Folkvandringstid!

OBS! Detta kan och ska absolut uppfattas som reklam. Om ni inte vill bli påverkade av de kommersiella krafterna ska ni sluta läsa nu!!!

En ny bok damp ned i brevlådan, Dicks senaste bok Folkvandringstid (Ordfront). Jag har inte läst den än, men vi firade den ikväll. Ett klockrent champagneläge.

Den handlar förstås om migration. Eftersom det är en typisk Dickbok får man ett långtidsperspektiv, från urminnes tid till idag. Störst fokus ligger på den tid som vi ofta kallar för folkvandringstiden. Här finns hunner, langobarder och visigoter, faktiskt det som Dick egentligen kan bättre än någon annan historiker. Boken är precis så som vi vill ha den, en övergripande och allmän historia blandad med personliga livsöden, stort och litet i ett format.

Sade jag att boken är snygg också? Behöver inte sägas – det kan ni ju se själva! Den gör sig lika bra i bokhyllan som på toaletten som i hängmattan eller i sängen eller fåtöljen.

Bad och jobb

Vi åker till Staffanstorp och Bråhögsbadet på morgnarna. Vi är där när de öppnar och får bassängen nästan för oss själva. Bara morgonpigga pensionärer går dit för att simma då. Barnfamiljerna kommer i regel senare, och då är vi redo att ge oss av.

Vi börjar med att hoppa i på den djupa delen. Sedan simmar vi 50 meter med Nala så att hon får öva på det innan hon leker sig trött. Därefter åker hon rutschkana, hoppar och dyker. Idag lärde hon sig att dyka riktigt snyggt. Självfallet ser vi till att hålla oss ur vägen för simmarna. Vi vill inte stöta oss med dem, även om vi ägnar oss åt andra övningar. Vi, liksom de, är ju där på morgonen för att slippa stök, skrik och trängsel.

Annars har vi börjat jobba så smått. Semestern måste ta slut innan vi åker till Gotland på jobb, även om man får kalla det mjukstart. Jag filar på mitt föredrag om Loke. Dick har smällt ihop två böcker. Nästa vecka medeltidar vi oss så mycket vi orkar. Program för Medeltidsveckan hittar ni här, om ni är intresserade. Man kan söka på våra namn och hitta rätt direkt, om man är ute efter att lyssna på oss. Därpå sätter nästa arbetstermin igång för oss. Jag ska börja skriva på nästa bok, bland annat.

Största delen av tiden tar vi det dock väldigt lugnt. Vi latar oss under parasollet i trädgården, plockar litet bär och skrotar omkring i värmen.

 

Dagens överraskning …

Dick fick en avi i brevlådan. Han hade ett paket att hämta ut, med en för oss okänd avsändare. Vi trodde att det var en bok, men när vi kom till Ica visade det sig att paketet var stort och nästan runt. Vi anade att det fanns en korg inslagen under en massa brunt papper och tejp, och det låg något i korgen som rörde sig litet när man skakade till paketet.

Vi gick hem med paketet under stora undringar. Vad kunde det vara? Ett hot? Ett avklippt finger inslaget i bubbelplast? Ett mumifierat huvud? Mjältbrand? Eller något ofarligt och trevligt?

Vi googlade avsändaren innan vi vågade öppna, och han verkade inte ha några lik i garderoben. Vi bestämde oss för att klippa upp tejpen och papperet och plocka ut innehållet.

Det visade sig vara ett litet fint stop i lergods och en tennsked som Battle of Wisby-gruppen sände som gåva som tack för att Dick deltar i deras evenemang under Medeltidsveckan. Väldigt snällt och väldigt ofarligt.

Nu längtar vi efter Gotland, och det är dags att äntligen börja fila på föreläsningen.

Åter i Åkarp

Något har hänt! Är det åldern?

Jag har aldrig förr mått så bra som jag mår nu. Det är som om jag har skalat bort allt ovidkommande och liksom nått in till en kärna av oåtkomlighet och kraft. Andra skulle kanske ta det som ett tecken på förfall, men jag ser det som frihet. Jag går i bekväma kläder, och undviker allt som kan skava eller hålla in. Jag struntar i smink och smycken. Det är som en förvandling som gör mig nästan osynlig. En lagom tjock och lagom gammal kvinna som skiter i hur hon tar sig ut och bara gör vad hon ska väcker noll uppmärksamhet. Den gråzonen, nästan som en egen dimension av verkligheten, ger oanade möjligheter. Fler borde vistas här.

Ibland skärper jag till mig och spelar spelet. På Nalas skolavslutning såg jag städad ut, och när vi åt middag på restaurang i förrgår sminkade jag mig. Djupt ovant nu, och nästan litet äckligt med något i ansiktet.

Jag sliter i trädgården, rör mig i naturen, läser böcker och äter god mat. Gör mig inte till, utan njuter av att leva och må bra.

Här är en bild från mosskanten igår. Nala och jag hittade rester av ett gammalt smalspår. För bara några decennier sedan, långt in på 1900-talet, bröts massor av torv på Store mosse. Torven fraktades med vagnar på räls. Nu ligger resterna och rostar. Det är Nala som har fotat.

Lärare som inspiratörer

Jag fick en fråga för någon dag sedan som handlade om hur mina lärare var när jag gick i skolan. Inspirerade eller uppmuntrade de mig till att bli författare?

Nej, det kan jag inte påstå eftersom jag inte räknade med att bli författare. Visserligen tyckte jag att det var jätteroligt att skriva böcker när jag gick i lågstadiet. Vi skrev något som kallades ”händelsebok” eller kort och gott ”h-bok”. Den kunde handla om vad som helst, och jag skrev jättemånga som jag lämnade in till fröknarna för rättning.

Men sedan växte jag ju ifrån det där med ”h-böckerna”. Jag gillade fortfarande och skriva. Jag skrev massor med sagor, dikter och noveller på fritiden under resten av grundskoletiden. Men det var utanför skolan och inget som lärarna uppmärksammade.

I skolan intresserade jag mig för annat. Framför allt gillade jag historia och biologi, och när jag kom upp på gymnasiet fastnade jag även för svenska. Fram till dess hade jag varit övertygad om att jag skulle bli läkare. Så hade det varit sedan jag var i Nalas ålder, men plötsligt började jag tvivla. Varför skulle jag bli läkare när jag i själva verket var så förtjust i historia och svenska, som man sannerligen inte fördjupar sig i under en läkarutbildning?

Det slutade med att jag valde att bli gymnasielärare i historia och svenska i stället. Till stor del berodde nog det på att jag hade bra lärare på gymnasiet. De fick yrket att framstå som eftersträvansvärt. Sedan visade sig verkligheten vara en annan, och jag slutade som lärare efter några år. Då hade jag träffat Dick.

Under en period frilansade jag som korrekturläsare, men det var svårt att försörja sig på det, och Dick tyckte att jag skulle skriva en bok. Först trodde jag att han skojade, men vi pratade om det vid flera tillfällen och till slut hade han nött ned motståndet från min sida. Den första boken blev Vampyrernas historia, och jag insåg att jag passar ganska bra som författare.

Jag saknade känslan av kolleger i början. När man arbetar på en gymnasieskola är man hela tiden omgiven av experter som kan saker som man själv inte kan. Det är väldigt stimulerande. Man har kolleger att fråga om saker, be om råd och älta grejer med. När man arbetar ensam träffar man tyvärr aldrig någon som är smartare än en själv, så all input och alla idéer måste man värka fram på egen hand. Det gäller att ha ett rikt inre liv, annars blir det en ökenvandring. Nu är jag så inkörd på att ha det så att jag nog skulle tycka att det var svårt med kolleger. Blotta tanken är litet stressande.

För att återgå till detta med mina lärare. Jag har haft många, och det stora flertalet har varit väldigt bra. Jag gillade Kerstin på lågstadiet. Jag uppskattade Mats på mellanstadiet. Jag tyckte om Sten, Elvy, Christer och Kjell-Arne på högstadiet. På gymnasiet träffade jag Bo G, Stig, Leif ggr 2 och Majt, alla mycket bra lärare. På högskola och universitet mötte jag ännu fler som inspirerade, tog ut svängarna och utmanade sina studenter. Peter i Växjö intar en särställning, en intellektuell diamant!

Jag har kanske haft tur, men jag tror inte det. En del av de lärare som jag har gillat har andra haft negativa synpunkter på, orättvisa synpunkter i mina ögon. Jag har som vuxen alltid gått efter hur mycket jag har kunnat innan jag har gått en kurs jämfört med vad jag har kunnat efteråt. Om jag har gått plus på bildningsbanken har läraren varit bra. Om jag dessutom verkligen har fått vidgade vyer och blivit bättre på att tänka så har läraren varit exceptionellt bra.

Några av lärarna blev med tiden mina vänner. Även om jag i nuläget inte längre har kontakt med dem så har de gjort mig till en rikare människa. En del av dem och deras idéer tänker jag på nästan varje dag. Det är uppenbart att de har format det som är jag på ett avgörande sätt.

Förra vintern träffade jag Kerstin, min lågstadielärare. Hon mindes alla mina händelseböcker och var inte ett dugg förvånad över att jag blev författare, fast hon trodde kanske att jag skulle bli biolog. Mina böcker handlade ofta om botaniska utflykter på Öland, så det var ingen långsökt tanke.

Slakteriet är sanerat!

Jag och detta med selfies. Jag hör till en generation av dinosaurier. Idag säger förskolebarn mellis när de menar mellanmål. För mig är mellis ovillkorligen detsamma som mellanöl, och jag skulle avlida av skratt om jag frågade Nala om hon ville ha mellis efter skolan, och nästan räkna med att bli anmäld för langning. Antingen är man född i ”mellislikamedmellanmålgenerationen” eller i ”mellislikamedmellanölgenerationen”.

Det är samma sak med foton på sig själv. Är man uppvuxen med att ta bilder på annat än sig själv är man nog för alltid rätt kass på att vända kameran mot sitt eget ansikte.

Jag tar fram telefonen och vänder ”siktet” mot mig, och får en smärre chock. Jag ser monstruös ut i vilken vinkel jag än väljer, men värst är det litet underifrån. Om jag verkligen ser ut så kan jag skrämma slag på vem som helst. Efter att ha gjort ett otal försök att framstå som vänlig och blid, med resultatet att jag i stället för blodtörstig, intolerant och tvärförbannad mest ser imbecill ut, har jag i alla fall några bilder som är rätt ok.

Mest ok, till och med bra, blev denna. Problemet är bara att jag inte alls ser ut så här på 90 procent av bilderna. Då ser jag mer ut som Shrecks gamla bittra farmor eller som mammatrollet som säger ”Var är fjant?” i Trolltyg i tomteskogen, ni vet hon som ”ska göra sig vacker” och knyter en orm i håret. Hade kunnat vara jag.

DSC_2326

Ser ni desperationen i blicken och det något spända leendet? Det är minen av ”funka nu, för helvete innan jag får spatt och lägger mig på golvet och skriker!”. Eller äter upp telefonen, river verandan, drar en motorsåg i grannens garagedörr och slår ihjäl en tomtearmé, som de andra bilderna såg ut att skildra. Men det gick, och det blir den här bilden som hamnar i Populär historia.

Låt oss säga så här: Det finns ett skäl till att det är ganska få bilder av mig på den här bloggen. Jag får inte till dem, så enkelt är det. Detta är en unik händelse. Njut litet av den, för det gör jag.

Sista turnén

Som ni kanske vet är den här hösten den sista gången som vi ger oss ut på turné. Vi slutar av många skäl. Det viktigaste är att Nala ska börja skolan nästa år och vi vill inte att hon ska vara bort från skolan, eller att vi är borta från Nala. Det beror också på att vi har blivit ganska slitna av alla resor, och gärna vill vara mer hemma.

Det finns naturligtvis mycket som är roligt med resorna. Vi får träffa massor av vänliga människor som är intresserade av vad vi håller på med, och det är förstås en väldigt stor bonus. Men Dick, som ju är den som föreläser nästan varje gång vi reser, börjar bli trött på att läsa in sig på nya ämnen hela tiden. Trots att han har skrivit om hur mycket som helst så är det nästan aldrig några av de ämnena som folk beställer föreläsningar om. I stället är det lokala grejer som Dick måste läsa in sig på, och allt som oftast blir det sistaminutenändringar i titeln på föreläsningen som han kanske får veta några dagar innan, och det är rätt stressande. Snart är detta historia, men just nu ligger det framför oss.

Detta är programmet inför sista resan med Cirkus Harrison:

Alingsås, måndagen den 19 november. Här kan ni läsa om det.

Redbergsteatern i Göteborg den 20 november. Här kan ni läsa om det.

Kungliga slottet i Stockholm den 21 november. Här kan ni läsa om det.

Kulturhuset i Oskarshamn den 22 november. Här kan ni läsa om det.

Mönsterås den 23 november. Här kan ni läsa om det.

Varberg dem 26 november. Här kan ni läsa om det.

Ludgo kyrka utanför Nyköping den 28 november. Här kan ni läsa om det.

Kulturhuset i Upplands-Bro den 29 november (med Irène Seth). Här kan ni läsa om det.

Bohusläns museum i Uddevalla den 4 december. Här kan ni läsa om det.

Sedan är det slut. Vi ska öppna den fetaste champagnen vi har i källaren och bara njuta resten av året, för nu är det slut. Vi ska odla vår trädgård, gona oss på verandan och städa i källaren, allt sådant som normala människor gör. Inga mer hotell av ”Grepentyp”, inga långkörningar tvärs över Sverige i halka och is, inga sena bananer före sängdags på grund av missad middag. Bara lugn och skrivro hemma i Åkarp. Vi kommer att leva tills vi blir 130 år på grund av vår nya livsstil.

Detta betyder förstås inte att vi aldrig mer kommer att åka ut på föreläsningar, men i framtiden kommer det mestadels att ske på helger, till ett högre pris och (detta är min idé) om ämnet man kommit överens om från början ändras går taxan upp eftersom det blir ett merarbete.

Mot Dalsland och annat

Om en halvtimme sticker vi ut på turné. Den första tredjedelen ser ut så här:

9 november: Färgelanda bibliotek. Dick föreläser om Dalslands historia. Läs mer här om alla föredragen i Dalsland.

10 november: Sagabiografen i Åmål. Dick föreläser om Dalslands historia.

11 november: Odeon i Bengtsfors. Dick föreläser om Dalslands historia.

12 november: Gamla Real i Dals-Ed. Dick föreläser om Dalslands historia.

13 november: Kulturbruket på Dal i Mellerud. Dick föreläser om Dalslands historia.

14 november: Frimurarna i Borås. Dick talar om korsfarare, men jag vet inte om det är publikt eller bara för invigda. Jag har letat efter information men inte hittat något.

15 november: Vara folkhögskola. Dick pratar om medeltida kontakter mellan Västergötland och England i äldre tid. Läs mer här.

Därefter åker vi hem och tvättar innan vi drar iväg igen. Hoppas att vi ses någonstans på vägen.

Karlskrona

Ikväll ska Dick föreläsa om Tage Erlander på Karlskronas bibliotek. Här kan ni läsa om det.

Nala och jag kommer med, men vi åker i egen bil. Imorgon fortsätter vi nämligen till Oskarshamn och hälsar på mormor och morfar innan vi åker tillbaka med morbror Karl för att börja förbereda halloweenfesten på lördag.

Annars sitter jag mest med boken just nu. Jag har äntligen fått det att lossna, och det jag skriver just nu blir bra. Tidigare tycker jag att det har gått rätt knackigt, och om jag kollar på det är inte så bra gjort heller. Det är skönt att det har lossnat, och att jag har blivit bättre på det jag gör.