haft barnhem i traditionell mening på flera decennier. Numera förekommer det att barn vistas kortare eller längre tid på institutioner medan deras livssituation utreds, men det normala är att barn placeras i familjehem. Det råder för övrigt alltid brist på familjehem, såvitt jag har förstått.

I vissa europeiska länder finns fortfarande barnhem, men inte i alla. Vissa barn vistas här ganska permanent, andra kortare tid och en del adopteras inom eller utom landet. Ofta betraktas själva företeelsen barnhem som ett fattigdomstecken, och när det är möjligt att stänga den sortens institutioner gör man det.

Att det saknas barnhem i Sverige betyder dock inte att man inte kan adoptera barn som har fötts i Sverige. Sådana adoptioner förekommer, men de är inte jättevanliga. Vi har valt att inte ge oss in i en sådan process eftersom vi uppfattar den som väldigt osäker. Kanske har det ändrats nu, men senaste gången vi hörde talas om bestämmelser kring svenska adoptioner hade de biologiska föräldrarna flera månader på sig att ångra sitt beslut, och det gör i alla fall mig rätt obenägen att ge mig på en sådan adoption. Jag är inte heller intresserad av att ha biologiska föräldrar på kort avstånd från mitt barn. Jag tror inte att det är en situation som jag skulle vara bekväm med, och jag tror inte att den skulle vara gynnsam för någon.

Det har höjts röster för att göra adoptioner inom Sverige enklare. Bland annat har argumentet att fler skulle vara intresserade av att ge sig på att bli familjehem om de såg en reell möjlighet att kunna adoptera de barn de får i sin vård. En adoption blir ju mer långsiktig och stabil än en familjehemsplacering. Men jag är inte så insatt i detta och kan egentligen inte uttala mig om vad som är för- eller nackdelar här.

Vi har alltså gjort valet att vända oss först till Kenya och den här gången till Zambia för att genomföra våra adoptioner. Det känns som bra val, även om vi börjar tycka att myndigheterna i Zambia är i långsammaste laget. Men den som väntar på något gott …

Nala, som är en pärla bland ungar, kom rusande till mig igår morse. Vi dansade en stund på verandan och så kramade hon mig och sade ”Mamma, jag har haft sån tur som har fått dig som mamma!”. Är det inte så att man nästan dör av lycka? Jo, banne mig! Vi är såna lyckostar i den här familjen som har fått varandra.

Inte många knop …

Jag tar det gränslöst lugnt här hemma.

Idag är det mulet, men igår och flera dagar innan dess var det underbart sommarväder. Vi badade i havet och Dick köpte världens största bassäng (ja, ja, inte VÄÄÄRLDENS största, men en stor). Nala och en kompis testbadade i den igår. Förutom att den var för liten och för kall fick den godkänt. De badade tre gånger, så helt värdelös kan den inte ha varit.

Idag fick jag en leverans från DHL. Jag hade beställt tre klänningar från Phase Eight. En ska jag använda på det årliga cocktailpartyt hos Nalas gudföräldrar. Temat är ”Flowers and Romance”. Jag ska en en grön, hellång klänning med vid plisserad kjol. Den är i tunt, nästan genomskinligt, material. Mycket romantisk. Så tänkte jag mig lockat hår och blommor.

På onsdag gör vi en kort tur till Jylland. Dick har aldrig varit där. Vi ska besöka Århus, Skagen och en del annat. Nala vet inte om det än, men vi ska till Legoland också. Hon kommer smälla av när vi kommer dit.

Förra veckan gjorde vi en utflykt till Uddevalla och hälsade på Maria Gustavsdotter och hennes man. Vi grillade och drack drinkar och pratade.

Och så läser jag en bok av Lena Petersson, som var här och hälsade på för en dryg vecka sedan. Det är andra delen i hennes självbiografi. Detta resulterade ofta i oro och gråt (en underbar titel på en bok!) är hittills jättebra. Jag är enormt imponerad!

Mellan varven blandar Dick en drink. Han har en dold talang i detta och skulle lätt kunna bli kändisbartender. Han gör de bästa drinkarna som finns, oavsett som de innehåller alkohol eller är alkoholfria.

Jag njuter alltså i fulla drag av sommaren! Hoppas att ni också gör det!

Jo, vi hörde ifrån adoptionsorganisationen för två dagar sedan. Det enda nya är att inget har hänt. Den som väntar på något gott …

Vaccinationer

Idag åkte vi till Lund och vaccinerade oss. När man reser till Zambia ska det inte snålas med förebyggande åtgärder. Innan vi slutligen ger oss iväg ska vi också få rabiesvaccin.

Jag måste säga att Nala var superduktig under vaccineringen. Hon hade med sig två gosedjur och så satt hon och djuren i mitt knä, men allt skedde utan knot och gnissel. Hon var först ut att ta sprutan av oss tre. Hon har ett lejonhjärta i sin lilla kropp. Efteråt var hon märkbart uppiggad över att det inte var så farligt som hon hade trott. Nästa vecka ska hon tillbaka för två sprutor till. Vi kunde inte ta dem idag, så det var ju skönt att den första gick smidigt.

På försök ska vi även börja ta malariamedicin. Man måste äta tabletter i tre veckor för att utesluta att man får biverkningar (depression och mardrömmar) av dem. Om de fungerar ska vi ta dem när vi reser iväg, annars får vi byta till en annan sort.

Och så damp det ned ett fett champagneläge här idag. Royaltyn på försålda böcker ska utbetalas, och det såg över förväntan bra ut i kuverten. Jag har dessutom option på ett nytt bokkontrakt. Jag ska bara skriva ihop ett synopsis så att vi kan komma överens om ramarna. På jobbfronten är det alltså ljust framöver.

En städskrubb på önskelistan

Vi har en toalett som vi aldrig använder till något annat är skräp. Vi förvarar sådant som ska lämnas till återvinning där. Men det är snart ett minne blott. Idag hade vi en kille här som kollade på toan. Vi ska ta bort själva toalettstolen och handfatet. Det senare ska ersättas med en städho där man kan fylla hinkar och vrida ur moppar.

Detta är inte en dag för tidigt, och det är ett stort steg mot att vi får ett mer praktiskt hem. Jag hoppas att han inkommer med offert snart och sedan är villig att göra jobbet omgående. Det kan ju inte vara ett stort arbete att ta bort två saker och sätta dit en ny. Vi ska inte göra om golv och väggar.

Den här våren, då jag trodde att vi skulle skapa en ny tvättstuga, har kommit att innebära ett nytt skafferi och (håller jag tummarna för) en ny städskrubb. Tvättstugan återstår alltså. Vi får inte riktigt till idén med den. Rummet är inte idealiskt som tvättstuga och vi vet inte hur vi ska lösa det. Om killen som var hos idag visar sig vara en fena på VVS-grejer kan vi fråga honom om tvättstugelösning vid ett senare tillfälle.

Annars är det mest jobb här hemma, och lillasysterprat. Jag tittar på bilder från när Nala var alldeles ny. Hon var så liten och gosig.

Fortsättning …

Idag blev vi godkända för adoption i Zambia. Vi skickade in papperen i september förra året, om jag minns rätt. Det tar alltså rätt lång tid.

Nu ska det underskrivna dokumentet skickas vidare till en ny myndighet som har i uppgift att leta efter ett barn som kan passa oss.

Vi har haft en ganska avspänd inställning till lillasyster, men jag kan tänka mig att par som genomgår en adoption för första gången eller känner att de vill ha ett barn NU skulle ha klättrat på väggarna inför denna segdragna process.

Vi får se om det lossnar nu, eller om alla instanser är lika omständliga.

Notera: Jag menar inte att myndigheter i Zambia är långsammare eller mer ineffektiva än svenska myndigheter. Det är på samma låga nivå.

En vanlig onsdag

Ja, här händer det inga lustigheter. Dick har spelat in radio idag. Jag har skrivit på boken. Nala har varit hemma hos en kompis efter skolan. Ni hör ju …

Jag tänkte dock underrätta er om att inget hittills har skett i Zambia. Dick skrev till adoptionsorganisationen och frågade hur det gick. Förstås fanns det inga nyheter att komma med. Antingen ligger vårt eländiga kuvert på ett skrivbord där ingen arbetar eller ligger det inte i muthögen. Jag är säker på att det finns en muthög och en vanlig hög. Muthögen är säkert alltid nästan tömd och den andra kommer man aldrig till. Men, vad vet jag? De kanske hör av sig imorgon och frågar om vi kan sticka nästa vecka.

Ja, ja. Här är inga nyheter verkligen inga nyheter. Nala kommer flytta hemifrån innan vi har kommit igenom det där systemet.

Nu ska Dick och jag ta en kopp te och sätta oss i soffan och slappna av. Nala gick och lade sig nyss efter en lång saga. Hon hjälpte till att laga mat idag. Världens bästa unge!

Litet blandat

Jag blir så trött på sjukdomar. Nu har jag haft ont i halsen sedan i torsdags, alltså snart en vecka. Jag kan inte ens skylla på Nalas skola. Antagligen är det en dansk åkomma, låt oss kalla den ”danska sjukan”, som jag fick när vi var på Blå planeten efter nyår. Symptomen är en gnagande känsla i halsen, viss svårighet att svälja och fadd smak i munnen, antagligen från något äckel som bor i svalget. Jag tror inte att det är halsfluss för det brukar vara ännu värre, och jag är säker på att det inte är vanlig förkylning. Akta er för ”dansken” alltså, går i Skåne just nu.

Nala är på skolan idag, tillbaka från lovet. Hoppas att hon trivs med det.

Annars händer det ju inte så mycket. Jag jobbar med Värmland. Idag har jag skrivit om järnhantering, hertig Karl och Karlstads grundande, bland annat. Jag lät Dick provläsa ett par texter i förmiddags för att försäkra mig om att jag ligger rätt genremässigt. Han har skrivit många museitexter förr. Han var nöjd, så nu är det bara att ligga i.

Jo, Nala har börjat läsa och skriva allt bättre. Nu övar hon självmant på allt hon ser omkring sig och skriver meddelanden till oss. Hon kan inga stavningsregler utan skriver som hon tycker att orden låter. Det är som att läsa fornnordisk runskrift ibland, väldigt stimulerande.

Dick fick ett besked från adoptionsorganisationen för ett par dagar sedan. Hittills är det inga besked från Zambia. Våra papper ligger kvar i högen på skrivbordet där ingen verkar jobba. Men en annan sak hade tydligen bestämts i Zambia, och det är att familjer som ska adoptera kan ansöka om att få vara en stor del av tiden i sitt eget hemland. Man måste be om detta, och man ska ange ett vettigt skäl. Kanske kan vi vara här i Sverige under processen med tanke på Nalas skolgång. Det är värt att be om det i alla fall, för den händelse det verkligen blir en lillasyster. Hon känns rätt avlägsen faktiskt.