Karin Månsdotter

DSC_2557.JPG

Jag skriver mycket hellre om böcker jag gillar än uppmärksammar sådana jag inte gillar. Ibland måste man dock göra ett undantag, och det gör jag nu. Vi, eller snarare Dick, fick denna bok skickad från förlaget. Säkerligen kom den för att de ville att han skulle skriva något snällt om den, men så fungerar inte Dicks möjligheter att recensera. Han får inte välja vilka böcker han vill skriva om själv. Det blir valt åt honom. Han gav boken till mig eftersom jag ändå håller på med en bok som tangerar ämnet Karin Månsdotter.

Sedan hörde Maria Gustavsdotter av sig och undrade om vi känner till författaren, David Lindén. Då hade jag redan börjat läsa boken, och jag förstod varför hon undrade.

Låt oss ta recensionen från början. Vad ser man först när man ska läsa en bok? Det är ingen kuggfråga. Man ser omslaget. Titta på bilden ovan. Vem har valt det här omslaget? Vem vill att en svensk drottning ska porträtteras på det här sättet? Det är till lika delar vulgärt och ohistoriskt, som om det är ett omslag till en dåligt skriven roman som utger sig för att utspela sig i historisk miljö men som egentligen handlar om en modern flicka som tar för sig. Omslaget räcker som varningstext.

Det andra en seriös läsare tittar på är innehållsförteckning, register och käll- och litteraturlista. Boken har en innehållsförteckning men är inte i närheten av att ha de andra väsentliga delarna. Så får inte en fackbok som vill bli tagen för att vara seriös se ut. Den här boken borde inte ha getts ut med dessa två stora brister.

Sedan kommer man över till innehåll och stil. Jag säger det med en gång: Jag önskar verkligen att jag gillade den här boken. Den är på sina håll riktigt bra skriven, medryckande och lätt att följa. Författaren har dessutom varit förtjust i Karin Månsdotter sedan åttaårsåldern och han älskar historia. Spontant gillar jag honom bara för detta. Utan att känna David Lindén (vi har aldrig träffats) inbillar jag mig att jag skulle tycka om honom och att vi skulle ha mycket att prata om. Varför har han gått med på det här omslaget, undrar jag. Blev han tvingad av förlaget? Vissa förlag gör faktiskt så, tvingar igenom sina grejer mot författarens uttryckliga vilja. Är han ett offer? Är det synd om honom?

Men det finns fyra saker i boken som jag har svårt för. För det första finns det rena sakfel i den. Namn, längdmått och annat som inte stämmer. Det är inte bra.

För det andra handlar boken till stora delar inte alls om Karin Månsdotter utan om helt andra, ibland delvis relaterade saker. Det hade varit okej att fylla ut en bok med annat om man ändå hade känt att hon var den röda tråden. Tyvärr försvinner hon ofta i hela kapitel. Jag vet varför. Det finns inte tillräckligt med material för att skriva en bok om Karin Månsdotter. Hon har inte avsatt tillräckligt med källmaterial. Trist men inte alls unikt. Erik XIV:s mamma, Gustav Vasas första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg skulle vara ungefär lika svår att skriva en biografi om.

Det för oss över till både punkt tre och punkt fyra. På punkt tre: fiktionen. Jag tycker om när författare, även facklitterära författare, väver in litet dramatik i sin framställning, men jag får knottror om dramatiken inte kan backas upp av källor. Om man påstår att det regnar och att soldaterna huttrar i kylan och lider av motvinden när trupperna ställer upp inför slaget måste man veta att det regnar, blåser och är november. Om man påstår att en verklig, historisk person är arg, ledsen, upprörd eller något annat så måste man ha fått den uppgiften från ett brev eller en dagbok. Man får inte hitta på saker för att göra det mer spännande i en fackbok. Vill man göra det får man skriva skönlitteratur. Då är allt förlåtet.

Och så punkt fyra: David Lindén vill revidera bilden av Karin Månsdotter. Alla vet att hon var söt och rar. Han vill visa att hon var en maktspelerska som tog chansen som gavs henne och höll sig både vid liv och kvar vid köttgrytorna. Hon kanske var det, men det finns uppenbarligen inget källmaterial som stödjer den bilden. Hon är för okänd för att det ska låta sig bevisas. Man kan inte använda försvunna brev och texter skrivna decennier efter hennes livstid för att bevisa detta. Det är dålig historieskrivning.

Ja, det är hårda ord. Men jag ser den här boken som ett nedslående tecken i tiden. Författare är inte alltid skitbra på att skriva och få till innehållet (David Lindén är dock bra på själva skrivhantverket, så historiska romaner vore kanske något?). De behöver i så fall adekvat hjälp från ett förlag för att få till en bra bok. Om kunskapen fallerar på alla fronter får man en sådan bok som jag nyss har recenserat.