Folkvandringstid!

OBS! Detta kan och ska absolut uppfattas som reklam. Om ni inte vill bli påverkade av de kommersiella krafterna ska ni sluta läsa nu!!!

En ny bok damp ned i brevlådan, Dicks senaste bok Folkvandringstid (Ordfront). Jag har inte läst den än, men vi firade den ikväll. Ett klockrent champagneläge.

Den handlar förstås om migration. Eftersom det är en typisk Dickbok får man ett långtidsperspektiv, från urminnes tid till idag. Störst fokus ligger på den tid som vi ofta kallar för folkvandringstiden. Här finns hunner, langobarder och visigoter, faktiskt det som Dick egentligen kan bättre än någon annan historiker. Boken är precis så som vi vill ha den, en övergripande och allmän historia blandad med personliga livsöden, stort och litet i ett format.

Sade jag att boken är snygg också? Behöver inte sägas – det kan ni ju se själva! Den gör sig lika bra i bokhyllan som på toaletten som i hängmattan eller i sängen eller fåtöljen.

Inte många knop …

Jag tar det gränslöst lugnt här hemma.

Idag är det mulet, men igår och flera dagar innan dess var det underbart sommarväder. Vi badade i havet och Dick köpte världens största bassäng (ja, ja, inte VÄÄÄRLDENS största, men en stor). Nala och en kompis testbadade i den igår. Förutom att den var för liten och för kall fick den godkänt. De badade tre gånger, så helt värdelös kan den inte ha varit.

Idag fick jag en leverans från DHL. Jag hade beställt tre klänningar från Phase Eight. En ska jag använda på det årliga cocktailpartyt hos Nalas gudföräldrar. Temat är ”Flowers and Romance”. Jag ska en en grön, hellång klänning med vid plisserad kjol. Den är i tunt, nästan genomskinligt, material. Mycket romantisk. Så tänkte jag mig lockat hår och blommor.

På onsdag gör vi en kort tur till Jylland. Dick har aldrig varit där. Vi ska besöka Århus, Skagen och en del annat. Nala vet inte om det än, men vi ska till Legoland också. Hon kommer smälla av när vi kommer dit.

Förra veckan gjorde vi en utflykt till Uddevalla och hälsade på Maria Gustavsdotter och hennes man. Vi grillade och drack drinkar och pratade.

Och så läser jag en bok av Lena Petersson, som var här och hälsade på för en dryg vecka sedan. Det är andra delen i hennes självbiografi. Detta resulterade ofta i oro och gråt (en underbar titel på en bok!) är hittills jättebra. Jag är enormt imponerad!

Mellan varven blandar Dick en drink. Han har en dold talang i detta och skulle lätt kunna bli kändisbartender. Han gör de bästa drinkarna som finns, oavsett som de innehåller alkohol eller är alkoholfria.

Jag njuter alltså i fulla drag av sommaren! Hoppas att ni också gör det!

Jo, vi hörde ifrån adoptionsorganisationen för två dagar sedan. Det enda nya är att inget har hänt. Den som väntar på något gott …

Karin Månsdotter

DSC_2557.JPG

Jag skriver mycket hellre om böcker jag gillar än uppmärksammar sådana jag inte gillar. Ibland måste man dock göra ett undantag, och det gör jag nu. Vi, eller snarare Dick, fick denna bok skickad från förlaget. Säkerligen kom den för att de ville att han skulle skriva något snällt om den, men så fungerar inte Dicks möjligheter att recensera. Han får inte välja vilka böcker han vill skriva om själv. Det blir valt åt honom. Han gav boken till mig eftersom jag ändå håller på med en bok som tangerar ämnet Karin Månsdotter.

Sedan hörde Maria Gustavsdotter av sig och undrade om vi känner till författaren, David Lindén. Då hade jag redan börjat läsa boken, och jag förstod varför hon undrade.

Låt oss ta recensionen från början. Vad ser man först när man ska läsa en bok? Det är ingen kuggfråga. Man ser omslaget. Titta på bilden ovan. Vem har valt det här omslaget? Vem vill att en svensk drottning ska porträtteras på det här sättet? Det är till lika delar vulgärt och ohistoriskt, som om det är ett omslag till en dåligt skriven roman som utger sig för att utspela sig i historisk miljö men som egentligen handlar om en modern flicka som tar för sig. Omslaget räcker som varningstext.

Det andra en seriös läsare tittar på är innehållsförteckning, register och käll- och litteraturlista. Boken har en innehållsförteckning men är inte i närheten av att ha de andra väsentliga delarna. Så får inte en fackbok som vill bli tagen för att vara seriös se ut. Den här boken borde inte ha getts ut med dessa två stora brister.

Sedan kommer man över till innehåll och stil. Jag säger det med en gång: Jag önskar verkligen att jag gillade den här boken. Den är på sina håll riktigt bra skriven, medryckande och lätt att följa. Författaren har dessutom varit förtjust i Karin Månsdotter sedan åttaårsåldern och han älskar historia. Spontant gillar jag honom bara för detta. Utan att känna David Lindén (vi har aldrig träffats) inbillar jag mig att jag skulle tycka om honom och att vi skulle ha mycket att prata om. Varför har han gått med på det här omslaget, undrar jag. Blev han tvingad av förlaget? Vissa förlag gör faktiskt så, tvingar igenom sina grejer mot författarens uttryckliga vilja. Är han ett offer? Är det synd om honom?

Men det finns fyra saker i boken som jag har svårt för. För det första finns det rena sakfel i den. Namn, längdmått och annat som inte stämmer. Det är inte bra.

För det andra handlar boken till stora delar inte alls om Karin Månsdotter utan om helt andra, ibland delvis relaterade saker. Det hade varit okej att fylla ut en bok med annat om man ändå hade känt att hon var den röda tråden. Tyvärr försvinner hon ofta i hela kapitel. Jag vet varför. Det finns inte tillräckligt med material för att skriva en bok om Karin Månsdotter. Hon har inte avsatt tillräckligt med källmaterial. Trist men inte alls unikt. Erik XIV:s mamma, Gustav Vasas första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg skulle vara ungefär lika svår att skriva en biografi om.

Det för oss över till både punkt tre och punkt fyra. På punkt tre: fiktionen. Jag tycker om när författare, även facklitterära författare, väver in litet dramatik i sin framställning, men jag får knottror om dramatiken inte kan backas upp av källor. Om man påstår att det regnar och att soldaterna huttrar i kylan och lider av motvinden när trupperna ställer upp inför slaget måste man veta att det regnar, blåser och är november. Om man påstår att en verklig, historisk person är arg, ledsen, upprörd eller något annat så måste man ha fått den uppgiften från ett brev eller en dagbok. Man får inte hitta på saker för att göra det mer spännande i en fackbok. Vill man göra det får man skriva skönlitteratur. Då är allt förlåtet.

Och så punkt fyra: David Lindén vill revidera bilden av Karin Månsdotter. Alla vet att hon var söt och rar. Han vill visa att hon var en maktspelerska som tog chansen som gavs henne och höll sig både vid liv och kvar vid köttgrytorna. Hon kanske var det, men det finns uppenbarligen inget källmaterial som stödjer den bilden. Hon är för okänd för att det ska låta sig bevisas. Man kan inte använda försvunna brev och texter skrivna decennier efter hennes livstid för att bevisa detta. Det är dålig historieskrivning.

Ja, det är hårda ord. Men jag ser den här boken som ett nedslående tecken i tiden. Författare är inte alltid skitbra på att skriva och få till innehållet (David Lindén är dock bra på själva skrivhantverket, så historiska romaner vore kanske något?). De behöver i så fall adekvat hjälp från ett förlag för att få till en bra bok. Om kunskapen fallerar på alla fronter får man en sådan bok som jag nyss har recenserat.

Hon verkar vara mycket ensam

Jag är golvad av en självbiografi som jag nyss har läst ut. Den heter Hon verkar vara mycket ensam, och den är skriven av Lena Petersson, utgiven på Lumenos förlag 2017.

DSC_0902.JPG

Lena Petersson blev i vuxen ålder diagnostiserad med Aspergers syndrom, och det gör boken  till något alldeles extra. Hon skriver målande, detaljrikt, med fokus på allt från minsta lilla till största möjliga. Det är självutlämnande och hisnande. Ibland vill jag gråta med den lilla Lena som sitter på bussen hem från skolan när chauffören glömmer att stanna. Ibland vill jag skratta med den litet vuxnare Lenas källkritiska erfarenheter av nyandliga ”Gudinnekurser”. Ibland vill jag bli arg med henne när hon förgäves försöker få hjälp men möts av oförstående.

Ofta under läsningen önskar jag att vi verkligen kände varandra, på riktigt, för det gör vi inte. Efter att läst Hon verkar vara mycket ensam inbillar jag mig att jag känner Lena, men i verkligheten har jag bara träffat henne som hastigast vid fyra eller fem tillfällen.

Trots att jag inte har Aspergers syndrom känner jag igen mig i boken många gånger. Alla som har gått i grundskolan och känt sig litet aviga, litet ensamma, litet mer tillfreds under lektionerna än under rasterna och haft litet svårt att hitta en bästis och rent allmänt hör till kategorin introverta individer som inte älskar lagsport kan se parallellerna. Om man också, som Lena och jag, alltid har tyckt om att skriva och känt att det är där, bland böckerna, i texterna, i språket vi hör hemma, så är den här boken närmast en spegelbild av en normal svensk uppväxt.

När Lena, klarsynt och odramatiskt, berättar om sina erfarenheter, tillkortakommanden, skräckscenarier, möten med psykologer, studievägledare, danslärare, praktikplatser, smärtor och segrar är man som läsare med hela tiden. Man står där, snett bakom och tjuvlyssnar. Hennes beskrivning av telefonskräcken, och återgivningar av övningssamtal är rakt av underhållande.

Men Lena hänger aldrig ut någon. Hon namnger inga mobbare. Detta är ingen hämndskrift utan något större än så. Det är osentimentalt, allt annat än bittert, ibland hemskt ledsamt och frustrerande, men mycket oftare hoppfullt, spännande och roligt att följa med Lena Petersson i hennes vindlande resa. Man får en känsla av att hon är starkare än urberget, envis och full av skaparkraft.

Lenas dröm var att bli författare. Hon har alltid skrivit, gått skrivarkurser, fått respons, skickat in manus, refuserats och vägrat ge sig. Hon har gett ut böcker på Print on demand, och fått in dikter i antologier och skrivit i tidningar och bloggat. Det gör också att den här boken, som jag släpat med mig rätt länge nu, väger tungt. Den är enormt värdefull. Den finns. Den går att köpa, och den går att läsa.

Alla som vill läsa en ordentlig uppväxthistoria och följa med en i grunden normal svensk ung kvinna hela vägen in i vuxenlivet gör rätt i att läsa den här boken. Om man också vill få en inblick i hur en person med Asperger kan tänka om sin tillvaro är detta ett gyllene tillfälle.

Det är en lysande självbiografi, säger jag som egentligen inte läser självbiografier. Jag är glad att jag har gjort ett undantag. Jag ser fram emot del 2 och vad den kan rymma.

Jag håller tiden

Jag läste en serieroman av Åsa Grennvall nyligen. Den heter Jag håller tiden, och den utkom 2016 på Syster förlag. I år fick den priset Urhunden. Eftersom jag verkligen uppskattade en tidigare bok av Grennvall, Deras ryggar luktade så gott (2014, Syster förlag), och detta är en fortsättning på samma historia hade jag höga förväntningar. De infriades med råge.

dsc_3935.jpg

Romanen handlar om huvudpersonens (Åsa Grennvall själv) relation till sin far. Jag minns fortfarande en passage i Deras ryggar luktade så gott, där huvudpersonen (där kallad Jenny) får kritik för sitt sätt att berätta om förälder-barnrelationen. Hennes kritiker tycker inte att hon är realistisk eftersom inga föräldrar beter sig på det sätt som Jennys gör, med ett totalt ointresse och en fullständig oförståelse för sitt barn. I Jag håller tiden fortsätter det på samma sätt, men nu får man möta en vuxen person med egna barn som fortfarande kämpar för att nå fram till den åldrande fadern och få någon sorts respons och erkännande. Så här kan det se ut, när Jenny försöker resonera med sin pappa:

DSC_3937.JPG

Jag läser boken med stor behållning och med många skratt, trots att situationerna den skildrar är djupt ledsamma och nästintill förgörande för den som har gestaltat dem. Åsa träffar problemet mitt i hjärtat och målar upp all frustration, all sorg, all tid och energi, allt tvivel och allt hopp som ett barn med avståndstagande föräldrar känner, och hon sätter det i relation till den kärlek och närvaro hon själv förmedlar till sina barn. Det är hemskt att läsa, men det är också riktigt, riktigt bra och stundtals så kul att man skrattar högt.

Jag ser inga överdrifter i texten. Sådana här föräldrar finns, och Åsa Grennvall renodlar sin historia. Jag har hört talas om föräldrar som har lastat sitt barn för en förestående skilsmässa, föräldrar som aldrig har bjudit in sitt barn till någonting efter att det har flyttat hemifrån, föräldrar som gång på gång säger ”vi åker inte bara för det” efter att ha fått en inbjudan och föräldrar som på alla sätt signalerar att de inte vill veta av sitt barn, utan att för den skull säga det rent ut. För några dagar sedan hörde jag en prisbelönt författare berätta om sin mors respons på hans första bok: ”Inte min stil”. Föräldrar kommer i alla former, och Åsa Grennvall är tyvärr i gott sällskap.

Så vem ska läsa den här boken? Alla som har föräldrar och alla som har barn, men om ni överväger att ge den i julklapp till era likgiltiga mammor och pappor som inte ens vill fira jul med er så tycker jag att ni ska spara pengarna. De är inte värda en julklapp, och de skulle inte fatta vinken.

Den danska älskarinnan

För några veckor sedan blev Dick och jag inbjudna på en boksläppsfest. Vi trodde att kalaset skulle vara ungefär som ett releaseparty, där inbjudarna hoppas på närvaro av press och kändisar. Så var det inte alls. Det var en helt privat grej, och vi kände oss väldigt privilegierade som fick en inbjudan. Att ordna en fest när man har släppt en bok utan annan anledning än att man vill fira – det är en sak att ta efter!

Firandets föremål heter Göran Magnusson, och hans väldigt trevliga bok har titeln Den danska älskarinnan (Hoi förlag, 2016, 233 sidor).

Jag läste ut Den danska älskarinnan under en flygresa för några dagar sedan. Och jag är imponerad! På ett ganska begränsat utrymme (det är ingen tegelsten) mejslar författaren ut en berättelse om dels en trovärdig otrohetshistoria, dels en otippad manlig vänskapsrelation. Romanen kallas redan på omslaget för ”en relationsroman”, vilket är en bra produktbeskrivning.

I många böcker som berör otrohet drabbas de fufflande parterna av hisnande, förtärande förälskelse, fullständigt omöjlig att motstå. Så icke här. Det som sker råkar mest inträffa för att tillfället uppkommer i kombination med litet för mycket vin och litet för mycket ensamhet. Fullt rimligt. Sedan händer inget mer, och allt hade kunnat förbli gömt och okänt om slumpen velat annorlunda.

Huvudpersonerna i berättelsen är tecknade med omsorg, så när som på ett undantag. Det finns en dotter, flickan Helle, som inte blir så mycket mer än en statist. Men man kan ju betrakta hennes outvecklade karaktär som en gåta, någon som författaren kan återkomma till i en senare bok och låta blomma ut. Här finns många oskrivna blad.

Den stora behållningen är emellertid inte den plötsliga attraktionen mellan en gift kvinna och en ensam bonde, och egentligen inte heller vänskapen mellan två män som först inte verkar ha något gemensamt alls. Det som stannar kvar i minnet, åtminstone hos mig, är miljön. Jag vet inte när jag senast läste en roman som till stor del utspelar sig på ett modernt lantbruk. Har jag ens gjort det? Finns det någon mer än den jag nyss läst?

I Den danska älskarinnan får man följa med ut till korna, gå på LRF-möten, sätta upp staket, överväga nya grödor, bevattna, gödsla, få in höet och mycket annat. Det är lärorikt. Om Göran Magnusson själv insett kopplingen mellan romanvännernas projekt att sätta regional mat på kartan genom ett kunskapslyft hos konsumenterna och sin egen bildningsinsats genom att skriva en roman vet inte jag, men litet lärdare när det gäller svenskt jordbruk känner jag mig.

Ja, vem vill läsa den här boken? Jag skulle lätt rekommendera den till de flesta jag känner. Eftersom boken inte är särskilt lång hinner man sluka den på en weekend, eller under en resa. Kärlekshistorien är inte påflugen och sentimental, och sexet skildras återhållsamt. Det är inte romance. Den som önskar heta famntag, svettiga bringor, barmar som häver sig och läppar som skälver bör kanske ta en annan bok. Alla som vill ha en trevlig läsupplevelse kan välja denna och försöka finna de heta famntagen någon annanstans, kanske under en semester till Småland.

host-2016-106

Semestern är slut

Jag sitter med boken från morgon till kväll den här veckan. Igår rann det på som om jag hade byggt ett väl fungerande vattenkraftverk. Jag trodde att början på boken skulle vara betydligt sämre och mer ofullständig än den i själva verket var. Men Dick har ju inte sett den än…

Idag körde jag i stället fast efter tio minuter, fick plocka fram källtexter och börja läsa och revidera. Det är tur att man är noggrann. Alltså har det inte precis gått snabbt framåt idag, men boken har ändå blivit oändligt mycket bättre.

Det bästa av allt är att jag på allvar har fått upp ögonen för den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (död i början av 1200-talet). Mannen var ett humoristiskt geni! Jag har vid flera tillfällen skrattat högt under läsningen. Vi har en utgåva av hans Gesta danorum i två band som kom på Gads förlag för några år sedan. Latinsk text med parallell dansk översättning, mycket lättläst, extremt fängslande. Saxos källkritiska inpass är obetalbara!

Om ni är historieintresserade är detta en utmanande och givande sommarläsning. Inget för hängmattan eftersom böckerna väger en del och riskerar att dräpa en läsare som råkar somna (liten risk, dock!) med dem över sig. Perfekt en regnig dag på verandan med en kanna te i närheten.

Saxo har raskt hamnat på listan över historiska personer jag hade velat träffa. Smart, rolig och historieintresserad, precis som jag! Säkert snygg också. Tur att jag har lyckats fånga 2000-talets version av Saxo Grammaticus och att han sitter i rummet bredvid och skriver historia just nu. Ska gå in och pussa honom bums!

Handskrifter på nätet!

Intresset är kanske begränsat, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en enorm välgärning när handskrifter och annat källmaterial görs tillgängligt på nätet för envar att söka i.

Av en ren slump, mest för att jag ville göra en sökning på Codex Wormianus, en av de handskrifter som innehåller Snorres Edda, råkade jag finna att den ligger utlagd på nätet. Den är fullt läsbar för den som är van vid den här typen av material. Jag erkänner villigt att jag är förskräckligt usel och endast med nöd knäcker delar av texten. Inte ens så mycket att jag får fram ett vettigt sammanhang, bara tillräckligt för att kanske kunna kolla upp ett enstaka ord ifall jag skulle behöva det.

Men själva principen, att den finns där. Tänk så oändligt mycket lättare det egentligen är att bedriva forskning idag än för 50 eller 100 år sedan. Nu kan man sitta var som helst i världen med tillgång till Codex Wormianus. Då hade man varit tvungen att masa sig till Köpenhamn, och det var ju knappast vilken hobbyforskare som helst som släpptes in för att börja bläddra. Från att den har funnits i ett exemplar är den spridd till varenda hem med internetuppkoppling.

Jag säger bara det: Mer handskrifter på nätet! Ut med dem bara!

Veckans framgång!

Champagneläge i kubik ikväll!

Plötsligt händer det!

I dagens brevskörd låg två kontrakt från Utbildningsradion. Våra 101 föremål blir radioföljetong, och vi får betalt för det. Jag smäller närmast av på grund av pur förvåning kombinerad med överväldigande lycka. Tror att jag behöver dansa litet i vardagsrummet senare idag.

Det blir förstås inte 101 avsnitt utan ett litet urval av föremål som presenteras i små radiosnuttar. Troligen sänds det nästa år eftersom inspelningarna blir till hösten.

Ett erkännande är på sin plats: Bokidén var inte min och Dicks. Den kom från vår tidigare redaktör Stefan Hilding på Norstedts. Just nu känns det som hans bästa idé någonsin! Synd att boken inte lyfte och sålde tidigare så vi fick göra en del två och Stefan fick håva in en massa rättmätigt beröm för en finfin idé.

Finland mm

Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste dagarna, därav bloggavbrottet. Ibland kommer man i en extra intensiv fas och då gäller det att låta den fortsätta utan avbrott. Dessutom är det roligare än vanligt med jobbet då, vilket gör att annat blir lidande.

Jag läser just nu Snorres Edda. Om ni inte har läst den kan jag rekommendera den som sommarläsning. Jag läser den i översättning och tolkning av Karl G. Johansson och Mats Malm. Johansson hade jag som lärare när jag studerade nordiska språk i Växjö. Jag tyckte mycket bra om honom.

Och så har vi varit i Vasa. Dick höll en föreläsning på ett seminarium i Vasabladets regi. Det blev väldigt hyllat. Nala och jag var dock inte med på föreläsningen. Vi badade i hotellpoolen och tittade på finsk TV i stället. Nala har en ny baddräkt med gröna blad och nyckelpigor som vi invigde i poolen.

På väg hem fastnade vi, som många andra, på Arlanda. Eftersom vi befann oss i utrikesterminalen fördrev vi en del av tiden på en bra restaurang, Pontus in the air. De serverar Krug på glas, vilket vi inte var sena att utnyttja. Största tiden satt vi dock på golvet och väntade.

Mobilen vår 2016 174Vi var ganska slitna när vi kom hem, men vi fick faktiskt platser på ett av de få plan som körde till Kastrup, helt tack vare Dick och den hjälpsamma Saspersonalen. Han, precis som alla andra som flög med Sas, försökte få information, ombokningar och annat. Några nötter hotade personalen så de blev tvungna att stänga sin informationsdisk. Dick fick tag på en kvinna mitt på golvet som var vänligheten själv. Hon gick bakom den stängda disken och fixade tre standbybiljetter till oss, fast hon inte alls behövde göra det. Sedan lyckades Dick omvandla dessa biljetter till platsbiljetter vid gaten, vilket inte heller var självklart. De gjorde det bara av ren godhet. Vi som alltid knotat över Sas! Aldrig mer! Vilken bra service!

Nu är det dags att återgå till jobbet!