Champagneläge?

Eller borde jag skriva champagnedags, champagnemoment eller kanske champagnetime? Eller något annat?

Oavsett: Dick skickade nyss in ett bokmanus. Hans bok om det medeltida Kalmar utkommer på försommaren nästa år. Jag har nyss läst den, och gillat den. Om man tycker om Dicks bok om Söderköping är detta en bok att älska!

Ytterligare ett jobb till handlingarna. Imorgon ska jag arbeta om en artikel till Populär historia. Sedan ska jag fila till två synopsis till Historiska Media. Jag vill helst få iväg dem före jul. Efter nyår kommer jag troligen sätta igång med ett ganska stort skrivuppdrag som ligger utanför bokförlagsvärlden. Det är ett privat initiativ, mitt första stora privata jobb! Litet champagnehmmhmm på det också.

Dick har bakat idag. Vi har också flyttat möbler. Det är ju så trångt här hemma att varje gång vi får hem något nytt (i detta fall en frys) får det följdverkningar över hela huset. In kommer en frys som knuffar undan ett skåp som knuffar undan ett annat skåp som knuffar en piedestal och en lampa. Vi hängde dessutom upp en tavla igår, varför vi har fått flytta en massa smågrejer som inte kan stå kvar på samma ställe och hänga om två andra tavlor och plocka ned ytterligare två för förvaring i en skrubb. Vi är ovanpå detta i stort behov av att bli av med en soffa, men det bär oss emot att kasta den, och den är tyvärr inget som Bukowskis Market skulle ta i med tång. Erikshjälpen, kanske, om de kan tänka sig att hämta den här.

Ja, så har vi skrivit julkort och varit sura över att posten eller postnord eller vad sjutton företaget heter nuförtiden blankt struntar i att lämna ut papperspåsar att stoppa korten i. Visst var posten bättre förr? Vi kan inte inbilla oss den här försämringen!

Imorgon är det alltså tredje advent. Nästa helg klär vi granarna! Äntligen!

Kalmar

Det är alltid kul att komma hit, litet som att komma hem. Vi gästade dryaderna igår. Jag har skrivit om dem förr. De sade att vi hade varit där 17 eller 18 gånger. Det stämmer säkert. Vi känner ju igen de flesta, även om vi inte kan namnen.

Det var första gången för Nala, men hon gillade läget som vanligt, och fick dessutom två fina presenter efteråt, en sorts träpussel. Hon demonterade det ena bums, och jag fick väldiga bekymmer att få ihop det igen. Bitarna passade naturligtvis bara på ett sätt och i en viss ordning.

Dicks presskonferens igår gick bra. Han blev intervjuad av radio också, både på grund av den kommande Kalmarboken och på grund av ”utbildningshaveriet”. Här hittar ni det senare om ni vill lyssna.

Om ett par timmar lämnar vi hotellet, äter en lunch och åker vidare till Älmhult.

Dick talar ut

I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa en debattartikel av Dick. Tyvärr kan jag inte länka till den från den dator jag sitter vid eftersom man måste vara inloggad, och jag har inte inloggningsuppgifterna aktuella för mig. Leta så hittar ni den lätt själva.

Nu skall vi packa och sticka till Kalmar. Där är det full rulle. Dick skall vara på presskonferens på slottet klockan 14. Han skall nämligen skriva en bok om Kalmars historia. Största nyheten på länge! Jag och Nala skall slarva på stan under tiden. På kvällen blir det föreläsning.

Kalmar, sista morgonen

Nu drar det ihop sig när det gäller Kalmardryadernas sammankomster. Idag är det sista gången. Vi kommer sakna både dryader och Kalmar. Man lär ju känna varandra litet grand när man träffas vecka efter vecka.

Efter gårdagskvällens föreläsning var vi hembjudna till dryadledaren och fick en riktig helkväll. Vi kom inte i säng förrän vid ettsnåret, vilket är synnerligen sent för oss. Vi hade riktigt trevligt!

Eftersom vi befinner oss i Småland kom vi att tala om glas. Jag lovade att lägga in en länk till Robert Huber Peterson och Bettina Huber i Triberga på Öland. De gör vackert konstglas som måste ses.

glaskonst 003001204Något till julklapp, kanske?

Vad är det som händer?

Läs denna krönika i Barometern och denna artikel i Svenska Dagbladet.

Är det  något ni reagerar på? Alltså utöver det vansinniga i uppförandet i båda fallen och den horribla rasismen som får en att närmast kräkas i den sista texten.

Det är två saker som jag inte bara finner märkliga utan djupt upprörande. För det första att rätt många som kommenterat krönikan i Barometern liksom verkar tycka att journalister får skylla sig själva. Litet ”så går det när ni vågar visa er” eller ”välkomna till verkligheten”. För det andra att de lärare som fanns på plats i bägge fallen gör absolut inte ett skit för att åtgärda situationen. I det senare fallet skyller de på personerna som attackerats.

Jag vet att det är svårt att vara lärare och att man ofta inte vet hur man skall vända sig för att vara alla till lags, men några gränser finns det ändå som inte får passeras. Här knallar ni (ja, ni som just nu har skäl att känna er skyldiga, inga andra) rätt över dessa gränser som om de inte fanns.

Hur i helsike kan lärare bjuda in föreläsare till skolan och sitta i auditoriet och arbeta så att både föreläsare och elever kan se det? Detta är så totalt under isen att jag knappt kan fatta att det är sant. Råkade hjärnan hamna i mikron den morgonen, eller?

Som lärare är man alltid en förebild på jobbet. Om inte lärarna sköter sina uppgifter och riktar uppmärksamheten dit den bör riktas kan de naturligtvis inte förvänta sig att eleverna skall göra det. De har åtminstone inget mandat att säga till de elever som beter sig som skräp.

Och med det kommer vi raskt över till den andra gränsen. Det finns mycket man som lärare blundar för, av självbevarelsedrift. En stor del av yrkeskunskapen handlar om att välja sin strider. Kanske väljer man inte alltid att strida mot mössor och mobiler i klassrummet där ingen utomstående ser vad som pågår. Och man kan se genom fingrarna när det gäller sena inlämningar och slarvigt språkbruk inom klassrummets väggar. Man gör det inte för att man är lat eller för att man gillar det, utan för att man vet att om man sväljer en del kan man få igenom något viktigare.

Men man skall till hundra procent ta striden när folk utanför skolan drabbas. Vad en lärare väljer att acceptera är inte vad den breda allmänheten skall tvingas stå ut med.

Lärarna i Kalmar som arbetade under föreläsningen eller underlät att ge eleverna en ordentlig uppsträckning hade dessutom inte vilken allmänhet som helst framför näsan. De hade pressen. Hur kan man missa att göra sitt arbete inför ögonen på journalister? Då, om någonsin, gäller det att se till att fasaden ser okej ut. Det är ju att tigga om att hängas ut i tidningen om man missköter sig på det här sättet.

Den andra striden som måste tas till varje pris är den som rör rasism och sexism. Det skadar aldrig någon mer än kepsgossarna själva om de aldrig kommer till insikt att keps inte signalerar annat än slapphet för den stora del av befolkningen som inte skulle bära en sådan huvudbonad inomhus. Men när en elevgrupp skriker ”Heil Hitler” och tycker att skådespelaren bör våldtas har vi passerat kepsstadiet.

Det finns en sak att göra när det sker. Som lärare reser man sig upp och tar eleverna därifrån ögonaböj innan de hinner göra sig skyldiga till fler övertramp. Därefter skall de banne mig dras inför både föräldrar och rektor så att de begriper att det de gör aldrig någonsin kan accepteras eller bortförklaras. Det ingår i skolans värdegrundsarbete att sätta till alla klutar.

Att, som i Kiruna, ge sig på offret är ju så absurt att man önskar att det hade skett i ett annat universum. Den skolan har nog större problem än sina elever och det gäller nog den i Kalmar också.

En påle i ändan skulle de ha, både elever och lärare.

 

 

I Kalmar, igen

Idag blev det en lunch på Hamnkrogen, som förr hette Calmare hamnkrog (möjligtvis med annan stavning). Jag tror att den största skillnaden mot nu och då är namnbytet. Maten är fortfarande (utan konkurrens) den bästa i Kalmar. De serverar inte flerrättersluncher längre om man inte ser till att ringa i förväg och boka en sådan, men vi lyckades ändå få till en helt okej deal.

Vi delade på dagens soppa, som var en blomkålssoppa (utsökt!) med kallrökt lax, till förrätt och tog varsin spätta med spetskål och musselsås till varmrätt. Som avslutning blev det en god och krämig chokladtryffel. Med två glas vitt vin var och kaffe blev det ändå inte mer mer än 600 kronor, vilket kändes helt rimligt. Maten är vällagad och bra. Inte innovativ, men snygg och hederlig. Det är alltså fortfarande hit man skall gå om man vill få en ordentlig, lyxig långlunch i Kalmar. Servicen är trevlig, proffsig och flexibel. Den som är pensionär får tio procents rabatt. Hamnkrogen spöar Gröna stugan varje dag i veckan. Maten, servicen och miljön är bättre, för att inte tala om utsikten mot Ölandsbron och hamninloppet. Du sitter praktiskt taget i vattnet och äter.

Om några timmar skall vi infinna oss hos dryaderna för en föreläsning. Nu ligger vi i hotellsängen och arbetar.

Kalmar är ingen matstad

Det är hårt att säga det, men Kalmar är sannerligen ingen matstad. Om någon som kommer hit inbillar sig att den kan gå ut och äta middag en måndag efter klockan 21 så får den personen snabbt tänka om. Det går nämligen inte. Det finns inte ett enda ställe som har öppet efter klockan 21 på måndagar. Kanske McDonalds, fast det kollade vi inte.

Just detta är faktiskt ett problem för oss. Dick föreläser här på måndagar och han slutar inte förrän klockan 21. Vi har alltså några veckors svält att se fram emot. Om vi snabbar oss utav bara helsike hinner vi få foten innanför tröskeln till den litet halvsorgliga hotellrestaurangen där vi har sett ett fåtal gäster sitta och deppa över sina ölglas. Där stänger de inte förrän klockan 21:30. Idag kom vi 21:32 och det var för sent.

Av en lycklig slump har vi en fruktkorg på rummet. Nu har vi tröstat oss med varsin banan. Inte mycket till tröst, faktiskt.

Lunchen idag blev inte heller som vi hade hoppats. Det blev inget på hamnkrogen. Istället gick vi till ett ställe som heter Gröna stugan som är rysligt överreklamerat. Rätt ofta framställs det av av något skäl som Kalmars bästa restaurang. Det är det inte. Inte den näst bästa heller, eller tredje bästa. Kanske fjärde, och det säger inte särskilt mycket, åtminstone inte något som är positivt för Gröna stugan. Det bästa man kan säga är att restaurangen är genomsnittlig. Man får det som anslås på menyn, men det är inte särskilt spännande eller innovativt utfört. Servicen är vänlig och litet okunnig. Miljön är ful och tråkig. Det är inte särskilt dyrt.

Jag inser att det verkar som om jag har käkat taggtråd nu. Men, alltså! Hur kul är det att gå till sängs hungrig? Inte alls. Man sover dåligt på kurrande mage.

 

Blanketter

Jag har försökt fylla i en blankett på nätet för att få ett utdrag ur ”födelse och dopboken” gällande mig hemskickat. Kenya vill ha den informationen av något skäl. kanske som ett belägg på att vi verkligen är döpta och därmed lämpliga att adoptera. Vad vet jag.

Men detta är alltså helt omöjligt. Jag föddes när mina föräldrar bodde i Härlanda församling, men jag döptes i Kalmar när de gifte sig. Så skall det tydligen inte gå till för då får blanketten blackout och vet inte vad som gäller. Den vill skicka uppgifterna till Vadstena där de inte gör någon nytta alls. Uppgifterna finns nämligen (eller bör i alla fall finnas) på landsarkivet i Göteborg. Det kostar 125 kronor per kvart som arkivarien letar efter mina uppgifter så man vill ju helst inte att hon eller han sätter av en vecka för att gå igenom mapparna i Vadstena till ingen nytta.

Man undrar ju vem som konstruerade blanketten. Det måste vara jättevanligt att folk är födda på ett ställe och döpta på ett annat och då fungerar ingenting. Hur kan man missa en sådan grej?

Nästa vecka ringer jag.

Ute blommar magnolian. Tulpanträdet börjar bli grönt. Gräset är nyklippt. Det är nästan som sommar. Jag har till och med sett en mördarsnigel.

 

Ledighet

Ledighet är att läsa bra böcker medan det regnar och ta långa promenader när det är uppehåll.

Jag har tagit mig en bra bit in i boken Hustrun av Maria Gustavsdotter. Hon är en riktigt bra författare, vill jag mena. Hennes historiska skildringar är så välgjorda och övertygande att jag blir alldeles matt. Imponerande är ett rätt ynkligt ord i sammanhanget. Det händer inte nödvändigtvis så himla mycket i boken. Man följer framförallt en kvinna, Gertraud, i hennes vardagsliv som hustru till en skräddare. Det låter naturligtvis inte så rafflande, det hör jag också, men det är ändå så att man inte vill lägga boken ifrån sig. Små saker sker hela tiden. Gertraud har sitt livsprojekt, ett löfte att infria. Pesten kommer. Barn föds. Folk dör. Kärlek uppstår och krig hotar. Allt är dessutom insatt i dessa genombearbetade 1500-talsmiljöer och 1500-talsmentaliteter. Folk är verkligen vidskepliga, genomreligiösa och allt annat man kan komma på som gäller för tiden. Brytningen mellan den gamla invanda katolicismen och den nya läran skildras som om Maria Gustavsdotter gjort studiebesök i Kalmar på 1530-talet. Jag fattar inte hur hon kan göra det så bra!

Alla som bor i Kalmar med omnejd borde känna det som sin plikt att läsa boken. Alla som vill ha bättre koll på 1500-talet borde också läsa den här boken. Maria Gustavsdotter borde få pris för sina historiska miljöskildringar.

Medan jag läser detta sitter Dick i den andra fåtöljen och läser Ann Radcliffes roman från 1700-talet. Den skall också utspela sig på 1500-talet. Dick läser delar den högt för att illustrera. Ann Radcliffe visste inget om 1500-talet. Hon skev en bok om 1700-talsmänniskor, fast hon knökar in dem i vad hon anser vara 1500-talskostymering. Det blir parodiskt.

Stort väsen

Kalmartidningen Barometern ringde mig tidigare idag angående ett blogginlägg som jag gjorde för rätt länge sedan. Inlägget heter ”Lunch och föreläsning”.

Bakgrunden var att några elever, kanske fem eller tio i en grupp på långt över hundra, satt och sov, pratade, pillade i mobiler och larvade sig medan Dick föreläste. Jag har ju varit lärare och själv skämts ögonen ur mig för att mina elever har gjort just detta och nu är jag inte lärare längre och kan därför verkligen uttrycka mitt ogillande. Det var det jag gjorde i det tidigare blogginlägget.

Jag räknar (kanske felaktigt) med att mina läsare förstår att jag inte på allvar är ute efter att påla någon. Om någon har läst detta gamla inlägg bokstavligt vill jag en gång för alla säga det: Jag vill inte se loja och störiga elever pålade på riktigt. Anledningen till att jag nämnde pålning var att jag var i stan för att tala om vampyrer och i min rekvisita ingår en påle. Det var inte allvarligare än så.

Nu är det sagt och då kan vi övergå till viktigare saker, nämligen elevattityd.

Vi föreläser ofta. Dick föreläser flera gånger i veckan och vi har en enormt skiftande publik. Hur agerar denna publik i vanliga fall? Jo, den sätter sig på plats, stänger av mobiler och andra störande grejer, riktar uppmärksamheten mot den som skall prata, håller tyst, skrattar åt det som är kul, ställer frågor när det är dags, applåderar när det är slut. Precis så förväntas en publik, oavsett ålder, fungera.

Jag har ofta unga personer i min publik, låg- och mellanstadiebarn. Också dessa gör precis som ovan. Slutsatsen man kan dra är att man lär sig tidigt hur man skall agera som åhörare. Alla kan detta.

Men det finns en publikkategori som alltid (inga undantag finns) frångår denna vanliga hyfs. Det är elever. Det beror inte på att de inte vet hur de skall bete sig. Om de hade gått och lyssnat på en föreläsning som anordnats av någon annan än skolan hade de gjort som jag beskriver. De vet hur de bör göra, men skiter i att göra det. Enda anledningen till att de beter sig som de gör är att de kommer undan med det eftersom det är skolan och den betyder liksom ingenting. Där kan man bete sig som en skitstövel utan att det får konsekvenser.

Notera nu att minst hundra elever visste hur man skall bete sig och inte alls betedde sig illa. De var en prydnad för allt möjligt som jag räknade upp i mitt gamla inlägg (också det en överdrift, för övrigt).

Reportern på Barometern trodde kanske att jag skulle backa från det jag skrev i det där inlägget. Det gjorde jag inte. Jag kanske saftade på litet i överkant, men om man förmår att greppa att jag inte på riktigt vill påla någon tycker jag att det kan passera. Jag hade lika gärna kunnat skriva exempelvis ”ouppmärksamma elever är det värsta som finns” eller ”måtte marken öppna sig under dem när de lämnar lokalen” eller ”det är ett under att de klarar av att andas själva, så döda som de verkar vara”. Jag räknar med att folk som läser begriper att jag egentligen tycker att krig och svält och slaveri är värre än lata elever och att jag faktiskt skulle bli rätt förfärad om jorden slukade dem framför mina ögon eller att jag inte inbillar mig att de är döda på riktigt. De bara låtsas. Poängen är en annan: Det är urdålig stil att bete sig på det där sättet. Jag hade kunnat skriva det också, men hur kul låter det? Är inte en pålning eller ett svavelosande svalg litet mer färgsprakande, så att säga? Jag menar, överdriften borde vara tillräckligt stor för att den skall framgå. Men kanske inte. Det är en lärdom jag kan dra. I fortsättningen skall jag, i den mån jag kommer ihåg det, lägga till en rad om att jag tar i och att jag inte verkligen vill köra en påle i röven på någon eller se någon slukas av mörkrets furste.

Min poäng var och är denna: Som lärare får man ta en himla massa skit. Elever kan bete sig pissdåligt. Ni som inte har insyn i detta har ingen aning. Gissa på det värsta och dubbla det och lägg till litet ”hora och fitta och kuken” så börjar ni närma er. Jag är inte längre lärare och jag har vant mig av vid att ha överseende med dåligt beteende. Mina Nybroelever var faktiskt mycket bra, dessutom. Riktiga pärlor, de flesta. De jag skämdes över var andra. Kanske tycker jag att jag har tagit nog med skit från ohörsamma, curlade snorungar och deras ännu värre föräldrar. Så är det säkert.

När Barometern hade lagt på ringde dessutom rektorn på den skola där de här in till döden trötta eleverna gick. Hon höll på dem, men vad kan hon göra? Om hon hade sagt ”Himmel, är det sådana signaler våra elever sänder ut? Det måste vi genast göra något åt!” hade det förstås hedrat henne. Nu var hon mer orolig för att Barometern skulle skriva stygga saker om skolan.

Jag vill inte alls att Barometern skall skriva stygga saker om den här skolan. Jag har vänner som arbetar där och det vore djupt orättvist mot den elevmajoritet som inte alls betedde sig illa. Men det hade varit ett fräscht grepp om rektorn tog rötäggen i enrum och gav dem en ordentlig åthutning.