Veckans framgång!

Champagneläge i kubik ikväll!

Plötsligt händer det!

I dagens brevskörd låg två kontrakt från Utbildningsradion. Våra 101 föremål blir radioföljetong, och vi får betalt för det. Jag smäller närmast av på grund av pur förvåning kombinerad med överväldigande lycka. Tror att jag behöver dansa litet i vardagsrummet senare idag.

Det blir förstås inte 101 avsnitt utan ett litet urval av föremål som presenteras i små radiosnuttar. Troligen sänds det nästa år eftersom inspelningarna blir till hösten.

Ett erkännande är på sin plats: Bokidén var inte min och Dicks. Den kom från vår tidigare redaktör Stefan Hilding på Norstedts. Just nu känns det som hans bästa idé någonsin! Synd att boken inte lyfte och sålde tidigare så vi fick göra en del två och Stefan fick håva in en massa rättmätigt beröm för en finfin idé.

Finland mm

Jag har jobbat ovanligt mycket de senaste dagarna, därav bloggavbrottet. Ibland kommer man i en extra intensiv fas och då gäller det att låta den fortsätta utan avbrott. Dessutom är det roligare än vanligt med jobbet då, vilket gör att annat blir lidande.

Jag läser just nu Snorres Edda. Om ni inte har läst den kan jag rekommendera den som sommarläsning. Jag läser den i översättning och tolkning av Karl G. Johansson och Mats Malm. Johansson hade jag som lärare när jag studerade nordiska språk i Växjö. Jag tyckte mycket bra om honom.

Och så har vi varit i Vasa. Dick höll en föreläsning på ett seminarium i Vasabladets regi. Det blev väldigt hyllat. Nala och jag var dock inte med på föreläsningen. Vi badade i hotellpoolen och tittade på finsk TV i stället. Nala har en ny baddräkt med gröna blad och nyckelpigor som vi invigde i poolen.

På väg hem fastnade vi, som många andra, på Arlanda. Eftersom vi befann oss i utrikesterminalen fördrev vi en del av tiden på en bra restaurang, Pontus in the air. De serverar Krug på glas, vilket vi inte var sena att utnyttja. Största tiden satt vi dock på golvet och väntade.

Mobilen vår 2016 174Vi var ganska slitna när vi kom hem, men vi fick faktiskt platser på ett av de få plan som körde till Kastrup, helt tack vare Dick och den hjälpsamma Saspersonalen. Han, precis som alla andra som flög med Sas, försökte få information, ombokningar och annat. Några nötter hotade personalen så de blev tvungna att stänga sin informationsdisk. Dick fick tag på en kvinna mitt på golvet som var vänligheten själv. Hon gick bakom den stängda disken och fixade tre standbybiljetter till oss, fast hon inte alls behövde göra det. Sedan lyckades Dick omvandla dessa biljetter till platsbiljetter vid gaten, vilket inte heller var självklart. De gjorde det bara av ren godhet. Vi som alltid knotat över Sas! Aldrig mer! Vilken bra service!

Nu är det dags att återgå till jobbet!

Vi är alla helt utom oss

Jag har nyss läst ut en riktigt bra bok. Den är skriven av Karen Joy Fowler, en amerikansk författare, och den heter i svensk översättning Vi är alla helt utom oss (Lavender Lit, 2015).

Detta är en bok som jag skall låna ut till mamma. Alla andra skall genast bege sig ut och köpa den här boken om ni vill läsa en gripande, halsbrytande, stundtals dråplig, förfärlig, sorglig och kärleksfull roman om en kvinna och hennes försvunna syster.

Mer än så kan jag faktiskt inte skriva om innehållet eftersom boken bjuder på en enorm överraskning när man har läst ett tag. Att avslöja den i bloggen vore att ta död på en stor del av läsupplevelsen.

Om ni gillar bra böcker är detta en bok för er. Jag tror att jag kommer att minnas den resten av mitt liv. Köp den nu! Läs den! Åh, vad bra den är. Jag satt och lipade på flyget, så bra är den. Jag är helt utom mig!

 

Knyt slipsen!

Dick har nästan alltid slips, utom när han arbetar i trädgården, går en långpromenad och liknande. I alla jobbsammanhang åker en slips på, och han har många att välja mellan.

Igår hittade jag den perfekta boken till honom: Knyt slipsen! av Andreas Nylund, utkommen 2014 på Ordalaget. Boken innehåller 30 olika sätt att knyta en slips, mer eller mindre fantasirika. Vissa knutar är jättesnygga, andra mer märkliga. Boken innehåller färgbilder på knutarna i färdigknutet skick och väldigt tydliga instruktioner, både med text och bild, för hur man skall gå tillväga. Dessutom får varje knut en kort presentation.

Om du själv knyter slips, har en man, sambo, särbo, pappa, bror, god vän, mormor eller någon annan i din bekantskapskrets som gillar slipsar och bär dem ofta är detta den optimala presenten. Jag lovar att Dick kommer att stå med boken i badrummet hemma och testa häftiga knutar. Snart får ni säkert se honom i någon mycket häftigare knut än ”halv windsor”, som den han knyter nu heter.

Nala har under en tid kallat slips för viff, men nu är den perioden över. Hon uttalar slips som det skall låta. Litet synd, nästan. Jag gillade hennes viffande.

Och så en annan sak: Här i Stockholm håller gymnasisterna på att ta studenten. Vi gillar inte riktigt skränseden att åka runt och bete sig på lastbilsflak, men det händer annat också. Igår tog jag och Dick en drink i baren och då kom en flicka med vit mössa in dit tillsammans med sin pappa. De satte sig vid vårt stora bord och tog en drink ihop. Så trevligt sätt att fira en student på! På kvällen hade de fest på Grands veranda tillsammans med släkt och vänner. Vi satt också där och åt och kunde höra applåderna efter talen och skratten. Att ta studenten är verkligen något speciellt, även utan examensprov.

Tänk när Nala skall ta studenten! Så fin hon kommer vara! Vilken fest vi skall ha!

Flickor, damer, kvinnor, tanter m.fl.

Oavsett vad ni kallar er, här kommer dagens seriealbumtips till er och alla era vänner och släktingar: Kunskapens frukt av Liv Strömquist (Galago, 2014).

Jag är ett stort fan av Strömquist och läser hennes serier med enorm behållning. Så mycket att jag skrattar högt och kommer ihåg oförglömliga meningar som ”Ska vi kasta slungboll?”

Liv Strömquists serier är alltid mycket pedagogiska. Ibland bryter till och med en till synes oberoende berättarröst in för att tala om hur saker och ting ligger till. Hon har små noter här och där för att visa varifrån hon hämtar en del av sin information. Trots genren (kan den kallas undervisande feministisk fackserie?) är Liv Strömquists verk ibland så underhållande att jag skrattar tills jag får astma.

En av höjdpunkterna i mitt liv hittills var när jag låg sjuk i förkylning på ett hotell i Catania på Sicilien för några år sedan. Alla, utom jag och Dick, var ute och smorde kråset på en fisk- och skaldjursrestaurang. Dick fixade te på sängen och frågade om han skulle läsa högt för mig ur det seriealbum av Liv Strömquist som han hade packat ned i resväskan. ”Ok!”, sade jag och lutade mig snörvlande tillbaka med tekoppen. Sedan dramatiserade Dick Strömquistalbumet med sådan bravur att jag skrattade så att snoret flög.

Tips: Dick Harrison tolkar Liv Strömquist skulle kunna dra in storkovan för den som vågar sig på en sådan oväntad kombo. Egentligen är den kombinationen inte alls märklig. Dick är en jävel på att vända upp och ned på invanda föreställningar från det förflutna och Liv Strömquist gör samma sak.

Kunskapens frukt handlar om ”det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet'”. Läsaren får veta allt. Här finns mens (Förstås! Vilken kvinna ritar inte serier om mens, liksom?), historia, kultur, biologi, sex, operationer, läkare, häxor, utomjordingar och rubbet.

Jag skall låna ut, eller köpa, Kunskapens frukt till mamma. Alla mammor bör läsa denna förnämliga lilla bok. Jag kan redan se det framför mig. Mamma ligger där i sängen och vrider sig i skratt, medan pappa läser Forskning och Framsteg eller något. Och då blir han nyfiken, men mamma kommer bara trycka Kunskapens frukt närmare näsan och skratta ännu mer. Sedan ringer han mig och undrar vad det är för något jag har gett till mamma som gör henne så upprymd. Och då säger jag ”be mamma visa dig avsnittet med häxprocesserna så fattar du”.

Till alla föräldrar med barn: Ge era barn den här serien. Den kommer att ge dem perspektiv på tillvaron och det är rätt bra att ha det. Och de kommer att skratta. Bra, det med. Så länge de inte får astma av det.

Så, alla som har ett ”så kallat kvinnligt könsorgan”, läs den här boken. Alla andra: läs den, ni också. Om ni inte skrattar beror det på att ni har dålig humor.

OBS! Jag vet att Strömquist tidigare har fått kritik för att ha slarvat med fakta i något sammanhang. Jag tvivlar på att hon upprepar eventuella misstag, men jag har inte kollat detta själv. Hur som helst, även om inte allt skulle vara hundra procent sant, så är det ändå roligt, bra och viktigt.

Trevlig internationell kvinnodag! Gå ut och krama en kvinna i solskenet eller skänk en peng till något viktigt eller så.

Årtusendets seriealbum

bildDet finns ett skäl till att jag inte har bloggat på ett tag: förkylning. Först var det Nala, sedan Dick och nu jag. Och detta är ingen liten söt förkylning som gör att man ibland måste torka sin lätt röda näsa med ett litet, litet, litet papper. Detta är hulkenförkylningen nummer ett. Jag hostar tills jag nästan kräks. Jag nyser tills jag nästan kissar på mig. Jag har inga smaklökar och inga luktorgan. Dick kom nyss hem och sade att det luktade kadaver i köket och bajs i badrummet och jag har inte känt någonting! Jag är en pesthärd i mänsklig form. Jag skojar inte nu: Min näsa pulserar, mina ögon läcker och mitt inre (hals, mun och näsa) sticks på ett synnerligen obehagligt sätt, som om jag hade små, små kaktustaggar på slemhinnorna. Men nu till saken: Eftersom min hjärna består av rotmos kan jag inte jobba och sitter i stället och läser serier. Det är den tid på året då vi blir översköljda med serier från förlag som hoppas att just deras författare skall tilldelas Ur-hunden. Dick sitter ju i Ur-hundenjuryn. Mellan host- och nysattacker har jag läst det förnämliga seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens. Om jag satt i juryn skulle det få priset, sanna mina ord. Äntligen, säger jag bara, är det några serieskapande krafter som har bestämt sig för att göra serier om ett ämne som betyder något. För er som inte brukar läsa moderna svenska serier: De kan delas in i ett fåtal kategorier. De flesta är mer eller mindre självbiografiska och handlar om unga män som ritar serier och heter Simon. Många handlar om unga kvinnor som känner sig litet utanför och vill starta ett band, eller rita serier. Några har tydliga politiska ambitioner (feministiska eller socialistiska). Dessa tre kategorier har det gemensamt att de är tecknade för att se fula ut. Förvånansvärt många innehåller blottade könsorgan. Jag har aldrig förstått hur det det kan komma sig att de blir utgivna. Det måste vara MYCKET enklare att få ge ut böcker som serietecknare än som allt annat. Ett fåtal är mer klassiska, med spännande handling och intrig och med hög konstnärlig ambition (de är alltså snyggt tecknade). Den sista kategorin får aldrig något pris, eftersom Dick brukar vara den enda som gillar just den kategorin. Han är aldrig så mycket gubbstrutt som just i detta sammanhang. Det är slips-Dick, född 1832 mot radikala serietecknare, födda mellan 1980 och nu. Men så kommer kioskvältaren Kvinnor ritar bara serier om mens. Den är inte vacker. Den är spretig. Den är full av bilder på könsorgan. Den visar tamponger, menskoppar, bindor och blodiga trosor. Folk kräks, Folk har ont i magen. Folk blöder igenom. Den är sååååååå bra! Ge den i present till någon som nyss har fått mens, eller till någon som lider av mens, eller till någon som borde lida, eller till en som inte fattar vad det handlar om, eller till er själva som menslektyr på toan. OBS! Boken kan läsas som förkylningslektyr också. Kvinnor ritar bara serier om mens är en antologi, ritad och berättad av ett tjugotal serietecknare. Vissa har nominerats till Ur-hunden och några har fått priset. Nu skall ni inte tro att jag sågar serietecknare som har fått Ur-hunden. Det är jättemånga aspiranter och en som får priset. Den som får det är alltid en värdig vinnare, även om det inte är Dicks favorit (eller min, vi är inte alltid överens). Jag är inte säker på att Dick kommer att falla för mensserierna som jag har gjort.

Vilken release!

Maria Gustavsdotter drog fullt hus igår kväll på Bohusläns museum. Det blev jättelyckat! Folk köpte böcker och tidningen Bohuslänningen var där och rapporterade. Efteråt firade vi med ost och vin och satt och pratade till klockan 12 på natten.

Nala satt som ett litet praktbarn medan Maria presenterade boken. Hon börjar få koll på det här med föreläsningar, att man sitter stilla under tiden, låter bli att prata och skrattar och applåderar när andra gör det. Det funkade i Helsingborg när Dick föreläste för två dagar sedan också.

Nu skall vi snart ut på en promenad. Det är snö i Uddevalla och det lär finnas en pulka att låna. Då blir det åka av! Nala har aldrig åkt pulka, men hon är väldigt intresserad av snö.

Marias böcker heter Ulrikas bok och Katarinas bok. Den sista och avslutande delen skall heta Ebbas bok. Nu släpptes alltså del två, Katarinas bok. Jag har inte hunnit läsa någon av delarna ännu så jag får återkomma med mer information senare. Jag skall ju vara mammaledig om en månad och då kanske jag kan ta mig tid till att läsa skönlitteratur.

 

Året med Harrison Lindbergh

Förra året, alltså 2013, var nog ett av de uslaste år jag har varit med om. Året dessförinnan, 2012 var ett av de bästa.

Det här året har varit som en bergochdalbana av händelser, tristess, framgångar, bakslag, möten, missöden, lycka och olycka. Jag tänkte ge er en lista över bästa, sämsta, värsta etc, det ena och det andra. Det föreligger ingen rangordning i listan eftersom det som finns med i den är så olika saker att de inte kan jämföras med varandra. Ni kommer att märka.

Bästa förändring hemma. Det är utan tvekan vår städhjälp. Nu har vi inga dammråttor, inget grus, inga smulor, inga fläckar eller annat lort och smuts någonstans i hemmet och ändå rör vi aldrig ett finger för att ha det rent. Nala kan kravla runt under borden och klättra i trappan eller vad hon vill utan att man tänker ”himmel, vad kan det finnas där som hon får i sig?”. Det finns nämligen inget att få i sig.

Största festtillfälle. Var naturligtvis Nalas dop. Vår präst, Martin från Gotland, genomförde en kort och fin ceremoni i vårt vardagsrum. Nalas faddrar, Elin, Sanna och Anders, kunde inte vara bättre. Själva festen efteråt blev jättelyckad. Alla fick plats på verandan och vi åt, drack och pratade till sent på kvällen. Nala hade kul och älskade all uppmärksamhet och de fina presenterna hon fick. Och så blev hon ordentligt döpt på kuppen. Hur det var med den saken i Kenya fick vi nämligen aldrig klarhet i. Det fanns inga papper på något dop.

Största kris. Det var under vistelsen i Kenya. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt som då, känt mig så instängd, ensam, avskuren, maktlös och eländig på alla sätt. Jag skulle aldrig i livet utsätta mig för samma sak en gång till, så lycka är ju att det slutade så bra med att vi kom hem alla tre.

Största saknad. Är följaktligen den efter vårt hem i Åkarp under tiden i Kenya. Jag trodde inte att jag kunde sakna en plats så mycket. Faktiskt har jag alltid uppfattat mig som ganska flyttbar och inte så fäst vid någonting. Det förvånar er kanske, eftersom jag nog kan framstå som en rätt bekväm och materiell människa. Det är jag också, men man kan ju vara bekväm och materiell nästan var som helst, har jag tyckt. Men när man liksom på obestämd framtid befann sig i denna kafkavärld framstod verandan, fåtöljerna, tavlorna, mattorna och allt annat här hemma i ett förklarat skimmer som jag drömde och fantiserade om. Hemlängtan är en stark och förödande känsla.

Största safariupplevelse. Elsa’s Kopje i Meru i Kenya. Vi hade en fantastiskt bra guide och vi bodde i en stuga som var mer än man kan drömma om. Åk dit! Eller åk inte till Kenya om ni inte också åker dit!

Meru, Samburu 162

Meru, Samburu 654Största besvikelse. Inträffade innan Nala skulle döpas då en person som jag har känt länge deklarerade att vederbörande avsåg rösta på Sverigedemokraterna direkt efter att samma person nämnt att detta parti var emot internationella adoptioner. Ni vet, man har någon sorts mental gräns inom sig som säger ”hit, men aldrig ett steg till”. Jag har en ganska suddig sådan gräns, som nog ibland är alltför otydlig för att folk skall begripa att det är nog, eller för att jag för den delen skall säga stopp. Ibland har jag tyckt att min gräns är rena promenadstråket, men så kommer detta och gränsen visade sig inte vara något litet fjösigt snöre eller platt övergångsställe. Det var verkligen en gräns som inte gick att gå över. Det innebär förstås inte att jag inte är besviken och ledsen. Jag hade gärna sett att den här personen aldrig hade varit ens i närheten av att passera gränsen. Men i stället för att backa tillbaka fort som fan och säga ”herregud, förlåt, hur kunde jag kläcka ur mig en sådan idiotgrej? Jag måste ha tappat koncepterna och förlorat förmågan att kontrollera både min hjärna och mitt munläder för ett ögonblick”, vilket kanske hade kunna rädda situationen, har jag fått veta att 1. Den här människan säger att den aldrig sade det den sade och 2. Det är jag som har varit stygg. Så, skönt att gränsen fanns när den behövdes.

Bästa tillskott. Som ni förstår är det förstås Nala som är det bästa tillskottet. Hon har alla positiva sidor man vill att någon i ens närhet skall ha. Hon är glad. Hon är rolig. Hon är snäll. Hon gillar mat. Hon tycker om att gosa. Hon är försiktig med ömtåliga saker. Hon är modig. Hon är frisk. Hon älskar musik. Hon har charm. Hon är en superhit!

Katarinas mobil 5 025Här har hon på sig en klänning som vår fina granne har stickat. Bilden är tagen när vi precis har klätt vår stora gran i vardagsrummet och fyllt den med ömtåliga glasföremål. Vet ni om att hon inte en enda gång har dragit i eller försökt plocka ned pyntet i granen? Hon går fram och tittar och känner ytterst försiktigt på kulorna och äggen. Vi som trodde att vi skulle bli tvungna att sluta med gran tills hon blev större. Så fel man kan ha!

Årets smycke. Länge trodde jag att årets smycke skulle bli tanzanitringen från Kenya. Den är stor, snygg, blå och vad kan man mer begära? Sedan tänkte jag att den nog ändå skulle bli den stora diamantbroschen jag köpte. Den var väl ändå omöjlig att klå? Trodde jag, tills jag öppnade min lilla, lilla julklapp och fann ett Fabergéarmband. Som ni kanske förstår är det inte ett nytillverkat armband, utan ett gammalt. Det har en skada på emaljen, som främst syns av den som bär armbandet, inte den som ser det bäras. Kanske kan det lagas, men faktiskt gör det mig inte särskilt mycket. Om det hade varit jag som hade givit upphov till skadan på ett felfritt smycke hade jag nog blivit hemskt ledsen, men nu blev det mitt i det skick det är och då är det ju det jag har att förvalta. Jag är mycket glad över det och av en ren händelse tog jag på mig det när vi åkte och handlade igår och så mötte jag en bloggläsare i blomsterhandeln som hade läst att jag fått det. Kul för mig att kunna visa upp det. Jag tycker att det är hisnande att faktiskt ha något från Fabergé.

Årets jävelskap. Var inbrottet hos oss och det efterföljande utskicket från polisen i Malmö som handlade om självhjälp mot inbrott. Det är faktiskt svårt att avgöra vad som känns mest irriterande, att en hoper kriminella har gått omkring och valt och vrakat i vårt hem eller att polisen tycker att det är vårt fel eftersom vi har fönster på huset och en dörr till verandan.

Årets matupplevelse. Här är det svårt att välja. Det skulle kunna vara kilifiostronen i Kenya, små, delikata, runda ostron som gör sig utmärkta både råa och gratinerade. Det skulle kunna vara Nalas första möte med julmust, denna sagolika dryck som är starkare än gin, bubbligare än champagne, svartare än natten och sötare än allt socker i världen. Man ryser och flämtar och skrattar när man dricker den. Det skulle kunna vara Nalas första möte med löjrom hemma hos Sanna och Anders. Först bara litet, litet på en sked. Så rosa och så kornigt och så… spännande och så himla gott! Så att man till slut sitter tätt tillsammans med Anders och blir matad med sked direkt ur skålen, som om det hade varit äppelmos. Eller är det de stekta vildandbrösten med äpple- och katrinplommonsås som vi äter ibland och som alltid gör oss nästan förvirrade av glädje över hur gott det är.  Eller är det de färska räkorna vi tillagade i Kenya, eller den mogna mangon eller mangojuicen i samma land? Eller vakteläggen vi åt till frukost, bara för att de var så billiga att det var helt otroligt? Jag vet inte, faktiskt. Något av detta är det nog, kanske allt.

Årets bokhändelse. Är Ett stort lidande har kommit över oss. Det är en fantastiskt bra bok, sorgligt förbigången av de större dagstidningarna och av Augustjuryn. En nominering hade ju suttit fint, även om Håkan Håkanssons Vid tidens ände borde ha vunnit. Alla som läser denna otroliga bok om trettioåriga kriget kommer garanterat att komma ut på andra sidan som bättre, rikare och större människor. Så ta chansen nu och förkovra er! Ni tror det kanske inte, men ni vill veta detta om kriget. Jag ville det.

Det var det. Hoppas att ni får en härlig nyårsafton. Det skall vi ha. Årets bästa, utan tvekan.

Karthago

Jag läser julklappsboken Karthago av Joyce Carol Oates just nu. Det är en väldigt bra bok. Man kan knappt släppa den. Men så är jag överförtjust i Oates. Det finns ingen annan som kan göra personporträtt som hon, så magnifikt!

Dick läser Don Quijote, som han anser såg sina bästa dagar på 1600-talet.

Vi har haft litet snö, förresten.

Mellerud och Vaggeryd

Imorgon åker vi till Mellerud och dagen därpå till Vaggeryd. Dick skall föreläsa på båda orterna. Här kan ni läsa om Mellerudsföreläsningen. Och här står det om Vaggerydsföreläsningen.

Dick har förresten fått några helt otroligt fina recensioner av Ett stort lidande har kommit över oss, boken om trettioåriga kriget. Kolla denna av Ulrika Kärnborg på Expressen. Det blir champagne ikväll!

Nu skall vi åka och fredagshandla innan alla andra gör det.