Litet blandat

Jag blir så trött på sjukdomar. Nu har jag haft ont i halsen sedan i torsdags, alltså snart en vecka. Jag kan inte ens skylla på Nalas skola. Antagligen är det en dansk åkomma, låt oss kalla den ”danska sjukan”, som jag fick när vi var på Blå planeten efter nyår. Symptomen är en gnagande känsla i halsen, viss svårighet att svälja och fadd smak i munnen, antagligen från något äckel som bor i svalget. Jag tror inte att det är halsfluss för det brukar vara ännu värre, och jag är säker på att det inte är vanlig förkylning. Akta er för ”dansken” alltså, går i Skåne just nu.

Nala är på skolan idag, tillbaka från lovet. Hoppas att hon trivs med det.

Annars händer det ju inte så mycket. Jag jobbar med Värmland. Idag har jag skrivit om järnhantering, hertig Karl och Karlstads grundande, bland annat. Jag lät Dick provläsa ett par texter i förmiddags för att försäkra mig om att jag ligger rätt genremässigt. Han har skrivit många museitexter förr. Han var nöjd, så nu är det bara att ligga i.

Jo, Nala har börjat läsa och skriva allt bättre. Nu övar hon självmant på allt hon ser omkring sig och skriver meddelanden till oss. Hon kan inga stavningsregler utan skriver som hon tycker att orden låter. Det är som att läsa fornnordisk runskrift ibland, väldigt stimulerande.

Dick fick ett besked från adoptionsorganisationen för ett par dagar sedan. Hittills är det inga besked från Zambia. Våra papper ligger kvar i högen på skrivbordet där ingen verkar jobba. Men en annan sak hade tydligen bestämts i Zambia, och det är att familjer som ska adoptera kan ansöka om att få vara en stor del av tiden i sitt eget hemland. Man måste be om detta, och man ska ange ett vettigt skäl. Kanske kan vi vara här i Sverige under processen med tanke på Nalas skolgång. Det är värt att be om det i alla fall, för den händelse det verkligen blir en lillasyster. Hon känns rätt avlägsen faktiskt.

Detta ser jag fram emot

Nytt år och nya friska tag, eller hur?

Det finns en hel del att se fram emot i år.

Jag längtar till den dagen då Burlövs kommun inför källsorteringstunnor för alla. Aldrig mer en tur med bilen för att återvinna plast, glas, papper och annat, och aldrig mer ett lager av sopor som väntar på att återvinnas liggande här hemma. Så fort man får en metallburk åker den i stället ut i tunnan i trädgården! Jäklar, vilket framsteg för mänskligheten!

Jag längtar till en ny tvättstuga. Vi har fyra toaletter här hemma, och det är en för mycket. En toalett ska göras om till städskrubb, en annan ska få rymma en ny tvättstuga. Detta blir årets renoveringar i Åkarp. I nuläget ligger tvättstugan mycket oattraktivt i källaren. I framtiden kommer den vara på entréplan tillsammans med en grovdiskho och ett torkskåp. Våra gäster kommer för alltid att få finna sig i att gå på toa i tvättstugan, men vad gör det? Ingenting! Den andra toaletten på entréplan ska bort. I stället ska det lilla rummet bli en riktigt fin städskrubb med plats för en liten städho, ni vet en sådan där låg ho som man kan sätta en städhink i och hänga upp trasor över med hjälp av ett glest galler. Vårt hem kommer med hjälp av dessa två renoveringar bli mycket mer praktiskt, och vi slipper ha riskmomentet med en tvättmaskin i en källare som saknar avlopp. Vid en översvämning är vi körda!

Jag längtar efter att lämna in manus på min bok. Nu har den legat tyst i snart två veckor, och efter helgen kommer jag vara tvungen att sticka emellan med ett annat arbete, men sedan är det tillbaka i gamla hjulspår. Boken ska bli klar, och den ska bli bra.

Jag längtar efter att vara hemma hela våren och se tulpanerna blomma och råkorna häcka. Vi har nästan inga resor inplanerade. Det känns så enormt skönt! Jag som alltid har påstått att jag gillar att resa skulle just nu snarare säga att jag älskar att sitta hemma. Vi ska inte ens åka till Sicilien i början av februari, något som vi annars gör varje år.

Jag får frågor om Zambia ganska ofta. Det har inte hänt någonting på den fronten. Vi vet ingenting om när eller ens om vi kommer att åka. Vårt ärende ligger, så vitt vi vet, fortfarande i en hög på ett skrivbord i väntan på att behandlas av zambiska myndigheter. Den behandlingen kan bli imorgon eller någon gång i framtiden. Vi funderar alltså inte ens på detta.

Ny vecka

Dick åkte i värsta svinottan i morse. Han flög till Stockholm för att spela in poddar för Svenska Dagbladet. Egentligen skulle han återkomma sent ikväll, men för en stund sedan ringde han och berättade att han var klar. Jag hoppas att han får tag på ett tidigare flyg. I så fall äter vi middag ihop ikväll.

Nala är på förskolan. Igår kväll klippte vi av hennes långa flätor i haklängd. Det är dags att ta bort dem och ersätta med ny frisyr. Hon grät när flätorna föll, men när hon såg hur fin hon blev i kortare hår blev hon ganska nöjd. När hon sedan fick se vad jag har tänkt mig när vi gör nytt blev hon helt till sig. Ni ska få se när det är klart. Nya frisyren kommer att bli mycket tuffare, och den kommer passa henne perfekt.

Jag sitter och skriver, men idag ska jag hämta Nala vid 13:15 så att vi kan påbörja håret. Ikväll ska jag gå igenom alla svar på jultävlingen och utse en vinnare. Om jag hinner skriver jag till vinnaren ikväll, annars imorgon. Därefter kommer rätta svaren här på bloggen, och vinnarens namn om hon eller han är okej med det.

Nu ska jag äta lunch. Sedan är det fortsatt arbete en stund till.

Jo, ni undrar kanske hur det går med adoptionen. Våra papper är inskickade. De har kommit fram till Zambia och ligger just nu på ett skrivbord på ett departement i väntan på behandling. Där kan de säkert ligga länge.

Mitt i veckan

Nu är de sista läsarfrågorna till Populär historia ivägskickade, och jag har återgått till en längre artikel.

Nala ska fotograferas på skolan. Jag tror att det bara blir gruppfoton, och hon har på sig en fin röd tröja som hon fick i födelsedagspresent av farmor. Förra gången hon skulle fotas glömde vi ju bort det, men nu var vi bättre förberedda. Inte så förberedda som vissa andra föräldrar dock. Jag såg flickor komma i riktiga prinsessklänningar på morgonen, men hur praktiskt är det? Ute är det höstrusk och en skir prinsessklänning lär ju se ut som skrutt efter en dag med utelekar.

Det slog mig ändå att Nala behöver nya skor inför hösten. Hennes gympadojor är rätt uttjänta vid det här laget. Vi kanske kan fixa det i eftermiddag när vi ska iväg och fira farmor som fyller år idag.

Och en annan sak hände idag. Vi fick besked från kommunen. Vårt adoptionsmedgivande förlängs med ett år. Mitt under vår process fattades nämligen beslut om att medgivanden ska gälla i tre i stället för två år, men vi ingick förstås i det gamla systemet. Inte nu längre, alla pågående processer uppgraderades automatiskt till det nya. Bra för oss, även om vi förstås hoppas att vi ska vara klara innan ens två år har gått.

 

Jobbigt

Jag skrev ett långt inlägg om adoption tidigare, men sedan raderade jag rubbet utan att publicera det. Men det är litet jobbigt med regler och policys kring detta. Jag kan inte förlika mig med situationen att vara i händerna på människor som inte vet särskilt mycket om oss (eller mig!) och som ändå har synpunkter.

Som grädde på moset var det en flicka på Nalas skola som sade (angående något gosedjur eller en leksak) att den ”inte tycker om mörka”. Det är första gången Nala får något sådant i ansiktet. Jag fick höra det från en fröken, och (återigen): jag är enormt imponerad av hur proffsiga de är på skolan. Nala tog upp det senare på kvällen och var arg på tjejen. Mest vill man ju säga att hon ska ge folk som säger så en fet smäll på näsan, men det funkar knappast i skolan.

Vi har hittills sluppit den typen av skit. Trots alla framträdanden och alla människor vi möter så har vi bara fått ett enda hatbrev. Och nu, en dum unge på skolan. Det är väl rätt förskonat ändå? Man får bortse ifrån alla som håller på och tafsar på Nalas hår, men i jämförelse med uttalad rasism är det lindrigare.

Kanske är det verkligen bra att bo i Zambia en tid, inte för mig, för Nala. Hon skulle med egna ögon få se att verkligheten kan vara helt annorlunda. Det bruna kan vara normalt och Dick och jag kommer se ut som två rosafärgade avvikare. Nu är det bara något som jag säger till henne, att det finns platser på jorden där nästan alla är bruna. Jag är inte säker på att hon förstår vidden av det, eller kan föreställa sig hur det känns att vara en i mängden. Visst vill vi alla vara unika, men allra helst vill vi passa in i gruppen.

Jag menar förstås inte att Nala skulle passa in i Zambia på riktigt, som den svenska lilla unge hon är, men ni fattar. Hon skulle se folk med en yta som påminde om hennes. Det finns ett igenkännande och en gemenskap även i ytan.

Uppdatering

Alla våra adoptionspapper är nu klara. Kommunens godkännande är hos översättaren just nu. Allt som återstår är snygga foton av oss och vårt hus. Vi ska ta dem idag och under resten av veckan. Jag har köpt blommor till köket, matsalen, verandan och litet till för att få det att stråla extra här hemma.

Med litet tur kommer vi kunna skicka in papperen i början av nästa vecka. Sedan är det bara att vänta på att lillasyster nappar. Undrar hur lång tid det tar.

Vi har inte tagit på oss några arbeten efter februari nästa år, och håller tummarna för att den beräkningen håller.

Visingsö på lördag

Imorgon åker vi till Visingsö på eftermiddagen. Jag hoppas att vädret fortsätter på den inslagna linjen. Just nu är det soligt och kortärmad tröja som gäller. Den här helgen är det skördefest på Visingsö och Dick ska föreläsa. Här kan ni se mer om detta.

Jag har varit i Oskarshamn några dagar. Mamma och pappa har gjort om garaget och hittat en massa grejer som tillhörde mig. Nu har jag gått igenom detta och kastat och sparat. En riktig nostalgitripp. Vi hann med en tur till svampskogen också och återkom med flera kilo karljohansvamp. Den ligger på tork nu.

Nala hjälper till

Nala och jag har städat och fixat i köket idag. Vi ska ju ta bilder inför adoptionen, och då måste det se trevligt ut. Jag passar på när det är fint, så får ni se en aktuell bild. Och detta med att Nala hjälper till, hon gör verkligen det. Hon har skurat diskhoarna, torkat skåpluckorna, putsat spisen och ansat blommorna. Jag är enormt imponerad av hennes insats.

DSC_0323.JPG

DSC_0324.JPG

Notera Nalas version av en Olle Baertling på frysen. De fina blommorna kommer från Buketten vid Mobilia i Lund. Sedan Virginia började arbeta i Svedala har Buketten, där en tidigare kollega till henne arbetar, blivit det nya stamstället för oss. Vi har nästan alltid blommor i mässingshinken. Köket blir (ALLT blir!) trevligare med blommor.

DSC_0326.JPG

 

Uppdatering

Vi inledde dagen med en promenad i samband med att vi lämnade Nala på förskoleklassen. Det var längesedan vi gjorde det, men nu återupptar vi traditionen inför hösten.

Senare idag ska vi till Lund för att göra ett tuberkulostest. Zambia kräver att man är tbc-fri för att komma ifråga för adoption. Det är vi alldeles säkert.

Annars händer det inte så mycket på den fronten, därav tystnaden här. Vi har hittat en proffsöversättare som ska översätta våra dokument till engelska. Jag tror att det blev killen som någon av er tipsade mig om för ett par månader sedan. Vi håller på att få ihop de dokument som behövs. Det är inte lika mycket som till Kenya, så det är faktiskt litet enklare den här gången. I stort sett står vi alltså kvar på samma ruta som vi stod på före sommaren.

Annars då? Dick har ett nytt bokprojekt på gång. Jag harvar på med det gamla vanliga.

Min älskade unge

Idag är andra dagen i förskoleklassen. Nala ville helst gå dit utan oss, men vi följde med. Väl framme pratade vi med fröken om Nalas önskan, och hon vill också att vi följer henne hela vägen. Så blir det.

Ibland tycker jag att jag är så himla hönsig med Nala. Jag tänker på när jag själv började förskolan (som det hette då). Då gick jag utmed en trafikerad väg utan trottoar till en busshållplats och väntade där tills bussen kom och tog mig till förskolan. Jag skulle aldrig skicka Nala på en sådan vandring. Varför? Vad är det som har hänt? Ingen gör sådant idag. När jag var liten gjorde alla mammor och pappor så, och barnen överlevde ändå.

Nala är dessutom mycket modigare än vad jag var i hennes ålder. Hon är urtypen på en extrovert personlighet. Jag är mer lagd åt andra hållet. Litet klämmer kanske skon där. Medan mitt sexåriga jag hellre hade sjunkit genom jorden än slagit mig i slang med vänliga främlingar är Nala den som glatt säger ”hej” till folk hon möter och börjar diskutera saker. Ett underbart drag när man är så stor att man inte kan bli bortburen och ivägkörd i en minibil på två sekunder.

Jag är så förtvivlat rädd att något ska hända henne. Allt hon strävar efter är att vidga sina vyer, spänna bågen, ta språnget, upptäcka världen, få vänner … Allt jag ser är vita minivans med mörka rutor, skummisar i träningsoverall, stup, trafikerade gator och okända storstäder att gå vilse i.

Hon trivs på förskolan och har redan fått kompisar, tack vare att hon är så omtänksam, vänlig, glad och positiv. När vi hämtade henne igår kramade hon en flicka när vi skulle gå. Jag frågade vem det var, och Nala berättade att flickan hade varit litet ledsen på morgonen när hennes mamma och pappa skulle lämna skolan. Så Nala hade gått fram till henne och sagt ”vi ska ta hand om dig, och jag kan vara din kompis om du vill”. Idag var det en annan flicka som sken som en sol när Nala kom, och hennes mamma presenterade sig med orden ”Jag förstår att detta är Nala, hon (dottern) pratade om henne hela kvällen igår. De är kompisar.”

Detta gör mig så glad! Min lilla pärla till unge sprider så mycket välbefinnande omkring sig. Det är världens bästa egenskap, bortom allt annat.