Jag vågar knappt hoppas

Minns ni väskryckningen?

För några år sedan blev jag väskryckt av två mopedister på Sicilien. Iväg for min väska och juveler för massor av pengar. Tjuvarna måste ha skålat i champagne den kvällen.

Sedan dess har jag bevakat alla svarta väskor av märket Lancel som har dykt upp på en sida för begagnade märkesprylar. Nästan varje dag har det skramlat till med ett tips i inkorgen, men det har alltid varit fel väskor. Tills igår. Jag öppnade mejlet mest av gammal vana och fick se väskan, samma sort som den jag blev av med. Jag loggade in och köpte den på momangen.

Nu hoppas jag och håller tummarna för att den ska anlända säkert hit och vara i nyskick och vara rätt också i verkligheten. Men det tror jag förstås.

Jag känner mig så upprymd inför detta. Jag är själv litet överraskad över att jag reagerar så starkt över det här efter så lång tid. I början var det ett rent helsike, så mycket saknade jag väskan, min hittills enda väskförälskelse. Men sedan har det ändå känts helt okej med den jag har nu. Den är praktisk (utom på museer!) och låsbar och försedd med en väldigt kraftig läderrem, fullständigt omöjlig att väskrycka utan att jag också åker med på moppen. Och så dyker min gamla goding upp, och jag blir helt till mig.

Ni ska få se den när den har kommit fram.

Oskarshamn

Jag har varit i Oskarshamn några dagar. Dels har jag firat morbror Karl, dels hälsat på mamma och pappa.

Nu är jag tillbaka i Åkarp.

Idag ska Dick bli intervjuad för Populär Historias räkning. De ska ha ett temanummer med honom.

Jag ska hämta mig litet efter arbetet med Nordiska sjuårskriget och ladda om för den andra boken jag håller på med. Man blir litet konstig av de tvära vändningarna, tycker jag. Det är svårt att ha olika ämnen i huvudet samtidigt, och när jag håller på det ena är det som om hjärnan totalt raderar det andra, och så ska man plocka fram det igen som om inget har hänt.

Ikväll har Dick en föreläsning i Varberg. Ni kan läsa om den här.

På torsdag föreläser han i Kristianstad. Ni kan läsa om det här.

På fredag är det en föreläsning i Mönsterås. Ni kan läsa mer om den här. Jag hoppas att länken funkar för er. Den går till facebook och jag har inte facebook.

Nu ska jag hjälpa Dick med litet städning inför intervjun.

 

Bokmanus i retur

I förrgår var jag på möte med Historiska Media. Jag fick mitt bokmanus i retur. Det hade lästs av ett proffs. Synpunkterna är relevanta och hjälpsamma. Även där jag tycker att det är litet väl petigt kan jag faktiskt gå in och ändra något för att göra det tydligare eller bättre.

En sak står jag och velar mellan. Minns ni när jag slutligen övergav skall till förmån för ska? Det var en process att nå dit, men när beslutet var fattat gick det snabbt. Nu skriver jag aldrig skall.

Min redaktör vill att jag ändrar litet till lite. Det sitter hårdare inne. Jag tycker att lite ser litet(!) rumphugget ut, som om man skulle skriva mycke. På den punkten kommer jag nog att envisas. Jag vill ha litet kvar och struntar faktiskt i SAOLs rådgivning. Bara med tanke på vilka nissar som står bakom den ordlistan kan man ju vägra följa dess anvisningar.

Annars blir jag förvånad över vilken bra bok jag har skrivit. Jag kan inte minnas att jag var så smart på den tiden. Att jag kunde allt det som står där! Lättläst och trevlig är den också. Den ska släppas i augusti, och snart kommer den att synas i Historiska Medias katalog. Då, äntligen, kan jag berätta vad den handlar om. Ni har kanske förstått det redan, fast jag har försökt att hålla det hemligt.

Samtidigt som jag läser manus gör jag register. Det är inte världens roligaste arbete, men erfarenheten säger mig att det är lika bra att göra det själv. Att gå igenom och rätta ett register som någon annan har gjort är nästan omöjligt.

I förmiddags var arkitekten här, hon ska rita vårt bibliotek. Hon mätte, fotade och antecknade. Hon verkar mycket proffsig och pålitlig, och som en sådan person som man lätt tycker om. Vi är glada att hon ska göra biblioteket.

Trädgården

Jag läste igenom inlägget från igår, och inser att en och annan kanske undrar hur det egentligen står till med trädgården, full med buskage och skog. Är det så illa som det låter?

Sanningen är denna. Vi har en stor trädgård. Jag tror att den är mellan 5 000 och 6 000 kvadratmeter. När vi flyttade in hade ingen brytt sig om att ta hand om den på ganska länge. Överallt växte jättestora träd och prydnadsbuskar i mastodontformat. Även en vanlig spirea blir lätt fem meter hög om man låter den bli det.

Något av det första vi gjorde var att ta bort ett stort buskage med idegran. Det täckte en yta större än en normalt vardagsrum. Sedan tog vi bort en blodhassel och några av de riktigt stora träden, bland annat granar och björkar i fullvuxen höjd.

Men efter det har vi haft fullt upp med själva huset, och trädgården har fått klara sig med bara litet omvårdnad. Förra året blev det äntligen tid att börja titta på den på allvar.

Då hade ett buskage etablerat sig bakom och bredvid garaget och hela vägen in i ett gammalt cykelskjul. Mitt i cykelskjulet växte en ganska stor fläderbuske. En stor del av buskaget bestod av fläder, syren och snöbär, förutom mindre träd. Allt detta är nu borta. Man kan parkera cyklar i skjulet, gå runt garaget och sitta vid ett trädgårdsbord där det tidigare var ogenomtränglig ”djungel”.

Ytterligare två buskage försvann senare förra året. Båda bestod till nästan hundra procent av björnbärssnår. Inte så kul att slåss mot, men man känner sig rätt duktig efteråt. Nu har vi därför tillgång till flera fruktträd som man tidigare inte kunde nå utan att ikläda sig rustning, och en före detta parkeringsplats. Vi kommer aldrig ställa en bil där, men för länge sedan gjorde man det.

Ytterligare tre buskage återstår. Ett kallar vi skogen eftersom det växer några stora träd där. Vårt tulpanträd står i skogen, liksom en enorm bok och några rönnar. Utöver detta finns en hel del fläder och stora prydnadsbuskar. Denna skog håller vi på att glesa ur. De stora träden ska förstås få vara kvar, liksom en del av buskarna. Men om vi får bort all sly, alla småträd och all fläder (som sprider sig väldigt lätt!) kommer skogen att få karaktären av ett prydligt gotländskt änge. Ni som vet, ni vet. Man kommer att kunna gå där utan att fastna i en buske. Man kan klippa gräs där. Man kan se blommor där, och blommorna kommer att få mer solljus. Flädern som är kvar kommer att kunna skördas.

Vad som sker med resterande buskage återstår att se. På sikt vill vi ha bort dem. Jag när en liten dröm om att anlägga en fruktträdgård, och då måste ett av dem bort. I en annan del av trädgården skulle vi vilja ha en riktigt fin och slät gräsmatta, så att man kan spela krocket och badminton utan att falla ned i en grop eller braka rakt in i ett snår med taggar. Vi har ju väldigt mycket mark att använda, det är bara det att den just nu är upptagen av växtlighet.

Om någon tror att jag tycker att detta är jobbigt så har vederbörande fel. Jag älskar att röja buskage! Det kan vara världens bästa terapi. Att plocka fram sågen, stora sekatören (eller vad heter de där jätteknipverktygen?), yxan och pikhackan och ge sig på allt detta är underbart! Jag är ju egentligen så långt ifrån den sortens arbete att alla insatser jag gör känns exotiska och speciella. Jag yxar ned ett träd! Jag gör det! Otroligt! Jag klättrar i stora buskar och sågar grenar! Lika fantastiskt! Jag hugger upp grova rötter med pikhacka! Makalöst! Man känner sig vansinnigt kapabel när man gör sådana grejer. Frågan är vad jag ska ta mig till när buskagen är slut. Lyckligtvis lär det dröja ett bra tag.

Jönköping

Dick har åkt till Jönköping. Han föreläser där ikväll. Om någon vill gå kan ni läsa mer här. Föreläsningen börjar klockan 18.

Det betyder att Nala och jag har en Nala-mammakväll. För en stund sedan var vi ute och arbetade i trädgården. Jag har påbörjat ett nytt avverkningsprojekt. Förra året tog vi ”buskaget”. I år är det ”skogen” som ryker. Fast vi ska inte fälla de stora träden, bara mindre. Idag tog vi ned ett som säkert var åtminstone åtta meter. Och Nala har fällt sitt första träd med såg! Inte åttametersträdet, utan ett litet på kanske tre meter. Imponerade. Jag stod bredvid som en hönsmamma, förstås, men hon klarade det galant. Vi hann med litet badminton också.

Ikväll ska vi äta gröt och sedan ska vi se ett program om Dödahavsrullarna på TV.

Prima liv, som ni förstår!

Äntligen fredag!

Det är sällan jag känner så, men i morse var jag så trött att jag inte ens märkte när Dick kom in i sovrummet, tände lampan och vevade upp rullgardinerna. Han pratade tydligen med mig också. Jag sov som en stock!

Kan det bero på att jag arbetar intensivt med en av de nya böckerna? Jag har kommit väldigt långt och siktar på att bli helt klar i februari, men det kräver hårt slit. Kul, men hårt.

Snart kommer Nala hem, och då blir det inte mer arbete förrän på måndag. Fredag eftermiddag är ju städtid numera, och jag håller mig ledig på lördagar och söndagar om jag inte måste arbeta. Annars är det lätt så att man jobbar litet hela tiden. Hellre mycket måndag till fredag och inget på helgen, tycker jag.

Nalas fröken ringde idag. Tydligen hade Nala börjat prata om hur det hade gått till när hon blev lämnad till barnhemmet i Kenya. Kanske var hon litet ledsen, men jag fick inte känslan av att det var därför fröken ringde. Hon visste inte riktigt hur hon skulle närma sig ämnet med Nala, så vi talade om det en stund. Jag berättade vad vi vet om Nalas ursprung, och hur vi brukar samtala om det här hemma. I efterhand känns det bra att hon ringde. Nala har en bra fröken, omtänksam och eftertänksam. Det är bra.

Apropå detta. Jag inser att en och annan undrar över hur det går med adoptionen. Ja, det gör vi också. Det händer ingenting. Det är svårt att skriva om den här situationen utan att skriva negativa saker. Därför väljer jag att inte skriva något alls. Jag kanske kan återkomma när allt är över och berätta mer om vad jag egentligen tycker. Men en sak kan jag säga, rent principiellt, och det är att om någon av er överväger att adoptera så ska ni tänka igenom det ordentligt. Vägen till slutet är längre och mer svåröverblickbar än ni i era vildaste fantasier kan föreställa er. Och ni kommer att vara helt ensamma medan ni går den. Det är inte säkert att det är värt det.

Uppfräschning på gång

Igår lade vi hela dagen på att fräscha upp Nalas rum. Vi har tyckt att de har känts trångt och opraktiskt och inte särskilt mysigt, men nu har vi påbörjat en förbättring. Dels gjorde vi oss av med en gammal säng som stod på golvet under loftsängen och som användes som myshörna. Den var i praktiken sällan mysig utan snarare full med skräp och tråkig. Vi har också städat undan en hel del gamla leksaker som Nala inte använder längre, och lagt undan gosedjur som hon inte gosar med.

Till sist vände vi på hennes stora loftsäng och placerade hennes skrivbord och andra möbler i utrymmet under den. På så sätt fick hon en jättestor fri golvyta där hon kan leka om hon vill. Rummet blev mycket luftigare och elegantare av detta.

Vi är alla mycket nöjda! När våren kommer ska vi måla möblerna så att de blir mer enhetliga och ser mindre slitna ut.

Nu är det måndag och vi arbetar på med våra böcker. Nala är i skolan. När hon kommer hem i eftermiddag ska vi räkna matte som vanligt. Det är en av höjdpunkterna på dagen, en riktig Nala-mammastund. Jag börjar förstå varför pappa ville hjälpa mig med läxorna.

 

 

Studieresa till Berlin

När Nala har februarilov reser vi till Berlin för att bekanta oss med en helt ny stad. Ingen av oss har varit där, bara mellanlandat med flyg och bytt tåg. Det ska det bli ändring på!

Resa och hotell är bokat, och jag är redan imponerad. Igår ringde de från hotellet och frågade oss om Nala, hur gammal hon var och annat, eftersom de ville fixa något litet välkomnande till henne. Det har jag aldrig varit med om förr! Vilken service! Återstår att se om vi blir lika golvade när vi kommer dit. Hotellet heter Regent och ser snyggt ut på bild.

Förra året var vi ju i Wien på lovet. Vi besökte museer, kyrkor och parker. Resan till Berlin blir nog lik den. Detta blir kul!

Igår och idag håller vi på att avpynta huset. Granen på verandan åkte ut redan förra helgen i samband med en liten olycka där den var involverad. Den stora i vardagsrummet började lukta kiss och kastades ut igår. Dick plockar ned tomtar just nu. Det är alltid lika skönt att få bort allt, fast man längtar sig vansinnig hela november för att få sätta upp det.

Nytt arbetsår

Nyss skickade jag iväg svaret på en läsarfråga till Populär historia. Den handlar om påskkärringar och kommer säkert in i tidningen lagom till påsk.

Jag har också skrivit kontrakt på två nya böcker. De ska inte vara särskilt omfattande och deadline är redan i sommar, så jag måste lägga min andra bok åt sidan och fokusera på dessa i stället. Därför ägnar jag den här dagen åt att tömma mitt skrivbord på material om det jag inte längre ska skriva om. Det sorteras in i en bokhylla i väntan på att återupptas senare.

En sådan händelse gör att jag faktiskt kan se ytan på skrivbordet. Det gör jag annars aldrig. Jag klamrar mig envist fast vid deviser av typen ”ett rörigt skrivbord är ett tecken på intelligens”. Nyligen läste jag en rubrik som hävdade att morgontrötthet också var ett tecken på att man är smart. Jag tror egentligen varken att mitt skrivbord eller min morgonseghet avslöjar någon exceptionell hjärnkapacitet hos mig. Jag har alltid känt mig rätt trög, men man kan ju alltid hoppas.

Det var jobbet. På det mer privata planet: Mamma och pappa åkte hem igår. De var här i några dagar och lagade mat. Vi bodde i princip i köket i två dygn, vilket var väldigt inspirerande. Ett utmärkt sätt att umgås på om man gillar mat. Vi måste göra om det!

Nalas skola började idag. Hon var riktigt peppad inför att börja igen. Vi har haft det mysigt under lovet, men det blir förstås tråkigt utan kompisar. Apropå detta: Jag måste berätta om Frost II. Den var jättebra: spännande, snygg, sorglig och rolig. Gå och se den om ni kan.

Vi vinglar vidare

Mamma och pappa kommer hit i eftermiddag, men min bror blir kvar hemma. Jag saknar honom verkligen och sörjer att han inte kunde komma! Som ni säkert har förstått har vi alltid kul när vi ses, och nu var det länge sedan sist.

Vi hade världens oväder inatt, men nu har det dragit förbi. Det är nästan så man ser litet blå himmel ute. Jag vet inte när det skedde senast. Tre månader sedan? Vi brukar gå en kvällspromenad och se stjärnor, så om nätterna försvinner molnen. På dagen är de alltid tillbaka igen.

Nala och jag har funnit en ny gemenskap. Ingen av oss gillar att städa, men igår tog jag itu med Nalas rum. Hon kom in och ville hjälpa till och fick en dammtrasa, och plötsligt blev städningen rolig. Vi lyfte på grejer, tränade torkteknik och hade en riktig Nala-mammastund. Efter lunch ville hon fortsätta städa, så vi tog hela matsalen och vardagsrummet också, inklusive bokhyllan som vi annars brukar låtsas som om den inte finns när vi ska damma. Till och med stolarna runt borden blev våttorkade. Skinande rent överallt samtidigt som vi fick vara tillsammans! Ett vinnande koncept!

Vårt gemensamma nyårslöfte är faktiskt att vi ska städa litet oftare, så detta var en välkommen bonus!

Nu ska vi snart iväg och handla blommor och hämta fisk till morgondagens middag.