Jobb krockar med lov

Nala fick sommarlov i fredags. Dick och jag har fortfarande en hel del arbete som måste bli klart innan vi kan vara lediga. Dick vill få iväg tre böcker. En av dem håller jag på att läsa igenom nu. Jag har nyss skickat in den som jag skulle få iväg.

Jag har fått en ny beställning på småtexter till Snicks, appen som jag nog nämnde tidigare. Dem vill jag också bli av med innan jag ska vara ledig.

I måndags åkte Dick och jag till Östergötland. Dick hade en föreläsning. Jag besökte Vadstena på egen hand. Det var en underbar dag. Så länge sedan vi gjorde resor! Nala sov över hos en kompis, och vi kom hem sent på kvällen för att slippa övernattning.

Här en bild från hällristningarna vid Hästholmen. Detta kan ha varit årets härligaste dag. Lika bra som det ser ut att vara.

Och mitt i allt kommer midsommar! Som en blixt från klar himmel. Gick inte det snabbt? Var det inte maj nyss? Nåväl, vi ska fixa en liten fest.

Det går så fort nu

Dagarna rusar iväg.

Jag sitter med min senaste bok. Nu är det på sluttampen. Den är utskriven, och efter två genomgångar till ska den iväg. Himmel så spänd jag är över det. Detta är något extra. Inte alls som förr. Ibland känner jag att skrinnar på tunn is, men mestadels glider jag fram som om jag hade världen för mina fötter. Måtte alla älska detta! Jag gör det i alla fall.

Dick har också ett utskrivet manus som ska gås igenom. Jag påbörjar det i morgon eftermiddag. Då är jag klar med min genomläsning av det egna.

Sommarvädret vi har haft ett par dagar försvann plötsligt. Nu är det ruggigt ute. Det gör inte så mycket eftersom vi ändå måste arbeta inomhus.

Nala hade sitt genrep i kören ikväll. Det var med publik. De ska spela musikal på söndag. Två föreställningar. Vi ska se den första. Hon var mycket nöjd ikväll, så det kommer att gå bra.

Och en helt annan sak: Vi har fått ett kattproblem. En liten katt håller ofta till i vår trädgård. Den är väldigt kärvänlig, men saknar halsband och jag finner ingen annan märkning. Ibland smiter den till och med in när vi har dörren öppen, och det är inte helt uppskattat. Den dödar också fåglar. Vad gör man? Vi har ingen aning om vems den är. Nu har vi lagt lappar i brevlådorna i de närmaste husen och hoppas på napp. Men om ingen svarar, kan man ta den till ett katthem då?

Har det vänt nu?

Jag måste säga att jag tyckte att det här året började rätt risigt, men det känns som om det har vänt nu. Igår fick vi besked om hur våra böcker hos Historiska Media sålde förra året. Och det såg betydligt bättre ut än vi hade förväntat. Eller som Dick uttryckte det ”Katarina, det blir ett bibliotek!” Riktigt bra!

Dicks nya bok, en historisk deckare som utspelar sig i Visby, kommer snart ut i bokhandeln. Vi har inte fått något exemplar än, så jag kan inte visa den. Men den är redan recenserad på bibliotekstjänst, och det var en superbra recension. Också bra.

Jag är dessutom på väg att slutföra min nästa bok. Det är ett par kapitel kvar, och jag har kontinuerligt högläst det som blivit färdigt för Dick. Det ska primärt bli en ljudbok, och jag vill att texten ska funka att läsas högt. Och Dick är helt till sig. Han säger (fullt allvarlig, alltså) att detta är det bästa jag har skrivit och att det håller en mycket hög litterär nivå som han inte hade förväntat sig. Okej, det sista låter ju sådär, men jag hade inte heller förväntat mig detta. Ni kan inte ana hur nöjd jag är! Jag känner själv att detta är det roligaste och bästa jag har gjort. Det är en genre jag inte har testat tidigare, och detta är uppenbarligen mitt nya hem. Jag klarar av något som jag inte trodde att jag hade i mig, och jag klarar det glans. Jäkla bra, tycker jag.

Till råga på allt ska jag skriva tio nya texter år Snicks, läsappen som jag har nämnt vid ett tidigare tillfälle. Detta är strålande bra!

Och ikväll blir det fredagsmys. Bra, det också!

Så när det vänder sker det med besked. Här är det ingen som hänger läpp.

Detta med jämnmod

Det har aldrig varit min starka sida att hålla ut och ta saker för vad de är. Gilla läget, rätta in mig i ledet, acceptera situationen. Jag har svårt för det. När något skaver vill jag bort från det, kosta vad det kosta vill. Nu ska jag i stället öva mig i att bida min tid.

Idag var två personer från kommunen här. Vår granne på den goda sidan var med. Vi har ju trots allt väldigt bra grannar också! Det finns nog inget att göra mot grannen på den mer onda sidan. Det finns inget formellt fel i att anlägga en landhockeybana vid gränsen. Det var inte så att inte kommunmänniskorna kunde förstå oss, men de kunde inte direkt hjälpa oss. Möjligen kommer de att ge oss bygglov för muren. Så vi hoppas på den.

På plussidan: det finns inte heller något som hindrar oss från att bygga en åtta meter hög klätterställning vid gränsen. Så om andan faller på kan vi ge igen.

Nu försöker vi emellertid samla oss, koncentrera oss på den förestående muren, grunden och fasaden. Det är ju en del. När allt kommer omkring vill vi inte flytta. Vi ser hellre att framtiden bär med sig en skilsmässa hos våra hatobjekt på andra sidan häcken och att vi sedan köper deras villa via en bulvan. Sedan gör vi ett poolhus av hela rasket. Deras lilla fåniga badbalja till pool kan vi ha som plaskdamm till barnbarnen om vi inte har lust att odla näckrosor i den. Det vore något!

Och jag måste ger er några fler porträttbilder. Några som är mer rättvisande för hur verkligheten är. Tyvärr har jag raderat de värsta, men håll till godo:

Porträtt

Jag avskyr att bli fotograferad. Jag har alltid hatat det, men jag ställer förstås upp ändå. Det finns miljoner bilder på mig som barn, och jag tyckte alltid att det var hemskt att se just de bilderna. Alla andra blir bra på bild. Jag ser alltid ut som ett troll, antagligen för att jag faktiskt ser ut som ett troll.

Naturligtvis vill den här app-firman, Snicks, som jag har skrivit texter åt ha en bild. Det kom litet oväntat. Texter i en telefon, inte givet med bild på författaren. Men, men.

Så igår tog jag tag i detta. Fixade mig grundligt för att se civiliserad ut, hittade en av få vita väggar att fota mot och bad Dick ställa upp som fotograf. Han tog ungefär 30 000 bilder, och några av dem blev helt okej. Så jag valde den som vi båda ansåg blev riktigt bra och skickade den. Det är den här bilden:

Jag är enormt nöjd med den. Jag ser glad och frisk ut. Jag ser ut som en trevlig människa som inte skrämmer barn och kallar onkel Fester för pappa.

Och de är inte nöjda med bilden. Ridå! Bakgrunden är inte tillräckligt vit och det skulle vara mer fokus på ansiktet. Så nu ska vi alltså göra om allt detta arbete! Jag gråter inombords.

Men, bara för att jag verkligen blev nöjd med den här bilden så får ni se den. Jag är så fin här! Den har ganska litet med verkligheten att göra, men ändå. Bra bild!

Jag ska se om jag klarar av att samla mig för att få till en ännu bättre till Snicks, men bakgrunden vet jag faktiskt inte hur jag ska lösa. Första gången jag inser att folk med vita hem har en fördel.

 

Fredag

Dick har skickat in ett manus och jag har fått iväg två korta texter som ska publiceras i en betalapp som heter Snicks. Jag har den inte själv och vet inte hur den fungerar, mer än att man betalar en avgift och får läsa texter som är specialskrivna för den. Jag har skrivit några texter hittills, och kanske blir det fler.

När det gäller vårt mer närliggande bekymmer: Vi håller på att förbereda en ny bygglovsansökan för en mur på nästan 4 meter. Den blir vitputsad med gröna koppardetaljer, om vi får som vi vill. Förhoppningsvis fungerar den så bra att vi aldrig mer behöver tänka på vad som finns på den andra sidan.

Vi har också plan B och C, nämligen att sälja det här huset och antingen köpa ett nytt eller köpa en tomt och bygga ett nytt. Kanske är det sistnämnda bäst. Då får vi ju vad vi vill ha. Risken är väl att det blir fasligt dyrt. Vi letar naturligtvis både hus och tomt som ligger avskilt för att i framtiden slippa grannar.

Vägen dit är dock lång. Vi kan knappast sälja ett hus som kräver en dränering. Den måste alltså genomföras först. Det är inte realistiskt att något sker förrän nästa år. Och vem köper ett hus med en landhockeybana bredvid? Vi hade knappast gjort det.

Jag känner viss aversion mot människor just nu.

Neeeeeeeeej!

Jag vet att coronakrisen ska överskugga alla andra kriser just nu, men så är det verkligen inte här hemma.

Vår gamla granne sålde sitt hus förra året. In flyttade nya grannar. Jag önskar varje dag att vi hade köpt det huset. Just nu planerar jag mer för att flytta härifrån än för att planera vårt nya bibliotek.

Vem bygger en jävla landhockeybana på gränsen till vår tomt? Jo, våra nya grannar. Har vi en landhockeybana några meter från vår veranda numera? Jajamensan. Vem fäller alla träd, utrotar alla buskar och genomför en landhöjning på över en halvmeter? Jo, våra nya grannar. Kan vi numera se deras kalufser över häcken så fort de rör sig ute? Jajamensan.

Hur kan sådana här saker hända i verkligheten? Hur kommer man ens på tanken att bygga en träningsarena på gränsen till någon annans tomt? Vem gör så? Jo, våra nya grannar.

Bortsett från detta är vi alltså fortfarande friska här hemma. Vi jobbar mycket.

Ny bok, nya tag

Jag skickade iväg nästa bok på skärtorsdagen. Tanken är att den ska komma ut ganska snart, så jag kommer att kunna berätta om den redan nästa vecka. Jag har redan sett omslaget, och det är döhäftigt! Ni ska få se det så fort det är okej att jag visar det.

En bok iväg innebär förstås ny bok på gång. Igår började jag med den, och det rinner på i hög fart. Jag tror att det jag skriver nu är det roligaste jag någonsin har skrivit. Det är rafflande, kul, halsbrytande, fantasifullt och fullständigt underbart. Allt bygger förstås på riktigt källmaterial. Det är en fackbok, men av en annan genre än vanligt.

Eventuellt har jag ett helt annat uppdrag på gång också. Men det är ännu i sin linda och inget jag vill gå in på nu. Jag ska skicka en provtext till uppdragsgivarna, och om de är nöjda kan det bli fler i framtiden. Annars blir det inget. Återkommer med det (hoppas jag).

Annars längtar vi efter värme här. Solen lyser, men det blåser hela tiden och temperaturen ligger på mellan 10 och 12 grader. Det är för kallt för att man ska kunna sitta ute och äta lunch, vilket jag lääängtar efter.

Påskdagen

Igår hade vi en härlig påskafton. För första gången på evigheter var vi i Alnarpsparken. Vi ska tillbaka idag, och nu kommer en kompis till Nala med och hennes mamma och pappa. Vi ska ha knytkalas och leka kurragömma bland barrträden.

Senare idag är vi hembjudna till Nalas gudföräldrar. Det ser vi också fram emot.

Och imorgon är sista dagen på påsklovet. Det har gått alltför fort. Vi har verkligen njutit av att vara lediga och göra sådant som vi själva vill.

Men på tisdag börjar allvaret igen. Vi ska få kartunderlagen till Nordiska sjuårskriget klara, och jag ska påbörja nästa bok. På eftermiddagen är det möte med Nalas rektor. Och så ska vi veckohandla

På trädgårdssidan har vi annat planerat. Jag vill odla i odlingslådor, och har hittat ett ställe att ha dem på. Nu ska det bara fixas också. Det är det mest närliggande projektet ute.

Vilken vår!

Vi njuter av vårvärmen. Igår grillade vi, och satt ute och åt middag. Jag tror att det är rekordtidigt. Idag har vi planterat blommor i krukor, spelat fotboll och umgåtts ute.

Samtidigt hänger en del arbete över oss. Dick fick iväg ett bokmanus idag. Vi går igenom min senaste bok. Jag vill verkligen få iväg den nu! Och Dick har ytterligare en på gång.

Och Nala har påsklov. Vissa stunder sitter hon bredvid mig och räknar matte. Hon har deklarerat att hon vill bli klar med matteboken, så vi räknar en halvtimme i boken varje dag. En annan halvtimme läser hon högt för Dick. Tyvärr är det nödvändigt eftersom hon inte kommer någon vart när hon går i skolan, men det vet ni ju redan.

Jo, idag är det ju dymmelonsdag. Vi klistrar lappar på varandras ryggar med små meddelanden. Jag minns att vi gjorde det när jag var liten. Gör man det fortfarande, eller är det utdött?