Matteångest

Detta är något som jag vill lyfta eftersom det är så himla viktigt. Alltför många går omkring och känner att de är dåliga på matematik, som om det vore något speciellt med just matematik som gör att man bara inte kan klara av det. Så är det förstås inte. De flesta är säkert dessutom bättre  än de inser. Om man tänker efter så märker man snart att man använder matte hela tiden varje dag. Man kan inte förstå klockan, laga mat, ta reda på hur varmt det är ute, betala eller tapetsera (för att bara nämna något) utan att kunna matte.

Forskning visar att föräldrar som tror eller tycker att de är dåliga på matematik och har dåliga erfarenheter av stress på grund av detta väldigt lätt överför den stressen på sina barn. Gör inte det. Bryt den trenden.

Jag var alltid stressad över matematik i skolan, från första klass till gymnasiet. Det gick inte över förrän jag slutade räkna matematik i skolan, och då gick jag ändå naturvetenskaplig linje och var alltså tvungen att räkna väldigt mycket matte. Jag tyckte alltid att jag var dålig, men mycket av dåligheten handlade om att jag så himla rädd att göra fel.

Nu är jag vän med matten sedan länge. Inte för att jag är ett proffs, men varför skulle jag behöva vara det? Allt som krävs är ju att jag ser matematiken för vad den är, ett hjälpmedel för att förstå världen. Matematiken styr inget. Jag bestämmer hur och när jag har nytta av den. Jag utnyttjar den, inte tvärtom. Matematik är som språk, genom det kan man betvinga sin omgivning och göra sig mer bekant med den och få andra att förstå vad man menar.

Ingen är rädd för att prata om det som finns runtomkring. Vi uppmuntras att göra det, och görs medvetna om processen. Efter utflykter i skolan skriver man om det man har gjort. Efter skoldagen berättar man om vad man har gjort och varit med om. Men få tänker på att man under dagen också har förklarat sin värld med hjälp av matematik, gång på gång. Om vi var mer uppmärksamma även på det sättet att beskriva livet skulle färre gå omkring med matteångest.

Om du har ett barn som inte har knäckt koden för matematiken är lösningen att räkna med ungen. Använd pärlor, tärningar, makaroner, steg, linjal, snören och allt annat som kommer i er väg. Allt går att mäta, och plötsligt har man en värld av matematik omkring sig. Den slår ut som klara blommor, och den är inte farlig.

Läs här och här om ni vill ha mer om matteångest.

 

Berlins konstmuseum

Vi är i Berlin. Hittills har stan inte visat framfötterna. De flesta andra städer vi har besökt har varit mycket trevligare.

Just nu har jag en lång, ofrivillig paus i lobbyn på Berlins konstmuseum. Man får nämligen inte gå in med handväska över en viss storlek här. I stället förväntas man lämna den i garderoben. Där drar jag gränsen. Jag krävde biljettpengarna tillbaka, och nu surar jag här medan Dick och Nala kollar på konst.

Inte för att det går någon nöd på mig. Solen lyser på ryggen och det är ganska bekvämt.

Men detta med handväskan är en principsak. Jag kommer aldrig att betala för att gå in någonstans om jag inte får ha med mig min väska. Vad tror de att jag ska göra? Jag kan ju knappast stoppa ner en Caravaggio i handväskan, och den hålls ju hela tiden intill kroppen och kan inte göra någon skada på något. Jag fattar inte detta. Usel bestämmelse. Kvinnofientlig, rentav.

”Det får jag ta på mig”

Jag har tidigare ondgjort mig över personer som saknar kunskap om vad det betyder att be om förlåtelse.

Uppdatering: Du är inte skuldfri om du ber om förlåtelse. Du BER om förlåtelse, och du får den kanske inte. I så fall får du kånka vidare på skulden tills personen du skadat tycker att du kan befrias. Kanske tills du dör. Att ge förlåtelse är stort, och det är kanske för stort att skänkas just till dig. Så är det. Bara att tugga i sig.

Men nu är det en annan sak. Det är besläktat med det ovanstående. Ungefär så här brukar det gå till. Någon ska utföra ett arbete, men missköter sig och blir grymt försenad. Eller klantar sig något alldeles vansinnigt. I slutändan blir det således du eller jag som måste lösa hela problemet. Exempel, OBS! bara ett fiktivt scenario utan koppling till min vardag:

”Åh, vi ska trycka boken på måndag, kan du gå igenom hela manuset nu över helgen? Jag vet att jag är sen, och det tar jag på mig!”

Vad!? Vadå ”det tar jag på mig”? Hur tar du på dig det? I verkligheten tar du inte på dig något alls. Du ber någon annan (mig!) att göra ett arbete på rekordtid för att du har stått vid kaffemaskinen och snackat eller tjuvrökt inne på toa. Vad tar du på dig? Vilka konsekvenser får ditt ”påtagande” för dig? Inga alls. Vilka konsekvenser får ditt sjabblande för mig? En förstörd helg. Hur gör ditt påtagande skillnad för mig, på ett positivt sätt? Det gör det inte. I stället får jag stressa för att du har latat dig. Det är alltså jag som tar på mig att du har varit lättjefull.

Sluta med det här. Man kan inte säga ”det tar jag på mig” utan att backa upp det med handling. Man kan till exempel säga: Jag vet att jag är sen. Det är mitt fel. Om du inte hinner bli färdig till på måndag ska JAG SE TILL ATT LÖSA PROBLEMET.

Det är att ta på sig. Inget annat. Allt annat är tomma ord.

 

Julkalendern 2019

Jag fick en fråga om årets julkalender på TV, Panik i tomteverkstan. Vad tycker vi om den?

Jag är inte bara intresserad av att bli ”julkuletanten”, jag aspirerar också på titeln ”årets gnällspik”. Och vad är tacksammare att klaga på än julkalendern? Kan man inte klaga på den så är man baske mig inte värd att kallas gnällspik.

Så här kommer det: Jag tycker att den är urtråkig. Jag kan inte ens kalla den löjlig, för det skulle krävas att det fanns något som var litet småkul, men det saknas. Den är så tråkig att man inte ens orkar bli arg. Man sover i stället.

Ett höjdarskämt i årets kalender:
-Tomten är på väg ner.
-Nej, så illa är det väl inte.
-Jo, han är på väg ner för trappan.

Och vi i soffan bara: Skämtar ni? Är det detta som är nivån? Borde vi skratta nu?

Men, bortsett ifrån att allt som ska föreställa skämt antingen inte är roligt ens från första början eller inte blir roligt när det sägs av personer som är nollställda när det gäller skådespeleri så tycker vi att själva idén med julkalendern är rätt bra. Jag kan fatta hur de tänkte.

Det hade kunnat vara riktigt bra med en tomtevärld som bygger på att människor verkligen tror på tomten och som hotas av undergång när allt färre tror. På den intrigen hade man kunnat göra något riktigt bra utan att man har en tomte med svindåligt humör som drattar på ändan och fiser.

Min inställning är att uppdraget att producera en julkalender förpliktar. Målgruppen spänner över alla nu levande generationer i Sverige, och alla måste få något att tycka om. Jag ska erkänna att Nala tycker att det är kul när tomten drattar på ändan och fiser, så hon har skrattat vid några tillfällen. Men vuxna ställer ofta andra krav på humor, och då måste man ge även dem något. Detta om man ska satsa på att vara rolig i stället för att göra något mer allvarligt och äventyrligt, vilket grundidén hade passat bättre för. Hur löser man problemet när världen hotas av undergång? Knappast genom dåliga skämt, utan genom uppfinningsrikedom, mod och jävlar anamma. Det hade kunnat bli ett riktigt magiskt juläventyr, och så blir det sura nissar, en mästrande snögubbe och en fisande tomte.

Nåväl. Allt detta kan förändras redan ikväll. Resten av kalendern blir kanske rafflande. Och den slår tydligen tittarrekord så vi är kanske ensamma om att tycka att den är tråkig. Jag har alltid misstänkt att jag egentligen saknar humor. Många kvinnor gör visst det.

Oskick!

Jag inser att jag håller på att bli gammal, men jag måste få lufta några saker som jag stör mig på. Det gäller nya sätt att uttrycka sig på som ger mig sår i öronen.

Kan folk lägga av med att lyfta sin egen ödmjukhet hela tiden? ”Jag är ööödmjuk inför ditten och datten”. Vad? Vadå ”jag är ödmjuk”? Det är väl ändå inget man kan gå omkring och slå sig för bröstet för att man är? Om man drar ödmjukskortet så bevisar det bara en sak: man är självgod. Ödmjuka människor saknar behov av att berätta om sin inställning till omgivningen. Det ligger i begreppet ödmjukhet.

Jag är själv väldigt svag för folk som är ödmjuka på riktigt. Jag tycker att det är en fin egenskap att förmå sig att träda tillbaka och inte slå på stora trumman för allt vad man tar sig för. Jag kan inte påstå att jag är vidare bra på det själv. Man får se det som ett strävansmål i livets stora kursplan.

Och så detta: ”Jag ber om ursäkt om någon har tagit illa vid sig.” Vadå ”om någon har …”? Antingen ber man om ursäkt förbehållslöst eller låter man bli. Förlåtelse är ingen halvmesyr. Man kan inte säga ”förlåt om min spark på knäet gjorde ont”, eller ”ursäkta om du stör dig på att jag tränger mig före dig i kön”.

Det är svårt att säga förlåt och svårt att förlåta. Alla vet det. Men att låtsas säga förlåt genom att stoppa in ett villkor är lågt. Ut med det bara: ”Jag ber om ursäkt för mitt dåliga beteende. Det ska inte upprepas.” På det sättet och inget annat. Som att riva av ett plåster. Om man däremot inte tycker att man har gjort något dumt och att folk som klagar mest är gnälliga och alldeles för lättkränkta ber man inte om ursäkt. Då säger man något i stil med ”Jag inser att en del stör sig på detta, men då får det vara så. Jag menade varje ord/tyckte att hon förtjänade en snyting/ansåg att jag gjorde rätt som tog klasskassan.”

Förlåtelse är ett kärt ämne. Jag tänker mycket på det och anser inte att man ska kasta ur sig ett ursäkta eller ett förlåt hur som helst. Det förpliktar. Man måste inse att man har felat och vilja göra bättre i framtiden. Då kan man vända sig till den som lidit skada och be om förlåtelse och ödmjukt hoppas på att få den. Och blir man inte förlåten får man leva med att man har gjort bort sig ordentligt.

Så hur gör man om man vill komma förbi att säga förlåt och överlåta efterspelet till den man har skadat? Jo, det är jag expert på. Man säger ungefär så här: ”Jag är sååå ledsen, det var verkligen inte min avsikt att …” Det kräver inget av mottagaren samtidigt som det visar att du inser att du har gjort fel. Inget ”förlåt om du blev arg” eller, som ungar ovilligt tvingas säga på skolgården medan fröken lyssnar, ”förlåt, då”.

Det borde vara lika fel att tvinga barn att be om förlåtelse som det är att tvinga dem att kramas. Hela poängen med begreppet går ju om intet!

Så det så!

Skola …

Det är ett ämne för sig. Alla vill grotta runt i Skolverkets ambition att göra om kursplanerna för grundskolan. Till och med jag har skrivit en kort text om detta. Men varken Skolverkets planer eller någon annans försök att undergräva dessa kommer ju göra någon större skillnad för den skola som dagens elever måste gå i. Låt mig ta ett närliggande exempel, nämligen Nalas skola.

Om jag skulle ge mig på en gissning är hennes skola bättre än en normal grundskola. Ändå blir man beklämd när man kommer dit.

Igår skulle vi hämta Nala direkt efter skolan så att hon skulle slippa fritids. ”Slippa” är rätt ord i sammanhanget. Barn såväl som vuxna kladdar i hennes hår, vilket stör henne. Det gör ingen skillnad att hon och vi har sagt till om detta och att till och med rektorn känner till problemet. Vi kan kalla det tröttsamt utan att ta till överord.

Dessutom ser det ur som om en större sko- och klädbutik nyligen har bombats när man kommer och hämtar henne. Det första man möter kan vara en ytterdörr som har ställts upp med hjälp av någon elevs stövlar eller ytterjacka. Innanför dörren möts man av en korridor som utmynnar i ett kapprum. På golvet ligger skor, stövlar, mössor, vantar, regnkläder, tröjor och andra privata persedlar i drivor. Man har valet att försiktigt undvika detta eller att gå rakt över det. Många väljer det senare. Allt är smutsigt. Jag brukar kolla golvet för att försäkra mig om att inget av det som ligger där hör till Nala. Hon är strängt tillsagd att alltid hänga sina saker på sin krok och bevaka detta hårt och hon är rätt bra på det. Ändå har en hel del försvunnit spårlöst även om det har varit namnat. På grund av detta klär vi henne i paltor när hon ska till skolan. Jag köper storpack, reaprylar och outletgrejer för att inte behöva lägga ett öre mer än nödvändigt på saker som riskerar att förstöras på nolltid.

Ja, därför skulle vi alltså hämta Nala efter skolan igår. Medan vi väntar hör vi en gosse i klass 3 som sjunger något. Jag tyckte att det lät som ”jävla luder”, men tänkte först att jag måste höra fel. Det gjorde jag inte. Han sjöng ”jävla luder” gång på gång med hög stämma. Jag tittar på Dick som tittar på mig. Vi tror det knappt, men jag ber pojken och hans kompis att sluta sjunga detta. De frågar varför! Jag säger att det inte är en sång som passar i skolan och om de vill sjunga den får de göra det hemma i stället. Då säger ungarna ”what the fuck!” till oss. Enligt Nala är detta det fulaste man kan säga på skolan, så ni fattar nivån på förolämpning. Jag vänder mig till en lärare och beskriver vad som sker och det blir litet ”jamen killar …” Helt lamt.

Sedan kommer killarnas klasskompisar ut, och två pojkar råkar i slagsmål i kapprummet så att en lärare måste bära bort en av dem medan denne vrålar ”jävla idiooot” och sparkar efter den andre. Dick och jag står som två fågelholkar och bevittnar scenen.

Tredjeklassare. Nioåringar alltså. Jävla luder, what the fuck och slagsmål med sparkar.

Detta är arbetsmiljön för lärare på lågstadiet. Jag inser ju att de långt tidigare måste ha kastat in handduken. De ser inte röran på golvet. De hör inte när någon sjunger om luder eller skriker fuck. Om en elev riskerar att slå en annan blodig i slagsmål griper de in, vilket vi kan vara tacksamma för. Den dagen kommer kanske då de tycker att det är normalt också.

Men det är dit vi skickar Nala varje morgon, och det känns inte helt bra.

Dessutom tycker vi inte att hon lär sig så himla mycket. För en tid sedan insåg vi att hennes läsutveckling helt hade avstannat sedan hon började i första klass. Nu har vi tränat läsning varje dag hemma, och nu kan hon läsa riktigt bra. Tack vare våra insatser. När vi frågade Nala om matematiken var det ännu mer nedslående. Sådant hon hade koll på i förskoleklassen var bortglömt, och när hon själv skulle beskriva lektionerna var det ungefär så här: fröken går igenom något på tavlan och sedan ska man räkna själv i boken. När man är klar ska man visa fröken och få det rättat, men Nala hann aldrig bli klar och visade därför aldrig fröken någonting. När jag frågade hur ofta fröken hade tittat i Nalas bok svarade hon ”två gånger”. Även om det skulle vara hela fyra gånger eller till och med sex gånger är det alldeles för litet. Nala ligger alltså långt efter i matte redan efter en knapp termin i första klass. När jag har tittat i hennes mattebok ser jag sida efter sida som hon inte har hunnit göra, så jag tror att hennes beskrivning av situationen är ganska korrekt.

Nu har vi börjat öva matte hemma på eftermiddagarna, och igår satt Nala med en uppgift som hon löste alldeles själv. Jag tror att det var första gången det skedde, och definitivt första gången hon verkligen förstod vad hon gjorde och var 100 procent säker på att hon hade rätt. Hennes glädje över den bedriften var enorm. Hon for upp och skrek högt av lycka och gjorde en segerdans på golvet. Jag gratulerade henne och kände mig så lycklig över att hon fick erfara vilken positiv känsla det är att ha erövrat en kunskap och gjort den till sin. Ännu bättre är att hon ser fram emot våra mattestunder på eftermiddagarna.

Men om vi lär henne läsa, skriva och räkna här hemma så gör vi faktiskt skolans jobb. Till vem ska vi skicka en faktura på det nedlagda arbetet? Efter utgången grundskola lär det bli ganska många arbetstimmar.

Vadå ”mannen”?

Hur gör man med en sådan här grej?

Nala har en lärare som envisas med att kalla henne ”mannen”, som om han (en äldre, gråhårig man) vill vara tuff och litet ”gangsta”. Det blir naturligtvis skitlöjligt, men jag blir störd av det. Nala också. ”Han vet att jag är en flicka, men han säger det ändå”, säger hon. Jag tipsade henne om att kalla honom tanten tillbaka, men det tror jag inte att hon kommer att göra.

Tydligen håller han på med hennes hår också, och det är rätt känsligt. Nala gillar inte att folk klappar henne på huvudet och ska känna på hennes hår. Vem gör det? Och jag är till 95 procent säker på att den här ”mannen” mest gör det med Nala just för att hennes hår avviker från de flesta andras. Tvivlar starkt på att han fingrar i små blonda flickors hår och pillar med deras flätor. Hårtafsandet gäller dessutom långt fler än just ”mannen”. När jag hämtade henne igår kom en kille i hennes egen ålder fram och fullkomligt grävde in sina fingrar i håret på henne. Det verkar vara kompisar och Nala fann sig liksom i det, men jag kunde också se att hon inte var bekväm och hon sade till honom att vara försiktig.

Och jag tänker ”tvättade han händerna när han var på toaletten, efter att han hade käkat, när han kom in efter rasten och i alla andra lägen då han kan ha blivit skitig eller har Nala det i håret nu?”. Jag talade om just detta med Nala senare, och kanske gör det henne starkare i att säga ifrån även till kompisar. Det är äckligt att folk gnider av sig i hennes lockar.

Men vad gör man med läraren? Allt jag har att gå på är det som Nala säger. Jag vill inte göra mig till ovän med skolan. Jag vill inte göra ned den här läraren, som säkert inte menar något illa utan bara är larvig och obetänksam.

”Mannen”, liksom? Det är inte ett värdigt eller adekvat sätt att tilltala en flicka i första klass.

Vilket glapp!

Ingen kan ha missat att Micael Bindefeld har fyllt år och firat det genom att bjuda på kalas i Tel Aviv. Jag har läst rubrikerna i flera stora svenska tidningar och faktiskt häpnat över att man gör skandalnyheter av detta.

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte för ett ögonblick att Ebba Busch Thor eller någon annan som fick en inbjudan i brevlådan öppnade den och tänkte ”hm, detta borde jag nog tacka nej till för det kommer att bli världens rabalder om jag åker på 60-årsfest, men jag åker ändå och hoppas att ingen märker det.” Jag tror att alla som fick inbjudan och tackade ja gjorde det för att de ville gå på kalas och fira en kompis. Så tänker väl alla? Vem tänker att det kommer att uppfattas som dåligt omdöme om man går på 60-årskalas? Vem tänker att en inbjudan av den här sorten skulle vara ett mutförsök?

Hur skulle det ens kunna vara en muta? Hur ska en person som Nyamko Sabuni få möjlighet att presentera politiska beslut som gynnar Micael Bindefeld i extra hög grad? Genom att föreslå sänkt skatt på ballonger och champagne?

Och vem tänker att ”nu kommer journalisterna ha julafton i flygskam på min bekostnad”? Hur kan man motivera att ett uppbåd av journalister har tagit sig ut på Arlanda för att möta resenärerna vid hemkomsten med frågor om hur de har klimatkompenserat? Jag hoppas att de cyklade till Arlanda eller åtminstone samåkte allihop i en elbil.

Just det sistnämnda blir ju extra intressant eftersom den här famösa resan till och från festen inte är det enda som har hänt inom kategorin ”flygresenyheter” på sistone. Vings ägare råkade ju gå i konkurs samtidigt och kvar på Arlanda stod en massa drabbade människor som hade tagit ledigt för att resa till Cypern. De var förstås hemskt besvikna.

Fick de frågor om flygskam och klimatkompensation? Nej, förstås inte. Dem var det ju synd om. Stora bilder på sammanbitna familjer som inte kom längre än till Skara eller som inte fick veta att allt hade skitit sig förrän de satt i bilen(!) på väg till flygplatsen. Här var nyheten inte att folk stod i begrepp att göra onödiga nöjesresor på jordklotets bekostnad utan att de inte fick möjlighet göra det!

Samma tidning kan alltså jaga en kategori resande människor för att de flyger och samtidigt skriva snyftreportage om en annan kategori människor som missar sina koldioxidalstrande flygresor. Hur går det ihop? Var finns logiken här?

Jag ser ett problem, och det är betydligt större än att Micael Bindefeld har kompisar som är politiker. Det tycker inte jag är ett problem över huvud taget. Om han verkligen hade velat muta sina politikervänner är jag ganska säker på att han hade gjort det mer diskret än att bjuda in dem till en jättefest full med instagrammande kändisar.

Problemet är att journalister verkar kräva att politiker ska leva enligt extremt snäva moraliska ramar, ramar som inte tillämpas på andra människor.

En politiker ska inte flyga eller bli bjuden på kalas utomlands. En politiker ska inte köpa storgods, åka på jaktresa eller gilla gåslever och champagne. Politiker ska inte röka, vänsterprassla eller dricka sprit. De ska inte åka förstaklass, köra SUV, tanka diesel eller gilla att segla. De ska inte åka till Mauritius. De ska inte köpa billigt kött från länder långt borta eller bacon från Danmark. De ska inte gilla snabba bilar och engångssugrör i plast. De ska inte bli glada i hatten och inte svära. De ska inte spela bort sina pengar, skaffa en dyr lägenhet i Stockholms innerstad eller gilla att frottera sig med kungen. De ska inte äga en dyr väska, ens om den är en present. De ska inte föredra så kallad finkultur, men får inte rynka på näsan åt konst som ser konstig ut.

Helst ska politiker äta veganskt, använda cykel och cykelhjälm, ta tåget, tälta på semestern, handla begagnat, närodla, bo i hyresrätt, läsa högt för sina barn varje kväll, släcka lamporna och börja dagen med en rask promenad och duscha i kallvatten en gång i veckan (glöm inte att stänga av vattnet när du tvålar in dig!).

Jag skulle inte överleva som politiker ens över ett veckoslut. Så fort en journalist ramlade in på den här bloggen skulle jag tvingas stå till svars för någon gammal gåslever eller nöjestripp. Jag har svurit på bloggen också. Jag använder inte ens cykelhjälm varje gång jag cyklar och jag har pallat äpplen som barn och jämfört gymnasieelever med daggmaskar.

Men, så här är det. Om man ställer upp moraliska riktlinjer som bara fanatiker kan leva upp till så slutar det med att man bara får fanatiker som politiker. Det blir en samling av typen Karl XII, Robespierre och Hitler, sådana som tycker att lyx är dekadent och att varje avvikelse från den rätta vägen måste beivras med fasthet. Sådana som lever som de lär till varje pris och aldrig lägger fingrarna emellan.

Vill vi verkligen det? Jag tror inte det. Jag tror att vi mår bättre av att ha rätt normala politiker, sådana som tänker att det vore kul att få åka utomlands på kalas och som passar på att handla i tax freen på vägen hem. Till och med sådana som blir alldeles på örat och fångas på bild med fingrarna inför skjortan på sin sekreterare.

Vi vill inte ha kriminella politiker. Men vi måste ha människor på de här posterna, inte moraliskt oantastliga kloner som knappt vågar prata av risk för att råka göra någon förbannad.

Till sist. Än så länge är det inte olagligt att göra flygresor i Sverige. Vill man göra detta kriminaliserat så får man fatta beslut om det och stänga alla flygplatser. Fram till dess måste man acceptera att en del väljer att flyga och att andra avstår av skam eller flygskräck eller något annat.

Ett tecken på vadå?

Jag har funderat en del på detta. Sätt er in i följande situation.

Ni har alldeles nyss gjort ett publikt fel, exempelvis trängt er före i en kö, parkerat skitdåligt och hindrat andra från att komma fram, kastat skräp utanför papperskorgen mitt på torget eller på annat sätt visat prov på klantighet/dåligt omdöme/bufflighet/tankspriddhet.

Och så är det någon som påpekar detta för er. Inte ovänligt, men något i stil med”oj, hallå, här hamnade visst hela tidningen på marken i stället för i återvinningen” eller rätt och slätt”det är förbjudet att parkera framför entrén”.

Hur reagerar ni då?

1) Blir ni tvärförbannade och börjar argumentera och ställa till en scen? Börjar ni kalla ”påpekaren” vid öknamn? Drar ni till med ett ”ska väl du skita i, viktigpetter!” Blänger ni? Slår ni näven i motorhuven på någon annans bil? Kör ni över den som klagade?

2) Eller reagerar ni med ett ”ajdå, det ser ju rätt illa ut, det får jag hålla med om” eller ”jag ber så mycket om ursäkt, men jag såg inte skylten och flyttar mig genast”.

För mig är alternativ två det enda gångbara. Om man har klantat sig ber man om ursäkt, tackar för uppsträckningen och bättrar sig. Helst ler man under tiden.

Alternativ ett kan bara accepteras om den som har påpekat felet har börjat med att kalla dig vid öknamn, jagat dig med ett järnrör över parkeringen och drämt det i taket på din bil eller bränt dig med en cigg på kinden som straff. Men bättre är att ringa polisen om detta har skett i stället för att ge igen med samma mynt.

Så hur kan det ha sig att jag stöter på folk som direkt hoppar på alternativ ett, utan att ha provocerats ett dugg? Jag drar mig verkligen för att påpeka folks fel, framför allt för att deras reaktion alltid är rent rättshaveristisk. Min bedömning grundar sig alltså mer på att jag har observerat vad som har skett om någon annan har påpekat ett fel. Och ve den som gör det! Har man inte fått ovett innan så får man det ju då!

Detta är inte en ungdomsgrej. Jag har sett två pensionärer skälla på två mammor med småbarn på Ikeas familjeparkering. Orsaken? Jo, pensionärerna ville prompt parkera på familjeparkeringen. Och i rutan bredvid höll mammorna på att baxa barnvagnar och barn, vilket tar plats och tid och är själva anledningen till att det finns familjeparkeringar. Alltså surnar pensionärerna till och klagar på mammorna, som påpekar att det finns gott om andra platser än just familjeparkeringen bredvid dem att nyttja (till och med bättre platser ska tilläggas). Kan pensionärerna ta detta argument? Icke! De brinner av på sekunden och blir helt tokiga i stället.

Man kan ju få ovett för minsta lilla. Jag råkade för en mikrosekund ta fel på en kundvagn inne på Coop för en tid sedan. Jag greppade den och tittade ned och insåg att den inte var min och släppte den. Fram kommer en ursinnig kvinna, som troligen aldrig tar miste på något. Jag bad om ursäkt och sade att jag hade tagit fel, vilket hon vägrade tro! Som om jag verkligen skulle försöka stjäla en kundvagn?

Vad är det med folk? Hur vore det om vi litet till mans blev en smula trevligare, mer undfallande, vänligare, artigare och beredda att se det bästa i folk i stället för det sämsta?

Bit ihop, le och säg förlåt!

Tack Åsa Beckman!

När jag läser en sådan här krönika blir jag så himla glad! Precis detta har jag tänkt en längre tid nu, som om allt det som skedde då egentligen inte alls hände. Som om det var något annat som hände. Och så får man plötsligt detta kvitto på att någon annan har noterat samma märkliga förskjutning av fokus.

För mig är fortfarande alla de berättelser som delades då sprängstoff. Jag lever med dem och stärks av dem. De ger mig en känsla av att man inte ska släppa en jävel över bron. Hit men aldrig längre! Den känslan bör alla människor bära inom sig som ett pansar. Den gör att man utan att blinka sätter ned foten när någon ”drullputtar” sig, detta alldeles oavsett vad drullputten håller på med och vem som drabbas. Den gör att man kan uppamma civilkurage och stå upp för sig själv och andra.

Låt oss inte tappa det! Låt ingen kidnappa den känslan och de berättelserna och få det att framstå som något det inte är. Låt dem som ska skämmas stå med skammen.