Ny termin

Nala har snart gått i ettan i en vecka. Idag har hon gympa  för första gången. Vi köpte kläder till henne igår, en rosa uppsättning och en neongul och svart uppsättning. Det är den senare som gäller. Rosa med blommor fick bli extrautrustningen. Hon ser fram emot gympan på ett sätt som jag måste erkänna att jag aldrig har gjort. Fast jag hade förstås på mig sockiplast och något som liknade en baddräkt med ärmar, inte något neongult och svinhäftigt. Hade nog inte gjort någon skillnad, tyvärr. Jag var rädd för bollar, rädd för att ramla, rädd att göra bort mig, rädd att inte kunna, rädd att tappa balansen, rädd att slå mig, rädd att bli vald sist … Nala är inte rädd. Hon är ett lejon och en gepard i samma kropp. Det gör stor skillnad. Hon går ut stenhårt och är övertygad om att gympan kommer att bli det roligaste man gör i skolan. Ni kan bara ana hur imponerad jag blir av den inställningen. Mitt barn – en som gillar gympa!

Annars planerar vi kalas. En av trollkarlarna var redan bokad och den andra hörde inte av sig förrän vi hade gett upp och fixat ett alternativ. Vår primära tanke var ett garageparty med hoppborg och trolleri. Icke! När jag nästan viskade att en fest på Leos lekland kanske kunde fungera som alternativ om trollkarlen inte kom blev Nala eld och lågor. Hon bad i princip till Gud om att trollkarlens svar skulle utebli (vilket det ju också gjorde, så hon fick uppenbarligen kontakt).

Nu är Leos lekland bokat. Vi tyckte själva att det kändes litet fattigt att köra iväg ungarna till ett lekland i stället för att göra något eget (det bli myyycket billigare med lekland!), men Nala tycker att det är högsta vinsten. För att kompensera har vi i alla fall fixat en limousin som kör festdeltagarna fram och tillbaka. Det var Nalas idé. En bra idé. Jag är säker på att sjuåringar tycker att en limousinresa är eftersträvansvärd och festlig.

Annars har ju kalasen som Nala har gått på haft extra av allt: hoppborg, piñata, skattjakt, godispåsar, äventyrsbad, hamburgare, glass och tårta. Det blir en mindre förmögenhet. Bara hoppborgen kostar som hela kalaset vi fixar, och så all tid och energi man måste lägga utöver reda pengar. Jag vet att jag har läst krönikor och artiklar skrivna av folk som ondgör sig över detta med att ordna kalas på lekland, delvis med motiveringen att det blir så dyrt att alla inte har råd. Visst, alla har sällan råd med allt, men ett kalas hemma (även utan hoppborg) är dyrt, troligen dyrare än ett lekland. Sedan beror det ju på hur många man bjuder. Här i Åkarp finns inte traditionen att man bjuder alla, inklusive mobbare och sådana man aldrig leker med. Man bjuder dem man räknar som vänner. I Nalas fall är det tio kompisar som vi har cyklat runt med inbjudningar till.

Medan Nala går i ettan jobbar vi här hemma. Jag håller på med en artikel och Dick skriver på en bok. När artikeln är skickad ska jag börja med nästa bokprojekt. Än så länge har jag mest skaffat källor och litteratur. Ser fram emot att få sätta tänderna i detta!

Grattis på födelsedagen!

Vi var hembjudna till en svensk familj som skall adoptera sitt andra barn från Kenya. Idag firade vi deras sons sexårsdag med tårta och ballonger. På köpet fick vi träffa ytterligare ett svenskt par och ett norskt par som också är här för att adoptera. Det var jättetrevligt. Kalas är alltid kul och man  blir svältfödd på svenskkontakter här. Norrmännen kunde dessutom fira att deras process i princip var helt klar. De åker nog hem inom en månad, trodde de. Fantastiskt roligt och hoppingivande.

Vi planerar redan att bjuda igen. De bodde mycket mer civiliserat än vi gör. Kanske kan de tycka att det är intressant med ett studiebesök hit till oss. Vi har en magnifik utsikt och en sjysst pool att fresta med. Men jag är djupt avundsjuk på köket jag såg och balkongerna åt alla väderstreck.

Så över till något helt annat och mycket tråkigare:

När vi kom hem fick vi höra att det skett två bombdåd i Mombasa, ett mot en buss och ett mot ett hotell. Jag tror att det är minst tre döda och flera skadade. Egentligen är det inte konstigt att en vanlig linjebuss attackeras. Alla offentliga platser är välbevakade. Vi kan inte åka och handla utan att bli kollade två gånger, en gång när vi åker in på parkeringen och en gång när vi går in i affären. Det känns alltså rätt säkert här, bombdådet till trots.

Det är ändå tråkigt att Kenya attackeras av terrorister. Jag bodde i USA när attackerna mot World Trade Center ägde rum och var med om hur ett helt land hamnade i chocktillstånd och faktiskt genomgick en stor förändring. Jag tror att det har påverkat mig en hel del. Kenyaner verkar vara mer luttrade överlag. Ingen talar direkt om terrorism här, fast den är närvarande. Man kan läsa om tillslag mot terrorister och deras finansiärer i tidningarna ofta, men livet går ändå vidare som om det inte riktigt påverkade folk på djupet. Men vad vet jag, egentligen.

Dag 2

Norstedts paraply kommer nog inte till användning. Aldrig förr har vädret varit så vackert under bokmässan. Det är sprillans klart. Inatt var det frost.

Dick har sitt första framträdande klockan 10. Vi har vårt gemensamma monterframträdande klockan 10:40. Det är bara i tio minuter, så vi får hålla det kort.

Ikväll är det kalas på Börsen som Göteborgs stad årligen bjuder in till. De senaste åren har det varit himla trevligt. Det gäller att komma i tid så att man får ett bord att stå vid. När man har fått det skall man med en blodigels ihärdighet klamra sig fast vid sagda bord. Den som viker en tum finner sig plötsligt stående med tallrik och glas i handen och utan möjlighet att äta. Det finns alltid för få bord.

I eftermiddag har Dick ett stort seminarium på 40 minuter och vi har ett litet mindre på 20. Det blir kul. Några tomtar blir det nog inte tid för. Lika bra att låta dem vänta utan dåligt samvete till på måndag.

 

Framme i Göteborg

Om en kvart skall vi käka, men just nu sitter vi på rummet och svälter. Det skall bli gott med mat. Ute ösregnar det. Det har regnat hela vägen hit och vi har bestämt oss för att äta på en restaurang på Gothia Towers för att slippa gå ut. Berättar senare hur den var.

Imorgon börjar cirkusen på bokmässan. Kanske får vi träffa bekanta. Eller vadå kanske? Vi kommer att träffa massor av människor vi känner. Det skall bli så kul! Dick jobbar alla dagarna, men jag är fri att göra vad jag vill. Eftersom jag har ett pass som ger mig tillträde till alla föreläsningar kan jag välja och vraka. Sådant som Dick är med på är självskrivet. Jag är ju hans största fan, i hård konkurrens med många andra fans. Jag är hans största kritiker också, skall ni veta. Liksom han är min.

Efter middagen skall vi slockna i varsin superbred säng. Rummen är bra här, rymliga och rena och tysta. Man sover jättegott, vilket är tur med tanke på allt man gör på dagarna.

Jag skall blogga så mycket det bara går, både från själva mässan och från allt kalasande och festande som sker runtomkring.