Sveriges medeltid

OBSERVERA! Detta inlägg är reklam för en av våra böcker. Om du inte vill ta del av sådan ska du inte läsa mer. Om du i stället tänker ”vad gör litet mer reklam i mitt liv?” är det bara att fortsätta.

Dicks senaste bok har anlänt. Den heter Sveriges medeltid och handlar om… Sveriges medeltid!

Vem kan få för mycket av medeltiden? Ingen! Vi vill i stället ha mer av pesten, gräsliga dödsstraff, pålagor, sårskador som varar, extraskatter, vidrig mat, surt vin, tiggande krymplingar, barnsängsdöd, lyxiga kungabröllop, burlesk humor, lustiga hattar, stickiga kläder och galna helgonvisioner. Medeltiden har allt detta och mycket mer. Inte en tid man vill leva i, men verkligen en tid att läsa om. Boken är snygg, till och med guldskrift i titeln och ett litet praktiskt snöre att använda som bokmärke. Och den är skriven av Sveriges genom tiderna bästa historiker, herr Medeltid, Professorn med stort P, TV-kändisen, På Spåret-vinnaren, min man, Nalas pappa. Jag ger er: Diiiick Haarrisooon!!! Trumpeter, trumsolo, basuner och änglakörer. Rubbet! Boken:

Ett enastående champagneläge ikväll! Skål för det!

Biblioteeeket!

Ja, det är det vi pratar om här hemma. Ikväll gjorde vi för första gången en seriös mätning för att ta reda på hur stort det kan bli.

Vi landar på en golvyta på ungefär 70 kvadratmeter på första våningen. Sedan tillkommer balkongen. Nu säger inte golvytan i sig så himla mycket, men vi har alltså drygt 10 meter långväggar och 6,5 meter kortväggar att sätta bokhyllor på i två våningar. Det går bort litet utrymme för dörrar och fönster, men det ser ju ändå ut att kunna bli ett rätt stort bibliotek. Om vi ska ha en öppen spis förlorar vi ännu mer bokhylleplats, och det vill vi väl ha?

Jag har suttit och letat efter bokhyllesnickare i Skåne. Det finns faktiskt några att kolla upp. En sak som slår oss är att de flesta som bygger bokhyllor verkar välja att göra hyllorna vita. Vi hade tänkt oss att hela inredningen skulle göras i ek. Färg slits ju och om man tröttnar och vill ha allt träfärgat sitter man med skägget i brevlådan. Med ek som utgångspunkt kan man alltid måla hela rasket om andan faller på om tjugo år eller så.

Ah, tänk att få gå in denna katedral av böcker och ekhyllor och rejäla möbler, draperier och golvet täckt av mattor. Tänk att sitta där framför brasan och titta på klenoderna och äta dadlar eller ropa till Dick ”Har vi Peder Svarts krönika?” och han svarar ”Älskling, den står bredvid Per Brahes vid 1500-talskällorna”. Jag nästan ryser av välbehag inför sådana fantasier.

Idag träffade jag Virginia en stund på eftermiddagen. Vi åt äppelkaka och pratade. Vi funderade på hur biblioteket ska invigas. Vi måste ha en fest, till och med ett tjockt band att klippa och någon som säger något fint om böcker.

Åh, vad vi längtar!

Nya husprojekt

I eftermiddag kommer markisfirman hit och sätter upp markiser utanför Nalas rum. Nu har ju värsta värmen lagt sig, men det kommer en ny sommar, och vår övervåning blir som ett växthus på grund av de två fönstren i Nalas rum. Otroligt att vi inte har gjort detta tidigare! Jag tror att markiserna kommer att göra väldigt stor skillnad.

En sak till ska ske idag. Om en stund kommer en tjänsteman från kommunen för att titta på huset och trädgården. Vi behöver få veta hur rimligt det är att få bygglov för ett bibliotek. Tanken är att det ska bli en utbyggnad i anslutning till våra arbetsrum. Själva biblioteket ska bli i två våningar och på taket har vi tänkt oss en terrass.

Om vi får ett positivt förhandsbesked går vi vidare . Får vi blankt nej vet jag inte vad vi gör. Vi blir hela tiden i allt större behov av ett rejält bibliotek. Våra kontor är totalt belamrade med böcker, och källaren är nästan full. Situationen är snudd på ohållbar, och den blir värre. För varje bokprojekt vi har ökar storleken på biblioteket med någon hyllmeter.

Varför lånar ni inte, undrar ni kanske? Det gör vi faktiskt, men en hel del av litteraturen är svår att låna. Då får man sitta på biblioteket i en litet låst rum och läsa texterna, och det blir betydligt omständligare än att äga dem själv. En hel del källmaterial och litteratur är dessutom bra att ha hemma. Det senaste storköpet var Gustav den förstes registratur i 29 delar. Alla brev Gustav och hans kansli skickade under regeringsåren. Jättebra att ha tillgängligt när man skriver om 1500-talet, och ofta hisnande intressant läsning. Men det tar ju plats!

Nalas födelsedag igår blev fin. Ikväll ska vi på cirkus, och imorgon har hon sitt kalas.

Som en död sill

Jag spelade in ett poddavsnitt om nordisk mytologi idag. Det gick bra, men efteråt var jag totalt urlakad. Jag har känt mig som en död sill hela eftermiddagen. Allt jag har lyckats göra är en halvdan städning av köket.

Hur kan en sådan sak som en poddinspelning få mig så ur fas? Jag var nervös innan, och efteråt blev jag bara en våt trasa redo för vilohem.

Nu ska jag tvinga ut mig i köket och laga mat. Helst vill jag dra en filt över mig och släcka lampan.

Imorgon fyller Nala sju år. Hon får en liten present på morgonen, men vi firar henne framför allt på kvällen. Farmor kommer hit, så det blir sannerligen ingen jättebaluns. Vi ska göra köttfärssås med spaghetti och glasstårta och pynta med ballonger. Det blir trevligt.

Folkvandringstid!

OBS! Detta kan och ska absolut uppfattas som reklam. Om ni inte vill bli påverkade av de kommersiella krafterna ska ni sluta läsa nu!!!

En ny bok damp ned i brevlådan, Dicks senaste bok Folkvandringstid (Ordfront). Jag har inte läst den än, men vi firade den ikväll. Ett klockrent champagneläge.

Den handlar förstås om migration. Eftersom det är en typisk Dickbok får man ett långtidsperspektiv, från urminnes tid till idag. Störst fokus ligger på den tid som vi ofta kallar för folkvandringstiden. Här finns hunner, langobarder och visigoter, faktiskt det som Dick egentligen kan bättre än någon annan historiker. Boken är precis så som vi vill ha den, en övergripande och allmän historia blandad med personliga livsöden, stort och litet i ett format.

Sade jag att boken är snygg också? Behöver inte sägas – det kan ni ju se själva! Den gör sig lika bra i bokhyllan som på toaletten som i hängmattan eller i sängen eller fåtöljen.

Bad och jobb

Vi åker till Staffanstorp och Bråhögsbadet på morgnarna. Vi är där när de öppnar och får bassängen nästan för oss själva. Bara morgonpigga pensionärer går dit för att simma då. Barnfamiljerna kommer i regel senare, och då är vi redo att ge oss av.

Vi börjar med att hoppa i på den djupa delen. Sedan simmar vi 50 meter med Nala så att hon får öva på det innan hon leker sig trött. Därefter åker hon rutschkana, hoppar och dyker. Idag lärde hon sig att dyka riktigt snyggt. Självfallet ser vi till att hålla oss ur vägen för simmarna. Vi vill inte stöta oss med dem, även om vi ägnar oss åt andra övningar. Vi, liksom de, är ju där på morgonen för att slippa stök, skrik och trängsel.

Annars har vi börjat jobba så smått. Semestern måste ta slut innan vi åker till Gotland på jobb, även om man får kalla det mjukstart. Jag filar på mitt föredrag om Loke. Dick har smällt ihop två böcker. Nästa vecka medeltidar vi oss så mycket vi orkar. Program för Medeltidsveckan hittar ni här, om ni är intresserade. Man kan söka på våra namn och hitta rätt direkt, om man är ute efter att lyssna på oss. Därpå sätter nästa arbetstermin igång för oss. Jag ska börja skriva på nästa bok, bland annat.

Största delen av tiden tar vi det dock väldigt lugnt. Vi latar oss under parasollet i trädgården, plockar litet bär och skrotar omkring i värmen.

 

Dagens överraskning …

Dick fick en avi i brevlådan. Han hade ett paket att hämta ut, med en för oss okänd avsändare. Vi trodde att det var en bok, men när vi kom till Ica visade det sig att paketet var stort och nästan runt. Vi anade att det fanns en korg inslagen under en massa brunt papper och tejp, och det låg något i korgen som rörde sig litet när man skakade till paketet.

Vi gick hem med paketet under stora undringar. Vad kunde det vara? Ett hot? Ett avklippt finger inslaget i bubbelplast? Ett mumifierat huvud? Mjältbrand? Eller något ofarligt och trevligt?

Vi googlade avsändaren innan vi vågade öppna, och han verkade inte ha några lik i garderoben. Vi bestämde oss för att klippa upp tejpen och papperet och plocka ut innehållet.

Det visade sig vara ett litet fint stop i lergods och en tennsked som Battle of Wisby-gruppen sände som gåva som tack för att Dick deltar i deras evenemang under Medeltidsveckan. Väldigt snällt och väldigt ofarligt.

Nu längtar vi efter Gotland, och det är dags att äntligen börja fila på föreläsningen.

Åter i Åkarp

Något har hänt! Är det åldern?

Jag har aldrig förr mått så bra som jag mår nu. Det är som om jag har skalat bort allt ovidkommande och liksom nått in till en kärna av oåtkomlighet och kraft. Andra skulle kanske ta det som ett tecken på förfall, men jag ser det som frihet. Jag går i bekväma kläder, och undviker allt som kan skava eller hålla in. Jag struntar i smink och smycken. Det är som en förvandling som gör mig nästan osynlig. En lagom tjock och lagom gammal kvinna som skiter i hur hon tar sig ut och bara gör vad hon ska väcker noll uppmärksamhet. Den gråzonen, nästan som en egen dimension av verkligheten, ger oanade möjligheter. Fler borde vistas här.

Ibland skärper jag till mig och spelar spelet. På Nalas skolavslutning såg jag städad ut, och när vi åt middag på restaurang i förrgår sminkade jag mig. Djupt ovant nu, och nästan litet äckligt med något i ansiktet.

Jag sliter i trädgården, rör mig i naturen, läser böcker och äter god mat. Gör mig inte till, utan njuter av att leva och må bra.

Här är en bild från mosskanten igår. Nala och jag hittade rester av ett gammalt smalspår. För bara några decennier sedan, långt in på 1900-talet, bröts massor av torv på Store mosse. Torven fraktades med vagnar på räls. Nu ligger resterna och rostar. Det är Nala som har fotat.

Lärare som inspiratörer

Jag fick en fråga för någon dag sedan som handlade om hur mina lärare var när jag gick i skolan. Inspirerade eller uppmuntrade de mig till att bli författare?

Nej, det kan jag inte påstå eftersom jag inte räknade med att bli författare. Visserligen tyckte jag att det var jätteroligt att skriva böcker när jag gick i lågstadiet. Vi skrev något som kallades ”händelsebok” eller kort och gott ”h-bok”. Den kunde handla om vad som helst, och jag skrev jättemånga som jag lämnade in till fröknarna för rättning.

Men sedan växte jag ju ifrån det där med ”h-böckerna”. Jag gillade fortfarande och skriva. Jag skrev massor med sagor, dikter och noveller på fritiden under resten av grundskoletiden. Men det var utanför skolan och inget som lärarna uppmärksammade.

I skolan intresserade jag mig för annat. Framför allt gillade jag historia och biologi, och när jag kom upp på gymnasiet fastnade jag även för svenska. Fram till dess hade jag varit övertygad om att jag skulle bli läkare. Så hade det varit sedan jag var i Nalas ålder, men plötsligt började jag tvivla. Varför skulle jag bli läkare när jag i själva verket var så förtjust i historia och svenska, som man sannerligen inte fördjupar sig i under en läkarutbildning?

Det slutade med att jag valde att bli gymnasielärare i historia och svenska i stället. Till stor del berodde nog det på att jag hade bra lärare på gymnasiet. De fick yrket att framstå som eftersträvansvärt. Sedan visade sig verkligheten vara en annan, och jag slutade som lärare efter några år. Då hade jag träffat Dick.

Under en period frilansade jag som korrekturläsare, men det var svårt att försörja sig på det, och Dick tyckte att jag skulle skriva en bok. Först trodde jag att han skojade, men vi pratade om det vid flera tillfällen och till slut hade han nött ned motståndet från min sida. Den första boken blev Vampyrernas historia, och jag insåg att jag passar ganska bra som författare.

Jag saknade känslan av kolleger i början. När man arbetar på en gymnasieskola är man hela tiden omgiven av experter som kan saker som man själv inte kan. Det är väldigt stimulerande. Man har kolleger att fråga om saker, be om råd och älta grejer med. När man arbetar ensam träffar man tyvärr aldrig någon som är smartare än en själv, så all input och alla idéer måste man värka fram på egen hand. Det gäller att ha ett rikt inre liv, annars blir det en ökenvandring. Nu är jag så inkörd på att ha det så att jag nog skulle tycka att det var svårt med kolleger. Blotta tanken är litet stressande.

För att återgå till detta med mina lärare. Jag har haft många, och det stora flertalet har varit väldigt bra. Jag gillade Kerstin på lågstadiet. Jag uppskattade Mats på mellanstadiet. Jag tyckte om Sten, Elvy, Christer och Kjell-Arne på högstadiet. På gymnasiet träffade jag Bo G, Stig, Leif ggr 2 och Majt, alla mycket bra lärare. På högskola och universitet mötte jag ännu fler som inspirerade, tog ut svängarna och utmanade sina studenter. Peter i Växjö intar en särställning, en intellektuell diamant!

Jag har kanske haft tur, men jag tror inte det. En del av de lärare som jag har gillat har andra haft negativa synpunkter på, orättvisa synpunkter i mina ögon. Jag har som vuxen alltid gått efter hur mycket jag har kunnat innan jag har gått en kurs jämfört med vad jag har kunnat efteråt. Om jag har gått plus på bildningsbanken har läraren varit bra. Om jag dessutom verkligen har fått vidgade vyer och blivit bättre på att tänka så har läraren varit exceptionellt bra.

Några av lärarna blev med tiden mina vänner. Även om jag i nuläget inte längre har kontakt med dem så har de gjort mig till en rikare människa. En del av dem och deras idéer tänker jag på nästan varje dag. Det är uppenbart att de har format det som är jag på ett avgörande sätt.

Förra vintern träffade jag Kerstin, min lågstadielärare. Hon mindes alla mina händelseböcker och var inte ett dugg förvånad över att jag blev författare, fast hon trodde kanske att jag skulle bli biolog. Mina böcker handlade ofta om botaniska utflykter på Öland, så det var ingen långsökt tanke.

Slakteriet är sanerat!

Jag och detta med selfies. Jag hör till en generation av dinosaurier. Idag säger förskolebarn mellis när de menar mellanmål. För mig är mellis ovillkorligen detsamma som mellanöl, och jag skulle avlida av skratt om jag frågade Nala om hon ville ha mellis efter skolan, och nästan räkna med att bli anmäld för langning. Antingen är man född i ”mellislikamedmellanmålgenerationen” eller i ”mellislikamedmellanölgenerationen”.

Det är samma sak med foton på sig själv. Är man uppvuxen med att ta bilder på annat än sig själv är man nog för alltid rätt kass på att vända kameran mot sitt eget ansikte.

Jag tar fram telefonen och vänder ”siktet” mot mig, och får en smärre chock. Jag ser monstruös ut i vilken vinkel jag än väljer, men värst är det litet underifrån. Om jag verkligen ser ut så kan jag skrämma slag på vem som helst. Efter att ha gjort ett otal försök att framstå som vänlig och blid, med resultatet att jag i stället för blodtörstig, intolerant och tvärförbannad mest ser imbecill ut, har jag i alla fall några bilder som är rätt ok.

Mest ok, till och med bra, blev denna. Problemet är bara att jag inte alls ser ut så här på 90 procent av bilderna. Då ser jag mer ut som Shrecks gamla bittra farmor eller som mammatrollet som säger ”Var är fjant?” i Trolltyg i tomteskogen, ni vet hon som ”ska göra sig vacker” och knyter en orm i håret. Hade kunnat vara jag.

DSC_2326

Ser ni desperationen i blicken och det något spända leendet? Det är minen av ”funka nu, för helvete innan jag får spatt och lägger mig på golvet och skriker!”. Eller äter upp telefonen, river verandan, drar en motorsåg i grannens garagedörr och slår ihjäl en tomtearmé, som de andra bilderna såg ut att skildra. Men det gick, och det blir den här bilden som hamnar i Populär historia.

Låt oss säga så här: Det finns ett skäl till att det är ganska få bilder av mig på den här bloggen. Jag får inte till dem, så enkelt är det. Detta är en unik händelse. Njut litet av den, för det gör jag.