Folkvandringstid!

OBS! Detta kan och ska absolut uppfattas som reklam. Om ni inte vill bli påverkade av de kommersiella krafterna ska ni sluta läsa nu!!!

En ny bok damp ned i brevlådan, Dicks senaste bok Folkvandringstid (Ordfront). Jag har inte läst den än, men vi firade den ikväll. Ett klockrent champagneläge.

Den handlar förstås om migration. Eftersom det är en typisk Dickbok får man ett långtidsperspektiv, från urminnes tid till idag. Störst fokus ligger på den tid som vi ofta kallar för folkvandringstiden. Här finns hunner, langobarder och visigoter, faktiskt det som Dick egentligen kan bättre än någon annan historiker. Boken är precis så som vi vill ha den, en övergripande och allmän historia blandad med personliga livsöden, stort och litet i ett format.

Sade jag att boken är snygg också? Behöver inte sägas – det kan ni ju se själva! Den gör sig lika bra i bokhyllan som på toaletten som i hängmattan eller i sängen eller fåtöljen.

Bad och jobb

Vi åker till Staffanstorp och Bråhögsbadet på morgnarna. Vi är där när de öppnar och får bassängen nästan för oss själva. Bara morgonpigga pensionärer går dit för att simma då. Barnfamiljerna kommer i regel senare, och då är vi redo att ge oss av.

Vi börjar med att hoppa i på den djupa delen. Sedan simmar vi 50 meter med Nala så att hon får öva på det innan hon leker sig trött. Därefter åker hon rutschkana, hoppar och dyker. Idag lärde hon sig att dyka riktigt snyggt. Självfallet ser vi till att hålla oss ur vägen för simmarna. Vi vill inte stöta oss med dem, även om vi ägnar oss åt andra övningar. Vi, liksom de, är ju där på morgonen för att slippa stök, skrik och trängsel.

Annars har vi börjat jobba så smått. Semestern måste ta slut innan vi åker till Gotland på jobb, även om man får kalla det mjukstart. Jag filar på mitt föredrag om Loke. Dick har smällt ihop två böcker. Nästa vecka medeltidar vi oss så mycket vi orkar. Program för Medeltidsveckan hittar ni här, om ni är intresserade. Man kan söka på våra namn och hitta rätt direkt, om man är ute efter att lyssna på oss. Därpå sätter nästa arbetstermin igång för oss. Jag ska börja skriva på nästa bok, bland annat.

Största delen av tiden tar vi det dock väldigt lugnt. Vi latar oss under parasollet i trädgården, plockar litet bär och skrotar omkring i värmen.

 

Dagens överraskning …

Dick fick en avi i brevlådan. Han hade ett paket att hämta ut, med en för oss okänd avsändare. Vi trodde att det var en bok, men när vi kom till Ica visade det sig att paketet var stort och nästan runt. Vi anade att det fanns en korg inslagen under en massa brunt papper och tejp, och det låg något i korgen som rörde sig litet när man skakade till paketet.

Vi gick hem med paketet under stora undringar. Vad kunde det vara? Ett hot? Ett avklippt finger inslaget i bubbelplast? Ett mumifierat huvud? Mjältbrand? Eller något ofarligt och trevligt?

Vi googlade avsändaren innan vi vågade öppna, och han verkade inte ha några lik i garderoben. Vi bestämde oss för att klippa upp tejpen och papperet och plocka ut innehållet.

Det visade sig vara ett litet fint stop i lergods och en tennsked som Battle of Wisby-gruppen sände som gåva som tack för att Dick deltar i deras evenemang under Medeltidsveckan. Väldigt snällt och väldigt ofarligt.

Nu längtar vi efter Gotland, och det är dags att äntligen börja fila på föreläsningen.

Sista bibelmötet ikväll

Ikväll är det avslutning på min ”bibelgrupp”. Vi ska prata om förlåtelse ikväll. Det kan behövas!

Innan dess blir det gröt.

Vi fick svar från Silversea angående kryssningen. Det blev så himla dyrt att vi bestämde oss för att strunta i det. Som det ser ut nu blir vi faktiskt hemma under sommaren. Urskönt, om ni frågar mig.

Annars sliter vi som djur med mitt manus. Nu har vi nått halvvägs. Dick gillar boken, vilket är bra. Jag är skittrött på den, men det är kanske inte så konstigt. Jag längtar verkligen till jag får lämna in den. Funderar på om jag ska ge mig själv en present när det är gjort.

Vaccinationer

Idag åkte vi till Lund och vaccinerade oss. När man reser till Zambia ska det inte snålas med förebyggande åtgärder. Innan vi slutligen ger oss iväg ska vi också få rabiesvaccin.

Jag måste säga att Nala var superduktig under vaccineringen. Hon hade med sig två gosedjur och så satt hon och djuren i mitt knä, men allt skedde utan knot och gnissel. Hon var först ut att ta sprutan av oss tre. Hon har ett lejonhjärta i sin lilla kropp. Efteråt var hon märkbart uppiggad över att det inte var så farligt som hon hade trott. Nästa vecka ska hon tillbaka för två sprutor till. Vi kunde inte ta dem idag, så det var ju skönt att den första gick smidigt.

På försök ska vi även börja ta malariamedicin. Man måste äta tabletter i tre veckor för att utesluta att man får biverkningar (depression och mardrömmar) av dem. Om de fungerar ska vi ta dem när vi reser iväg, annars får vi byta till en annan sort.

Och så damp det ned ett fett champagneläge här idag. Royaltyn på försålda böcker ska utbetalas, och det såg över förväntan bra ut i kuverten. Jag har dessutom option på ett nytt bokkontrakt. Jag ska bara skriva ihop ett synopsis så att vi kan komma överens om ramarna. På jobbfronten är det alltså ljust framöver.

Gröttisdag

I den här familjen äter vi alltid gröt på tisdagar. Nala älskar gröt, och det är väldigt billig mat. Man kan inte leva på gåslever och kalixlöjrom varje dag. Ibland får man lov att gröta till det för att få ekonomin att gå ihop.

Men innan jag ska koka grahamsgröt, som är Nalas favorit, ska jag göra ett par sidor till på mitt bokmanus. Dick går igenom det nu, så slutfasen har börjat. Hittills har han inte funnit några riktiga värstingskandaler som gör att jag får göra om allt. Jag håller tummarna för att det ska räcka med språkkorrigeringar och mindre tillägg och strykningar. Om allt rullar på kan jag skicka in boken om ett par veckor. Det ser jag fram emot!

Ikväll ska jag på ”bibelkurs” igen. När den förra samtalsomgången tog slut påbörjades en ny, och jag fortsatte. Jag gillar denna bättre, mest för att den märkliga prästen är borta. Samtalen är litet lösa i kanterna och påminner mer om syförening, fast utan syarbete. För mig, som nästan aldrig träffar någon att prata med, är det ändå trevligt.

Tisdagar blir därför inte bara grötdagar. De blir också Nala-pappa-kvällar. De kollar film och gonar sig medan jag är borta. Alla vinner!

 

17 maj

Först: Grattis alla firande norrmän! Vi fick för andra året i rad en inbjudan till norska ambassaden för att fira 17 maj. Vi tackade nej, även om det förstås hade varit väldigt kul att åka. Vi har ingen aning om varför vi blir bjudna. Dick har en bror som bor i Norge, men jag tvivlar på att han har den sortens kontakter. Men, vem vet!? Roligt är det i alla fall!

Jag ska till Lund för att äta lunch med förlaget idag. Jag tror att de vill diskutera framtiden för boken, som jag känner är klar nu. Dick ska läsa. Sedan skickas den in. Det rör sig om ett par veckors arbete, om inte Dick vill att jag skriver om allt. Själv tycker jag att den är bra, så det vore hemskt trist om han sågade den vid fotknölarna.

Jag vill helst prata om nästa bokprojekt. Jag har nog skrivit det förr, men jag repeterar. Det känns som om det har lossnat skrivmässigt under arbetet med den bok som jag har gjort nu. Arbetet har gått snabbt, när jag väl kom loss ur min kris, och det har varit roligt och jag tycker att det blir bra. Tidigare har jag känt ett liiitet motstånd mot långa sammanhängande texter. Korta har känts bättre att skriva, men nu har det släppt. Jag är inte ett dugg orolig för att inte kunna prestera längre. Så Dick och jag har talat om vad nästa bok skulle kunna handla om, och vi har några idéer. Jag gillar dem alla, och tror att de skulle kunna bli riktigt bra och läsvärda böcker. Om det är läge ska jag försöka föra in samtalet på detta.

Eftersom Dick nyss lämnade in manus för en ny bok har vi champagneläge här ikväll.

Slutet närmar sig

Jag ser slutet på arbetet med boken. Strängt taget är det bara två saker som den till stor del fortfarande saknar. När jag har arbetat in det återstår bara att gå igenom den och skriva om den.

Det känns väldigt skönt att vara i det här stadiet, även om jag inser att jag är överarbetad. Vissa nätter sover jag dåligt bara för att jag ligger och tänker på innehållet i boken, men det går ju över.

Tristare är att jag inte har en aning om vad jag ska göra sedan. En ny bok? Om vadå? Artiklar? Hur många kan jag få skriva? Ibland tänker jag att jag borde göra något helt annat än detta. Jag vill gå en floristkurs, men kanske inte i första hand för att arbeta i en blomsteraffär (även om det luktar så gott att man nästan smäller av i blomsteraffärer) utan mer för att det vore kul.

Jag går åtminstone ur den här boken med ökat självförtroende. Jag har blivit mycket snabbare än jag var förr, och jag är mer disciplinerad. Jag är inte ett dugg rädd för att sätta tänderna i ett nytt stort projekt eftersom jag har fått en väldigt bra arbetsrutin när det gäller att samla in material, gå igenom det och göra text av det på kort tid.

Nu ska vi sjunka ned framför en film. Jag har fått ont i magen, och jag känner mig litet dassig. Varmt te och en filt skulle sitta fint.

Tårtan blev förresten så här efter att jag hade snabbpyntat den igår. Gröna rosor är också rosor.

DSC_2432.JPG

Lärare som inspiratörer

Jag fick en fråga för någon dag sedan som handlade om hur mina lärare var när jag gick i skolan. Inspirerade eller uppmuntrade de mig till att bli författare?

Nej, det kan jag inte påstå eftersom jag inte räknade med att bli författare. Visserligen tyckte jag att det var jätteroligt att skriva böcker när jag gick i lågstadiet. Vi skrev något som kallades ”händelsebok” eller kort och gott ”h-bok”. Den kunde handla om vad som helst, och jag skrev jättemånga som jag lämnade in till fröknarna för rättning.

Men sedan växte jag ju ifrån det där med ”h-böckerna”. Jag gillade fortfarande och skriva. Jag skrev massor med sagor, dikter och noveller på fritiden under resten av grundskoletiden. Men det var utanför skolan och inget som lärarna uppmärksammade.

I skolan intresserade jag mig för annat. Framför allt gillade jag historia och biologi, och när jag kom upp på gymnasiet fastnade jag även för svenska. Fram till dess hade jag varit övertygad om att jag skulle bli läkare. Så hade det varit sedan jag var i Nalas ålder, men plötsligt började jag tvivla. Varför skulle jag bli läkare när jag i själva verket var så förtjust i historia och svenska, som man sannerligen inte fördjupar sig i under en läkarutbildning?

Det slutade med att jag valde att bli gymnasielärare i historia och svenska i stället. Till stor del berodde nog det på att jag hade bra lärare på gymnasiet. De fick yrket att framstå som eftersträvansvärt. Sedan visade sig verkligheten vara en annan, och jag slutade som lärare efter några år. Då hade jag träffat Dick.

Under en period frilansade jag som korrekturläsare, men det var svårt att försörja sig på det, och Dick tyckte att jag skulle skriva en bok. Först trodde jag att han skojade, men vi pratade om det vid flera tillfällen och till slut hade han nött ned motståndet från min sida. Den första boken blev Vampyrernas historia, och jag insåg att jag passar ganska bra som författare.

Jag saknade känslan av kolleger i början. När man arbetar på en gymnasieskola är man hela tiden omgiven av experter som kan saker som man själv inte kan. Det är väldigt stimulerande. Man har kolleger att fråga om saker, be om råd och älta grejer med. När man arbetar ensam träffar man tyvärr aldrig någon som är smartare än en själv, så all input och alla idéer måste man värka fram på egen hand. Det gäller att ha ett rikt inre liv, annars blir det en ökenvandring. Nu är jag så inkörd på att ha det så att jag nog skulle tycka att det var svårt med kolleger. Blotta tanken är litet stressande.

För att återgå till detta med mina lärare. Jag har haft många, och det stora flertalet har varit väldigt bra. Jag gillade Kerstin på lågstadiet. Jag uppskattade Mats på mellanstadiet. Jag tyckte om Sten, Elvy, Christer och Kjell-Arne på högstadiet. På gymnasiet träffade jag Bo G, Stig, Leif ggr 2 och Majt, alla mycket bra lärare. På högskola och universitet mötte jag ännu fler som inspirerade, tog ut svängarna och utmanade sina studenter. Peter i Växjö intar en särställning, en intellektuell diamant!

Jag har kanske haft tur, men jag tror inte det. En del av de lärare som jag har gillat har andra haft negativa synpunkter på, orättvisa synpunkter i mina ögon. Jag har som vuxen alltid gått efter hur mycket jag har kunnat innan jag har gått en kurs jämfört med vad jag har kunnat efteråt. Om jag har gått plus på bildningsbanken har läraren varit bra. Om jag dessutom verkligen har fått vidgade vyer och blivit bättre på att tänka så har läraren varit exceptionellt bra.

Några av lärarna blev med tiden mina vänner. Även om jag i nuläget inte längre har kontakt med dem så har de gjort mig till en rikare människa. En del av dem och deras idéer tänker jag på nästan varje dag. Det är uppenbart att de har format det som är jag på ett avgörande sätt.

Förra vintern träffade jag Kerstin, min lågstadielärare. Hon mindes alla mina händelseböcker och var inte ett dugg förvånad över att jag blev författare, fast hon trodde kanske att jag skulle bli biolog. Mina böcker handlade ofta om botaniska utflykter på Öland, så det var ingen långsökt tanke.