Åter i Åkarp

Något har hänt! Är det åldern?

Jag har aldrig förr mått så bra som jag mår nu. Det är som om jag har skalat bort allt ovidkommande och liksom nått in till en kärna av oåtkomlighet och kraft. Andra skulle kanske ta det som ett tecken på förfall, men jag ser det som frihet. Jag går i bekväma kläder, och undviker allt som kan skava eller hålla in. Jag struntar i smink och smycken. Det är som en förvandling som gör mig nästan osynlig. En lagom tjock och lagom gammal kvinna som skiter i hur hon tar sig ut och bara gör vad hon ska väcker noll uppmärksamhet. Den gråzonen, nästan som en egen dimension av verkligheten, ger oanade möjligheter. Fler borde vistas här.

Ibland skärper jag till mig och spelar spelet. På Nalas skolavslutning såg jag städad ut, och när vi åt middag på restaurang i förrgår sminkade jag mig. Djupt ovant nu, och nästan litet äckligt med något i ansiktet.

Jag sliter i trädgården, rör mig i naturen, läser böcker och äter god mat. Gör mig inte till, utan njuter av att leva och må bra.

Här är en bild från mosskanten igår. Nala och jag hittade rester av ett gammalt smalspår. För bara några decennier sedan, långt in på 1900-talet, bröts massor av torv på Store mosse. Torven fraktades med vagnar på räls. Nu ligger resterna och rostar. Det är Nala som har fotat.

Trädgårdsarbete

Sedan en knapp vecka tillbaka är min bror här. Nala och jag var ju i Oskarshamn och hälsade på mormor och morfar, och då fick morbror Karl hänga med tillbaka.

Vi har så roligt! Under dagarna som har gått har vi spikat upp myggnät på dörrarna, åkt till återvinningsstationen med en hel last skräp, fixat ett trädgårdsbord, klippt idegranshäcken, tagit ned några träd i trädgården, röjt all mark runt fruktträden och köpt ett tv-spel till Nala som hon älskar. Vi har också gjort saft och köttbullar och firat midsommar. Igår poppade vi popcorn och hade filmkväll med Röjar-Ralf 2.

Mest arbete har lagts på trädgården. Det var inte gjort i en handvändning att röja fram fruktträden. Vi har tampats med björnbärssnår, nässlor, hasselstånd och murgröna. Vi har så mycket avfall att göra av med att så vi ska beställa hem en container för att bli av med det.

Men nu! När jag tar ett varv på ”ägorna” känns det riktigt bra!

Idag ska vi inventera vårt planklager. Om vi har tur har vi material att snickra en sågbock av. Därefter ska jag göra ved av en del av träden vi har tagit ned. Känns ju dumt att kasta dem när vi kan elda med dem till vintern.

Imorgon är det slut för den här gången. Jag kör tillbaka morbror Karl  till Oskarshamn, och sedan får vi se vad som händer. Dick vill gärna att vi åker ut en sväng, och det vore trevligt.

Följ med till Alnarp

Som ni kanske vet promenerar jag gärna på morgonen. Idag blev det en tur till favoritplatsen i närheten, Alnarp. Om det är fint väder och ganska vindstilla är det trevligt att gå dit, men om det blåser blir jag kvar i Åkarp. Den skånska slätten är gräslig i vind. Jag tog i alla fall några fina höstbilder, så häng med på en morgonrunda till Alnarp.

DSC_0322-1.JPG

DSC_0316.JPG

DSC_0318-1.JPG

DSC_0317.JPG

DSC_0321-1.JPG

När jag kom hem igen möttes jag av den här synen. Jag var på kranskurs i Svedala igår kväll och gjorde denna fina höstkrans. Jag älskar verkligen allt med kastanjer: de svettiga knopparna på våren, blomställningarna, de taggiga skalen och dessa blankbruna underbara frukter.

DSC_0324-1.JPG

I förskott

Så firade vi Mors dag i förskott här hemma. Det blev fint. Nala och Dick var ute på presentjakt i förmiddags. Nala valde och Dick betalade. Jag fick te och två böcker som utvaldes med omsorg om vad jag gillar:

dsc_0961.jpg

Nala vet att jag älskar igelkottar. Det är världens mysigaste djur, och den andra boken talar ju för sig själv. Jag tar dem med på sommarens Europatripp.

Men det räcker ju inte. Jag har skaffat en hängmatta:

DSC_0958.JPG

Nala tror att den är hennes, men den är min. Jag har köpt den och skruvat ihop den. Hon får vara med på den, men den är min.

Till sist måste jag visa två bilder från vår blommande trädgård. Just nu bor vi i paradiset:

DSC_0955.JPGDSC_0957.JPG

Vår i trädgården

Vi har grillat ikväll, brassat på med en flaska vin och haft det gott. Innan vi hade tomt i glasen tog vi en tur i trädgården. Det är en ljummen kväll, en av de få. Nala jagade oss med ett långt och lurvigt grässtrå. Vi funderade över rabatter och jag tog ett kort på måfå mot verandan. Det blev alldeles sagolikt. Man tror knappt sina ögon, men så här ser det ut.

DSC_0643.JPG

Vi bor i ett lummigt sagolandskap med blommande körsbärsträd och buskar med knoppar. Verandan, som bara anas i allt det gröna, är platsen där vi äter alla våra måltider och sätter oss för att prata på kvällarna. Hur kan vi någonsin lämna detta paradis?

 

Rejäl promenad

Vi lämnade Nala hos farmor i förmiddags och tog en rejäl promenad. Det känns i benen, vilket inte hör till vanligheterna längre. Vi går nästan en timme varje dag i rask takt, så viss vana har vi, men idag måste vi fått in en högre växel. Det blev nog längre än vanligt också.

Vädret är härligt, strålande solsken och en minusgrad. Inget slask, bara torr mark.

Nu jobbar vi bägge två. Ibland behövs det, även på en lördag. Dick ska göra kartförlagor till en bok, och jag vill få iväg en artikel före månadsskiftet. Jag skriver vidare imorgon och i början av nästa vecka. På onsdag åker Nala och jag till Oskarshamn. Vi ska åka pulka och hämta morbror Karl inför min födelsedag nästa lördag.

Filosoferande i skogen

Vi tog en lång promenad i Torups bokskog i förmiddags. Det var kallt och fruset, men skönt. I början var vi ganska ensamma i skogen, men när vi närmade oss bilen igen hade resten av Skåne också letat sig ut i naturen.

Ute i skogen får man alltid nya perspektiv på sina problem. Det har kanske med miljöombytet eller allt syre att göra, vad vet jag. Plötsligt insåg jag i alla fall att jag är fri.

Det är en skön insikt. Jag har inget att bevisa för någon. Jag behöver inte bli gillad. Jag måste inte umgås med personer jag inte tycker om.

Egentligen har jag nog haft den insikten ett tag, längre än jag har fattat. När vi var i Catania träffade vi ett par bekanta. Vi småpratade över frukosten, och de undrade hur jag hade det. Jag berättade att det har varit rätt jobbigt under en period, men att det känns bättre nu. De hade liknande erfarenheter (hösten 2017 måste ha varit något särskilt). Men så säger de ”du ser så harmonisk ut” till mig. Jag tror inte att någon har uppfattat mig som harmonisk förr, så det var väldigt smickrande.

Så min kropp har alltså förstått detta innan min hjärna kopplade på. För så är det. Jag har blivit en bättre, visare och lugnare människa. Jag är gladare också.

Observera. Jag är inte en sådan person som halar fram deviser av typen ”det som inte dödar dig gör dig starkare” eller ”vill man så kan man” eller ”ingenting är omöjligt”. Alla som har levt vet att det är trams. Det finns massor av saker som är omöjliga och som inte alls låter sig påverkas av vad man vill eller inte. Det är inte heller säkert att man blir starkare av att tvingas möta en massa motgångar, tvärtom.

Jag vet dock att motgångar och svårigheter formar människor på ett högst påtagligt sätt. Ofta gör de en till en sämre människa. Jag blir ofta sämre när jag mår dåligt, men nu har jag alltså kommit igenom. Nått en ny utvecklingsnivå. Det känns väldigt andligt, måste jag säga.

Jag har stigit ur brunnen (för den här gången),och jag har blivit en friare människa. Sådant som var viktigt förr är inte viktigt nu. Jag finner mig inte längre i att bli illa behandlad. Varför skulle jag göra det? Jag har också fått förmågan att släppa taget. Vad andra tycker spelar inte så stor roll längre. Jag säger nej, kanske för första gången i livet, utan en tanke på om det gör mig mer eller mindre älskad.

Jag fick nyligen veta att jag att har brister i min empatiska förmåga. Det är inte sant, men den som skrev det tycker tydligen det. Förr hade det gjort mig ledsen. Nu saknar det betydelse. Jag vet vad som är sant. Jag känner mina styrkor, och empati är en av dem.

Allt är plötsligt bra. Jag är i harmoni. Fantastiskt!