Sista tvätten

Imorgon åker vi söderut. Idag körs sista tvätten och vi packar allt som ska med. Flyget till Rom går på morgonen. I stora drag kommer resan se ut så här:

Vi stannar i Rom i tre dagar för att titta på kyrkor och historiska trädgårdar. Den 24 juni går vi ombord på Silver Muse, ett av Silverseas skepp. Det är denna resa vi ska göra. Precis som förra gången bokade vi en Veranda Suite, men av något skäl uppgraderade de oss till en Superior Veranda Suite. Jag tycker att de ser precis likadana ut, men det verkar som om Superiorversionerna ligger högre upp i båten. Kanske har man bättre utsikt?

Som ni ser kommer vi att landstiga på Lipari. Vi kommer även att se en del av Sicilien som vi inte har sett förr. Vi ska till Sardinien, Ibiza och Palma de Mallorca. Till slut anländer vi till Barcelona, den första juli.

Vi stannar i Barcelona i några dagar innan vi flyger till Malaga den 4 juli. Där har Nalas gudföräldrar ett hus, och vi ska hälsa på dem där för första gången. Vi har inte bokat någon hemresa än eftersom vi inte vet hur länge vi kan stanna.

Jag har inte bestämt hur jag gör med min dator. Kanske lämnar jag den hemma. I så fall kommer blogginläggen bli korta och bildrika. Vi räknar med att kunna se en hel del historiska sevärdheter som vi inte har sett förr. Det kommer att bli väldigt intressant.

Nordea har tappat det

Om detta inte hade varit på riktigt skulle vi ha garvat läppen av oss här hemma, men nu är det verkligheten och våra pengar det handlar om.

Allt började med att Dick fick ett samtal av en kvinna på Nordea som berättade att vår personliga bankman har slutat. Vi börjar förstå varför. Han var väldigt bra, hans kolleger är inte lika proffsiga.

Vår kille slutade ungefär samtidigt som vi skulle pröjsa halva adoptionsavgiften, så vi fick vända oss till en annan som skulle göra en bedömning om varifrån det var bäst att ta pengarna. Någon sådan bedömning gjordes inte. Pengarna togs bara från den plats där det var lättast att ta dem utan att vi fick veta något. Sedan väntade vi på att adoptionsorganisationen skulle höra av sig med information. En vecka gick. Ingen information. Därefter får vi veta att de inte har fått några pengar. Så drygt 80 000 spänn var alltså på vift någonstans.

Nordea började leta, för de hade ju skickat pengarna. Efter en stund kommer de på att de har glömt bort att skicka tillräckligt information till adoptionsorganisationen. Den hade fått pengarna, men de var helt anonyma och gick inte att känna igen som våra pengar.

Innan detta hände hade dock Nordea insett att det inte såg så himla bra ut att bara ta pengar från vilket konto som helst utan att diskutera det med oss, så någon skulle höra av sig och förklara tillvägagångssättet. Denna person ringde också, ungefär en minut innan hon skulle avsluta arbetsdagen. Hon visste ingenting om ärendet, ingenting om några pengar, ingenting om varför hon skulle ringa och upprepade samma fras (”nu måste jag avbryta dig för jag har litet bråttom”) en miljon gånger.

Efter det tror man inte att det kan gå sämre. Vi fick ett nytt löfte om ett nytt samtal med någon som faktiskt har satt sig in i vår privatekonomi. Det samtalet kom för tio minuter sedan. Personen på Nordea hade ingen aning om hur vår ekonomi såg ut och drog en massa basinformation om momsregler för företag i stället.

Är detta det normala? Vår förra kille var liksom ett under av klarhet, engagemang och rådgivning. Nu är det ett gäng nattmössor som tävlar i klantighet. Borde vi flytta våra pengar innan de av misstag har investerats i  isglassrörelse på Antarktis?

Avslutning idag

Marängerna är i ugnen.

Nala är på förskolan i fina kläder för första gången. Hon har aldrig varit så stolt som när hon sparkade iväg med cykeln på morgonen. Hon hade nya örhängen också, som hon fick i present i morse.

Vid tolv hämtar vi ut henne. Sedan blir det korv med bröd och fanta och jordgubbsefterrätt med glass, vit chokladsås, grädde och maränger. Nalas beställning.

Därefter åker Nala och jag med mormor och morfar till Oskarshamn ett par dagar. Vi ska hälsa på morbror Karl eftersom han inte kunde komma hit. På söndag åker vi hem med tåg.

En trevlig dag

Vi åkte till Mölle, där det var mulet och blåsigt. Inte en människa, och själva orten såg lätt bedagad ut. Man ska kanske se den i solsken? Vi fortsatte ut till Kullens fyr, där vi tog en kort promenad till Naturumet vid fyren. Det var riktigt bra. Vi ska ta med Nala dit.

Efter detta for vi vidare mot Flickorna Lundgren utanför Arild för att äta lunch. På väg dit stannade vi vid en gårdsbutik för grönsaker. Mannen som odlade det som såldes pratade mycket och gärna om allt som låg på bänken. Vi köpte underbara tomater och spännande gurkor och auberginer. Sedan blev det lunch, en iskall men het gazpacho och god cheddarpaj.

DSC_1155.JPG

Med nya friska tag gjorde vi vår sista utflyktpunkt: Norrvikens trädgårdar. Vi hade låga förväntningar. Ingen som har varit där har varit nöjd, men vi blev väldigt positivt överraskade. Kanske har Norrvikens trädgårdar genomgått en kris, men i så fall ligger den bakom dem nu. Det byggs och odlas så det står härliga till. Vi fastnade i den japanska trädgården, som var lummig och underbar. Och naturligtvis tyckte vi att själva huset, där det fanns en vacker restaurang, var jättefint med en enorm damm och fontän framför.

DSC_1159.JPG

Hit vill vi åka igen, och om du har varit där och blivit besviken är det läge att ge Norrvikens trädgårdar en ny chans. Dagsbiljetten kunde i en handvändning omvandlas till årskort, vilket vi gjorde. Det kostade inte ens extra.

Nu låter det som om vi är helsponsrade av Norrviken, men det är vi inte. Vi är bara riktigt nöjda.

Vår bröllopsdag 2018 avslutades med jordgubbar och glass på verandan för en liten stund sedan. En toppendag!

Bröllopsdag

Idag firar vi vår bröllopsdag. Som vanligt gör vi en liten utflykt i Skåne den här dagen. Det är en tradition.

För er som inte vet det: Vi gifte oss i Kalmar slottskyrka den 12 juni 2010. Det var en bra dag. En vecka senare åkte vi till USA på bröllopsresa och var borta i en och en halv månad. Vi hyrde en Jeep och åkte från New York till Los Angeles och försökte pricka in så många nationalparker vi bara kunde under resan.

Idag överväger vi att ta bilen till Mölle, men det är mulet så vi får se var vi hamnar.

Drömmen om Facebook

Jag berättade om en dröm jag hade inatt för min bror. Hans kommentar, förutom gapskratt, var att Freud hade begärt övertidsersättning om jag hade lagt mig på hans soffa. Ni får själva bedöma, för här kommer den:

Dick och jag är i Florens. Vi bor på ett fint, men väldigt modernt hotell. Mycket av inredningen går i dova färger, som mörkgrått och vinrött. En egenhet på detta hotell är att alla gäster äter middag tillsammans. Man sitter med de övriga vid runda bord, ungefär sex personer vid varje.

Vårt middagssällskap börjar av något skäl prata om Facebook, och Dick kör sitt vanliga ”Jaha, vad har man det till? Tjänar man något på det?”. Mannen som sitter på min vänstra sida, en långsmal, sextioårig, italiensk man med kraftig näsa, har Facebook, och han vill gärna visa mig sin sida. Det gör han genom att plocka fram en gammal nött skinnmapp som knyts ihop med två snören. Han lägger den på borden för att visa innehållet på sin Facebooksida.

När mappen öppnas får jag se bilder på den italienske mannen, och jag reagerar med häpnad och lätt chock, för han poserar iförd färgglada boxerkalsonger på alla bilderna. Fotona är riktiga ateljébilder, snygga. Inte nog med att den gänglige mannen i rödprickiga, gula, blårandiga, gröna, brandgula (och så vidare), pösiga kalsonger gör sitt bästa för att framstå större och ståtligare än han i själva verket är, han poserar tillsammans med väldigt märkliga vardagsföremål. Jag minns framför allt sopborstar och diskborstar. Han är mycket nöjd med bilderna, som alltså är fina men också extremt märkliga och självutlämnande.

Ganska tagen av de surrealistiska bilderna säger jag rätt högt ”Ja, det är ju problemet med Facebook. Man lägger upp en bild av sig själv i kalsonger, och plötsligt har halva världen sett den!” Sedan lyfter jag blicken och ser rakt in i ögonen på mannen mitt emot. Han har nyss lyft en kopp med cappuccino, men han stannar mitt i rörelsen med koppen när han hör vad jag säger. Helt stilla. Det är Mark Zuckerberg som sitter där. Ingen säger något. Vi bara tittar på varandra.

Och jag skrattar högt i drömmen, så högt att Dick vaknade och undrade vad jag höll på med. Och redan i drömmen, vid bordet, undrar jag vad som egentligen är jobbigast: att jag precis sade att jag skulle ha bilder på mig själv i kalsonger eller att jag dissade Facebook rakt i synen på Mark Zuckerberg.

Bortsett ifrån att det är osannolikt att jag skulle äta middag med Mark Zuckerberg utan att veta om det så var drömmen detaljrik och fullständigt realistisk. Kalsongmannens bilder hade jag (om jag hade varit fotograf) sett till att göra verklighet av. De skulle slå världen med häpnad.