Lärare som inspiratörer

Jag fick en fråga för någon dag sedan som handlade om hur mina lärare var när jag gick i skolan. Inspirerade eller uppmuntrade de mig till att bli författare?

Nej, det kan jag inte påstå eftersom jag inte räknade med att bli författare. Visserligen tyckte jag att det var jätteroligt att skriva böcker när jag gick i lågstadiet. Vi skrev något som kallades ”händelsebok” eller kort och gott ”h-bok”. Den kunde handla om vad som helst, och jag skrev jättemånga som jag lämnade in till fröknarna för rättning.

Men sedan växte jag ju ifrån det där med ”h-böckerna”. Jag gillade fortfarande och skriva. Jag skrev massor med sagor, dikter och noveller på fritiden under resten av grundskoletiden. Men det var utanför skolan och inget som lärarna uppmärksammade.

I skolan intresserade jag mig för annat. Framför allt gillade jag historia och biologi, och när jag kom upp på gymnasiet fastnade jag även för svenska. Fram till dess hade jag varit övertygad om att jag skulle bli läkare. Så hade det varit sedan jag var i Nalas ålder, men plötsligt började jag tvivla. Varför skulle jag bli läkare när jag i själva verket var så förtjust i historia och svenska, som man sannerligen inte fördjupar sig i under en läkarutbildning?

Det slutade med att jag valde att bli gymnasielärare i historia och svenska i stället. Till stor del berodde nog det på att jag hade bra lärare på gymnasiet. De fick yrket att framstå som eftersträvansvärt. Sedan visade sig verkligheten vara en annan, och jag slutade som lärare efter några år. Då hade jag träffat Dick.

Under en period frilansade jag som korrekturläsare, men det var svårt att försörja sig på det, och Dick tyckte att jag skulle skriva en bok. Först trodde jag att han skojade, men vi pratade om det vid flera tillfällen och till slut hade han nött ned motståndet från min sida. Den första boken blev Vampyrernas historia, och jag insåg att jag passar ganska bra som författare.

Jag saknade känslan av kolleger i början. När man arbetar på en gymnasieskola är man hela tiden omgiven av experter som kan saker som man själv inte kan. Det är väldigt stimulerande. Man har kolleger att fråga om saker, be om råd och älta grejer med. När man arbetar ensam träffar man tyvärr aldrig någon som är smartare än en själv, så all input och alla idéer måste man värka fram på egen hand. Det gäller att ha ett rikt inre liv, annars blir det en ökenvandring. Nu är jag så inkörd på att ha det så att jag nog skulle tycka att det var svårt med kolleger. Blotta tanken är litet stressande.

För att återgå till detta med mina lärare. Jag har haft många, och det stora flertalet har varit väldigt bra. Jag gillade Kerstin på lågstadiet. Jag uppskattade Mats på mellanstadiet. Jag tyckte om Sten, Elvy, Christer och Kjell-Arne på högstadiet. På gymnasiet träffade jag Bo G, Stig, Leif ggr 2 och Majt, alla mycket bra lärare. På högskola och universitet mötte jag ännu fler som inspirerade, tog ut svängarna och utmanade sina studenter. Peter i Växjö intar en särställning, en intellektuell diamant!

Jag har kanske haft tur, men jag tror inte det. En del av de lärare som jag har gillat har andra haft negativa synpunkter på, orättvisa synpunkter i mina ögon. Jag har som vuxen alltid gått efter hur mycket jag har kunnat innan jag har gått en kurs jämfört med vad jag har kunnat efteråt. Om jag har gått plus på bildningsbanken har läraren varit bra. Om jag dessutom verkligen har fått vidgade vyer och blivit bättre på att tänka så har läraren varit exceptionellt bra.

Några av lärarna blev med tiden mina vänner. Även om jag i nuläget inte längre har kontakt med dem så har de gjort mig till en rikare människa. En del av dem och deras idéer tänker jag på nästan varje dag. Det är uppenbart att de har format det som är jag på ett avgörande sätt.

Förra vintern träffade jag Kerstin, min lågstadielärare. Hon mindes alla mina händelseböcker och var inte ett dugg förvånad över att jag blev författare, fast hon trodde kanske att jag skulle bli biolog. Mina böcker handlade ofta om botaniska utflykter på Öland, så det var ingen långsökt tanke.