Vaccinationer

Idag åkte vi till Lund och vaccinerade oss. När man reser till Zambia ska det inte snålas med förebyggande åtgärder. Innan vi slutligen ger oss iväg ska vi också få rabiesvaccin.

Jag måste säga att Nala var superduktig under vaccineringen. Hon hade med sig två gosedjur och så satt hon och djuren i mitt knä, men allt skedde utan knot och gnissel. Hon var först ut att ta sprutan av oss tre. Hon har ett lejonhjärta i sin lilla kropp. Efteråt var hon märkbart uppiggad över att det inte var så farligt som hon hade trott. Nästa vecka ska hon tillbaka för två sprutor till. Vi kunde inte ta dem idag, så det var ju skönt att den första gick smidigt.

På försök ska vi även börja ta malariamedicin. Man måste äta tabletter i tre veckor för att utesluta att man får biverkningar (depression och mardrömmar) av dem. Om de fungerar ska vi ta dem när vi reser iväg, annars får vi byta till en annan sort.

Och så damp det ned ett fett champagneläge här idag. Royaltyn på försålda böcker ska utbetalas, och det såg över förväntan bra ut i kuverten. Jag har dessutom option på ett nytt bokkontrakt. Jag ska bara skriva ihop ett synopsis så att vi kan komma överens om ramarna. På jobbfronten är det alltså ljust framöver.

I all hast

Dick städar Nalas rum. Jag städar gästtoan nere. Vi har sopat trappan, köpt nya blommor, lagt nya mattor i hallarna på övervåningen (ren slump att de anlände idag), röjt och skurat på verandan, skruvat ihop en hängare till kläder i vårt badrum, torkat golv, ansat krukväxter, fixat i arbetsrummen, torkat kakelugnarna, slängt skräp, slängt mer skräp, tagit undan vinterkläder, ordnat böcker, köpt frukt (bara för show, vi reser bort imorgon), tagit in fina kvistar från trädgården …

Det är litet som om vi ska sälja huset, men hela poängen är att försöka få det att se ut som om vi är ordningsamma och städade nog för en lillasyster till Nala. Antagligen borde jag baka en kaka också. Vi har köpt mjölk för den händelse de vill ha kaffe och tar mjölk i. Den är naturligtvis både lokal och ekologisk, men det är vår mjölk alltid (om vi har någon hemma).

Nu ska vi snart äta en snabb lunch, innan vi gör en sista översyn och hämtar Nala (som är nyduschad och fin). Gud nåde oss om vi missar något. Jag har till och med våttorkat överhyllorna i badrummen.

Nu låter det kanske som om det är rena svinstian i vanliga fall. Det är det förstås inte, men varken Dick eller jag är några städfantaster. Vi går över det när det behövs, och det är ofta både rörigt och dammigt här hemma. Så icke nu!

Oops, jag inser att vi har glömt biblioteket uppe. Jag får avsluta detta. Återkommer senare.

Skarpt läge

Imorgon kommer två utredare från Burlövs kommun hit. Nala hämtas från förskolan tidigare än vanligt. Hon ska förstås vara med på mötet.

De kommer att titta på hur vi bor, så att det passar för en lillasyster. Framför allt kommer de samtala med oss och Nala angående våra möjligheter att ta hand om och uppfostra en lillasyster. Vi får se hur det går.

Vad händer om de öppnar dörren till kylskåpet och hittar gammal hämtpizza? Kommer de tro att vi inte kan laga mat då?

Vad händer om de vill titta i källaren och hittar gamla skelettdelar från halloweenfirandet? Drar de ned rullgardinen då?

Vad händer om de ställer någon fråga till Nala och hon får spel och börjar svära? Packar de ihop och går då?

Många frågor. Allt detta skulle kunna ske, utom det med kylskåpet. Vi har nämligen ingen hämtpizza där. Dock kommer det se ovanligt tomt ut eftersom det är måndag och vi brukar handla på tisdagar. Så vad kommer de se? En flaska gin, en flaska Noilly Prat, en Indian tonic, en flaska sött muscatvin, en gammal ölflaska från min födelsedag förra året (men det vet ju inte de), utgången yoghurt (ätbar, förstås), väldigt mycket rotfrukter, sallad, inläggningar (oliver till drinken bland annat) och parmaskinka. Vi är antagligen körda om de vill titta i kylskåpet. Vi borde handla på förmiddagen för att bättra på intrycket.

Kanske kollar de inte kylskåpet, men om jag hade varit utredare hade jag gjort det. Jag hade kollat kryddhyllan också. Om det bara hade stått salt, färdigmalen vitpeppar och grillkrydda där hade jag satt ned foten.

Vad hade jag mer kollat? Ingen aning, faktiskt. Konsten på väggarna? Barskåpet? Bokhyllorna? Krukväxterna? Gräsmattan?

Nu ska vi i alla fall damma. Att litet skit i hörnen inte är så farligt tror jag är en rejäl överdrift.

Hälsoundersökning

Ingen ska tro att det går att adoptera en unge om man inte är frisk. Vi kommer troligen att få göra åtminstone två läkarundersökningar i Sverige innan vi blir aktuella för att resa till Zambia. Idag var den första, den som Burlövs kommun vill ha. Den som vi räknar med att zambierna vill ha (om de är som kenyanerna) får vi göra längre fram.

Så nu är vi mätta på längden och tvären, vägda, kissade och blodprovade. Vi har blivit knackade på magarna, lyssnade på hjärtan och lungor och glodda i öron och hals och utsatta för synundersökning. Var det något mer? Kanske, men inget jag minns nu. Såvida inte HIV-testet visar positivt (vilket vi inte vet än, men vi anar resultatet) är vi godkända för vidare transport mot Nalas lillasyster.

Jag var faktiskt orolig. Det är ju lätt att gå omkring och känna sig frisk, men vad vet man egentligen om allt som kan pågå på insidan? Rätt så litet. Fast vi har sannerligen jobbat på hälsan här hemma, så det är kul att det verkar ha gjort nytta.

Det som återstår nu, innan vi får vårt medgivande (eller vårt avslag) är hembesök, intervjuer och våra betrodda vänners rapporter om vår förträfflighet. Mycket som kan gå fel, alltså.

Det miljövänligaste alternativet!

Ha, ha! Jag läste följande debattartikel i DN idag. Den går ut på att man bara ska skaffa ett barn om man vill vara miljövänlig. Riktigt bra infallsvinkel, särskilt som jag länge har hävdat att det har massor av positiva effekter på miljön att adoptera. Så, Erik Isberg och alla andra som vill köra en ekologisk familj: adoptera ett redan existerande barn i stället för att grisa ned framtiden med era egna yngel.

Nu finns det ju andra fördelar med adoption än de rent miljömässiga. Ni får antagligen ett bättre barn också. Handen på hjärtat: har ni verkligen en genuppsättning som förtjänar att föras vidare, och (ännu viktigare) har er partner det? Troligen inte. Ni dras säkert med en massa sjukdomar och avvikelser i släkten och ni ser antagligen inte ut som några filmstjärnor heller. Lika bra att stänga det kapitlet i släktkrönikan och se till att få in litet nytt och fräscht blod.

En annan poäng är att föräldrar som adopterar är så himla mycket bättre än alla vanliga föräldrar. Ja, ja, nu tror ni att jag har tappat det. Inte alls. Ni anar inte vilka kurser och utvärderingar och genomtröskningar man ska genomgå för att godkännas. Nästa gång ni ser en förälder med ett adopterat barn ska ni tänka att där går en sann elitförälder som minsann vet vad det handlar om. Dick och jag har blivit godkända för det här livet, inte råkat bli på smällen på någon krogtoalett efter en blöt kväll.

Nej, skämt åsido! Jag tycker faktiskt att det är en intressant infallsvinkel han har, den där Isberg, och jag menar allvar med att adoption är ett riktigt bra miljöalternativ jämfört med biologiska barn. För en del gäller säkert resten också, men det kan ni ta med en nypa salt.

En sak som man talar väldigt tyst om i adoptionssammanhang är välgörenhetsaspekten. I Sverige finns det en uppsjö av krav som ska uppfyllas för att man ska bli godkänd som förälder till ett barn man inte själv har gett upphov till. Man måste ha god ekonomi, stabilt psyke, stöttande omgivning och gud vet allt. Men de två viktigaste grejerna är att man i själ och hjärta känner att man inte kan tänka sig ett liv utan barn och att man på inga villkor kan få fram det här barnet med gängse biologiska metoder. Som ni förstår ljugs det och fuskas rätt friskt i de här sammanhangen, men det är en annan historia. Vad man dock aldrig ska säga om man vill adoptera är att man ser en social poäng med adoptionen, att man gärna adopterar ett redan existerande barn för att man vill göra skillnad.

När vi kom till Kenya var detta den aspekt som ältades hela tiden, tills vi var rätt trötta på den. Man vill inte höra att Nala ska vara tacksam som får komma med oss till Sverige hela tiden. I det här huset bor ingen tacksamhet vad gäller detta. Vi är alla glada som har varandra, och vi är glada att vi är en familj. Men det är klart att Nala får chanser och möjligheter som hon inte fick på barnhemmet i Nairobi. Att tro att vi inte gör en enorm social skillnad i hennes liv är naivt.

Det finns så mycket mysigt med Nala, och en av de sakerna är att hon har en så stark känsla för Kenya. Vi pratar förstås om Kenya nästan dagligen här hemma, visar bilder och berättar om djur, platser, människor, mat och annat. Om ett par år ska vi åka tillbaka, och Nala säger ibland att hon ska flytta till Kenya när hon blir stor. Tänk om hon gör det! Hon har också sagt att hon ska bli polis i Tyskland, så det är en möjlighet, men tänk om hon flyttar till Kenya som vuxen. Det hade varit så himla spännande! Jag skulle verkligen gilla att åka och hälsa på min vuxna, fina dotter i Kenya.

Kanske är detta den största vinsten med en adoption (förutom själva ungen), att man får tillgång till ett annat land. När vi bodde i Kenya var det hemskt jobbigt, och vi undrade hur lång tid det skulle ta innan vi kunde släppa det jobbiga och ersätta det med känslor av nostalgi och värme. Det skedde successivt, och helt tack vare Nala. Numera skrattar vi åt skalbaggarna i utomhusköket och de mögliga kläderna och ser fram emot att åka dit igen. Vi har två platser i hjärtat.

Nästan ett år

Jag tror att vi lämnade Kenya den 26 augusti 2014. I så fall är det ett år sedan imorgon. Idag för ett år sedan var vi på Fairview hotel i Nairobi.

Det är konstigt hur tid påverkar minnen. Efter ett år kan jag komma på mig med att ha en massa nostalgiska tankar om Kenya. Det jag minns är förstås våra oaser Fairview och Kutazama, alla safariresor vi gjorde, grillkvällarna med de andra svenskarna i slutet av vistelsen, vår chaufför och guide Bernard och poolen på första stället vi bodde på. Det som var bra minns jag.

Allt annat är bara ett bludder i hjärnan. Ändå vet jag ju hur det var. Litet har det väl aktualiserats sedan nyheterna kom om att några familjer har fått problem med adoptionerna i Kenya. Deras barn hämtades av polis sedan man lokaliserat barnens biologiska föräldrar. Jag känner inte till några detaljer och skall inte fördjupa mig i det, men jag förstår mycket väl hur de känner sig, eller hur jag hade känt i den situationen.

Innan vi fick de allra sista papperen och fick klartecken att vi kunde åka hem var ju Nala bara ett ”lånebarn”. Hon bodde med oss, men vi var inte hennes föräldrar. Det var därför jag inte kunde skriva något om henne i bloggen. Inte för att vi trodde att någon skulle komma och ta henne, men tanken på att den möjligheten fanns låg som en matta över oss hela tiden. Innan allt var klart kunde vad som helst hända. Inte konstigt att man var ett nervvrak till slut.

Så här såg hon ut, vårt lilla ”lånebarn”, på en av safariturerna.

DSCN4462

 

Nala-mammadag

Igår hade jag och Nala en heldag för oss själva. Dick var på jobb i Stockholm. Han föreläste om nazisternas framväxt och maktövertagande i Tyskland för Stadsteatern. De skall sätta upp Cabaret och ville ha litet bakgrundsinformation. Vi flickor stannade hemma.

Först tittade vi på Frost tillsammans uppe i TV-soffan, direkt efter frukost. Nala pratar om snö hela tiden, och det är ju litet svårt att fixa. Men en film med snö funkar också. Hon är väldigt förtjust i Disneyfilmer. Jag tror att Dumbo och Robin Hood är favoriterna, men Lilla sjöjungfrun ligger också bra till, liksom Lejonkungen. Jag myser rätt mycket när hon ideligen identifierar prinsessorna, eller vilka det nu är om har de bärande kvinnorollerna i filmerna, som mamma. Sjöhäxan Ursula kallade hon pappa…

Sedan tog vi en jättelång promenad bort till Burlöv Center och handlade. Vädret var vackert och humöret var på topp. Dessutom mötte vi en kille från Kongo som stannade och pratade med oss. Det slutade med att jag fick hans och hans hustrus telefonnummer eftersom de hade två döttrar som Nala kunde leka med. Tydligen bor de inte så långt borta.

Jag har inte skrivit om det förr, men Nala ger oss ingångar till människor som vi aldrig skulle ha träffat om hon inte fanns. Det är väldigt vanligt att invandrare från länder som Uganda, Liberia eller Kongo kommer fram och pratar med Nala och oss om allt möjligt. Personer som kommer fram är alltid väldigt positiva till att vi har Nala, även om vissa nog inte från början förstår vad en adoption innebär för en svensk familj. I Tyskland var det en kvinna som undrade om jag älskade Nala och som tyckte att det var stort att hon räknades som mitt barn.

På eftermiddagen gick vi hem till en annan familj här i Åkarp, där Nala och de andra barnen kunde bada i barnpool och leka i sandlåda.

När vi kom hem igen hade Dick kommit tillbaka från Stockholm.

En riktig toppendag. Nala jagade mig dessutom med en purjolök i mataffären. Bara det. Vi hade så himla kul hela dagen. Jag tror att vi skall ha fler Nala-mammadagar.

Jag kunde skriva om granarna…

Men hur kul är det att läsa om andras julgranspynt? Under stora granen står i alla fall en tomte och en halmbock. Allt annat vore väl skandal i ett hem där det skrivs en bok om julfirande.

Annars tror jag att vårt sätt att klä granarna är rätt otraditionellt. Vi dricker ohemula mängder champagne, Krug, som alla andra år. I år åt vi löjrom, hummer, ostron, räkor, kantareller och gåslever till drycken. Nala hoppade över skumpan och drack julmust till gåslevern. En helt okej kombo, vad det verkade.

Men, det var inte det jag skulle skriva om, utan jag tänkte skriva om hur det är att leva med Nalan.

Det är ju så, när man adopterar, att man är tvungen att gå in i processen med en extrem, närmast förödande och total, önskan att få barn. Folk som liksom bara råkar bli på smällen kan växa med uppgiften, men det alternativet får inte finnas för folk som adopterar. De måste VILJA TILL VARJE PRIS redan från början. Jag kan ju berätta det nu då: Jag ljög. Jag ville inte alls till varje pris. Jag tyckte att jag och Dick hade världens bästa liv utan att det sabbades av ett barn. Dick tyckte annorlunda. Till slut, efter många gräl, uppgörelser, vendettor och annat skit blev det som Dick ville och jag ljög mig fram till en adoption och antog att jag, liksom alla normala föräldrar, skulle växa med uppgiften.

Och så blev det. Och jag tror att det är bra. Jag tror att det är bättre att gå in i ett föräldraskap med någorlunda normala förväntningar än att satsa hela sitt liv på det, som om inget annat är värt något. Jag är rätt säker på att många som adopterar i realiteten har rätt normala förväntningar och att de (kanske inte ljuger) men tillrättalägger sanningen för att slippa igenom nålsögat för att komma ifråga för adoption. Min erfarenhet av andra som har adopterat är inte att de är en samling barnhagalna figurer som inte klarar ett liv utan barn. Tvärtom, så genomtröskade och utvärderade som adoptivföräldrar är, så är de att betrakta som rena eliten.

Jag var alltså tveksam, inte för att jag ogillar barn, utan för att jag gillade mitt liv sådant det var utan barn. Den frihet som jag och Dick hade då var ju närmast oändlig. Vi kunde alltid göra precis vad vi ville. Det krävs en del för att ge upp det livet, åtminstone för mig. Och jag var mycket tveksam till att ett blöjbarn kunde kompensera för förlusten.

Men nu är hon här, världens sötaste, finaste och bästa lilla Nala.

Hon kompenserar faktiskt inte alls för någon förlorad frihet. Hon inkräktar inte ens på friheten. Hon är en del av den. Hon har blivit en tredje del i vår familj som förut bestod av två delar och denna del är nog den bästa, fast den är den minsta.

Jag trodde att det skulle bli en svår omställning, att hon inte skulle sova och att hon inte skulle äta. Jag trodde att hon skulle gråta, skrika, störa, förstöra, irritera och på andra sätt komplicera tillvaron. Allt man får höra innan man adopterar är att ”alla adoptivbarn har särskilda behov” och att det är en enormt stor omställning för alla inblandade och att det antagligen kommer att gå åt helvete. Och så visar det sig att hon är fullständigt oneurotisk, alltid glad, snäll, hjälpsam, försiktig och riktigt, riktigt godhjärtad. Hon är utan tvekan den snällaste i familjen. På den punkten är hon ett föredöme. Man häpnar.

Jag kommer aldrig att kunna fästa i ord hur mycket jag älskar mitt barn. Jag försöker inte ens. Det räcker inte att säga att skulle lägga mig ned och dö för henne. Eller att jag skulle skänka bort allt jag ägde om det behövdes för att hjälpa henne. Eller att det inte finns något bättre än när hon är trött och lutar huvudet mot min axel och somnar när jag bär henne. Eller att jag vill lära henne allt jag kan och se henne växa upp till en egen människa. Jag ger upp inför denna monumentala känsla. Jag bär henne som den sista droppen vatten, Björn, hör du det?

Så, jag vill bara säga att det är inte så förfärligt att bli förälder. Man förlorar inte så mycket som man tror att man skall förlora. Man måste inte ge upp sitt liv för ett annat. En jättebonus med att ha ett barn är dessutom att man får uppleva saker för första gången på ett sätt som man aldrig kan göra själv. Vem minns exempelvis första gången man smakade julmust? Inte jag. Men jag kommer aldrig att glömma när Nala gjorde det för första gången. Hennes ansiktsuttryck var obetalbart. Hon var överraskad på alla sätt. Det var så gott. Det var så starkt. Det var så bubbligt, kallt, sött, konstigt och underbart att man måste testa igen och igen och igen. Att se mat och dryck genom Nalas smakupplevelser är något av det häftigaste jag har sett i mitt liv.

Idag har jag sett julgranar kläs genom hennes ögon. Det är en imponerande syn, som något från en annan värld, fullt av ljus, glitter, färger, vassa taggar, högt som till taket och fullständigt galet.

Det går inte över en dag att bli mamma. Vissa menar att allt liksom faller på plats när de ser sitt barn där på barnhemmet och att det alltid var meningen att det skulle vara just så. Så är det kanske för vissa, men inte för mig. Det var en lång process. Nu är den färdig, men jag tror inte att den var riktigt klar innan vi kom tillbaka till Sverige.  Vi var tvungna att växa ihop först. Det har vi gjort nu.

Så, det var i stället för årets julgransklädning.

Första advent

Vi sitter i varsin fåtölj och dricker glögg medan Nala sover middag. Första ljuset är tänt och det är väldigt mysigt här i Åkarp.

En amaryllis som vi har fått står i köket och är på vippen att slå ut.

Ute frossar pilfinkar, talgoxar, blåmesar och nötväckor på fröna som vi har lagt ut.

Vi har det väldigt bra den här söndagen.

Pappa ringde tidigare och frågade om vi visste vad som pågår i Kenya. Det vet vi förstås. För den händelse någon av er har missat det: Kenyanska regeringen har fattat beslut om att stoppa internationella adoptioner. Alla som går i Sverige och väntar på att åka till Kenya blir alltså kvar i Sverige. Alla som sitter med sina barn i Kenya är oroliga för hur det kommer att bli. Det enda rimliga är förstås att de till slut kommer hem med sina barn, men det blir kanske krångligare och mer långdraget än de hade trott.

Skälet som anges till stoppet är rent löjligt. De menar att de skall stoppa trafficking genom att hindra adoptioner. Som om européer som vill ägna sig åt trafficking skulle gå omvägen via en adoptionsprocess för att skrapa ihop sexslavar, då.

Jag kan ärligt säga att så dum kan inte ens en figur i traffickingbranschen vara. Det skulle bli en riktig förlustaffär. Innan det blöjbarn man fått kommer upp i en ålder då vederbörande kan dra in pengar genom att sälja sex har man ju haft skyhöga utgifter. Jag och Dick förlorade säkert en miljon bara medan vi var i Kenya, i förlorade intäkter och ökade utgifter. Och Nala äter, sover och busar och allt hon gör kostar pengar. Och vi har bara ett barn. Om vi ville skapa ett stall av sexslavar skulle vi behöva flera, vilket skulle ge oss ännu högre utgifter.

Ja, ni fattar. Det är inte rätt sätt att fixa en billig sexslav, helt enkelt. Ingen går den vägen, det kan jag garantera utan att jag har några direkta kontakter i sexbranschen.

Men, nog om det eländet. Vi håller tummar och tår för att de vi lärde känna i Kenya kommer tillbaka till Sverige snart som hela familjer. Själva andades vi inte ut förrän vi steg över tröskeln till huset i Åkarp i augusti. Det var då vi verkligen blev en barnfamilj. Innan dess tänkte vi alltid att allt kunde gå åt skogen när som helst.

Näst sista natten

Inatt är vår näst sista natt i Diani. Imorgon skall vi packa och kyla vinet inför den avslutande grillfesten här tillsammans med de andra svenskarna.

Dick har jobbat nästan hela dagen. Manus på trettioåriga kriget måste skickas på måndag för att boken skall hinna bli klar till bokmässan och det vill förlaget. Jag och Nala har badat i poolen. Förut var hon litet tveksam inför bad, men idag har hon verkligen gillat att bada. Om vädret är fint imorgon får vi nog bada då också. Idag badade vi så mycket att jag slet ut ett par bikinitrosor och fick slänga dem.

Vi kommer att sakna familjerna som är kvar här och undra hur det går för dem. Fast mest längtar vi hem. Nu räknar vi dagarna med stor iver.