Slakteriet är sanerat!

Jag och detta med selfies. Jag hör till en generation av dinosaurier. Idag säger förskolebarn mellis när de menar mellanmål. För mig är mellis ovillkorligen detsamma som mellanöl, och jag skulle avlida av skratt om jag frågade Nala om hon ville ha mellis efter skolan, och nästan räkna med att bli anmäld för langning. Antingen är man född i ”mellislikamedmellanmålgenerationen” eller i ”mellislikamedmellanölgenerationen”.

Det är samma sak med foton på sig själv. Är man uppvuxen med att ta bilder på annat än sig själv är man nog för alltid rätt kass på att vända kameran mot sitt eget ansikte.

Jag tar fram telefonen och vänder ”siktet” mot mig, och får en smärre chock. Jag ser monstruös ut i vilken vinkel jag än väljer, men värst är det litet underifrån. Om jag verkligen ser ut så kan jag skrämma slag på vem som helst. Efter att ha gjort ett otal försök att framstå som vänlig och blid, med resultatet att jag i stället för blodtörstig, intolerant och tvärförbannad mest ser imbecill ut, har jag i alla fall några bilder som är rätt ok.

Mest ok, till och med bra, blev denna. Problemet är bara att jag inte alls ser ut så här på 90 procent av bilderna. Då ser jag mer ut som Shrecks gamla bittra farmor eller som mammatrollet som säger ”Var är fjant?” i Trolltyg i tomteskogen, ni vet hon som ”ska göra sig vacker” och knyter en orm i håret. Hade kunnat vara jag.

DSC_2326

Ser ni desperationen i blicken och det något spända leendet? Det är minen av ”funka nu, för helvete innan jag får spatt och lägger mig på golvet och skriker!”. Eller äter upp telefonen, river verandan, drar en motorsåg i grannens garagedörr och slår ihjäl en tomtearmé, som de andra bilderna såg ut att skildra. Men det gick, och det blir den här bilden som hamnar i Populär historia.

Låt oss säga så här: Det finns ett skäl till att det är ganska få bilder av mig på den här bloggen. Jag får inte till dem, så enkelt är det. Detta är en unik händelse. Njut litet av den, för det gör jag.