Veckans pålning!

Hör upp! Man kan inte avsluta arbetsveckan utan att känga iväg en påle i kroppen på någon, eller hur?

Jag ska ta saker i tur och ordning. Först, något om hur jag skriver om andra än mig själv på bloggen. Jag skriver om offentliga människor när de är relevanta på något sätt, som Joyce Carol Oates och Maria Gustavsdotter. Den senare är dessutom en vän till mig. Jag skriver om Dick och Nala eftersom det skulle vara väldigt svårt att över huvud taget ha bloggen om de inte nämndes. Det händer att jag nämner morbror Karl och Virginia eftersom de står mig väldigt nära och jag vet att de tycker att det är okej.

Nästan alla andra omnämns som gudföräldrar, mormor, granne eller vad de nu kan vara. Jag namnger väldigt få personer som inte är offentliga, och om jag gör det använder jag bara förnamn. Jag har inte med dem på bild. När jag hälsar på mina föräldrar förekommer de exempelvis aldrig på bild.

Vissa skriver jag kanske inte om alls. En del har personer i sin bekantskapskrets som är sjuka, sköra, farliga, hemliga eller på andra sätt olämpliga att väcka uppmärksamhet kring. Nu säger jag inte att jag har en drös sådana här personer att förtiga, jag menar mer generellt. Alla människor ska inte eller vill inte ut i offentligheten, och den här bloggen är en del av offentligheten. Den läses av alla möjliga personer och jag kan inte påverka hur det som skrivs här tas emot och hur det eventuellt förs vidare.

Nu till pålningen. Ni har säkert träffat på den här sortens människor, sådana som helt enkelt inte kan sköta sina egna liv utan måste lägga sig i andras. De ger sken av att göra det av välvilja men är egentligen bara ute efter att få litet skvaller eller dramatik eller rentav göra någon sorts skada för att känna att de minsann har gjort skillnad. Jag avskyr sådana människor!

Tydligen har jag en sådan person som läser den här bloggen, så jag hoppas verkligen att pålen når fram och sätter sig där den ska. Denna läsare har kontaktat en släkting till mig och påtalat att vederbörande inte fanns med i uppräkningen av släkten i det inlägg jag hade häromdagen. Detta hade tydligen min släkting inte noterat, men när det påtalades av den här ”hjälpsamma läsaren” så kändes det märkligt för min släkting.

Vad är det för fel på folk? Vem ringer till någon och kör följande (hypotetisk, men sannolik återgivning av samtalet):

-Ja, det är David (min släkting).

-Ja, hej David! Det är Babbsan Lennartson (”den hjälpsamma läsaren”). Vet du om att Katarina Harrison Lindbergh har skrivit ett inlägg på sin blogg, som jag läser, där hon räknar upp sin släkt och du är inte med? Gillar inte hon dig, eller?

-Ääääh? Jag vet inte. Vi ses inte så ofta. Vad skrev hon då?

-Ja, alltså, hon har skrivit svar på några frågor och en av frågorna handlade om släkten, och DU ÄR INTE MED! Är inte det HEMSKT? Du måste ju bli SÅ LEDSEN! STACKARS DIG!

-Vadå, hon har alltså med alla utom mig?

-JAAAA! Hon måste ju verkligen HATA dig!

-Ääääh, jag vet inte. Jag måste nog titta på detta själv. När var det, sade du?

-NYSS! Hur KAN hon göra så! Hon måste VERKLIGEN HATA DIG! Hon verkar helt KNÄPP!

-Jag vet inte. Jag måste kolla själv. Tack för samtalet. Hej då!

-Hej då! Jag tyckte att du borde veta.

Allvarligt!? Att göra sig besväret? Och vem blir hjälpt eller gladare av att få ett sådant här samtal? Innan man bestämmer sig för att lyfta luren och komma med dåliga nyheter rörande något som man har väldigt begränsad kännedom om ska man kanske ställa sig frågan vem man skadar. Kommer den stroppiga Katarina med sin blogg om ditten och datten och champagne och ny bil och lyxkryssning att bli tilltvålad nu, eller kommer hennes okända, och i sammanhanget oskyldiga, släkting att få en jäkla deppig eftermiddag?

 

Angående hår…

Jag tror att det brister för mig snart! Det handlar om Nalas hår nu, och folks jävla petande och pillande och tafsande och kännande på det. Jag tror att jag kommer att morra åt nästa person, eller rätt och slätt gå fram och börja röra runt i kalufsen på vederbörande. Åker jag fast då, eller är det okej?

Och jag inser detta inte har något slut för Nalas del. Vuxna kvinnor med hår liknande Nalas får erfara samma saker, och idiotkommentarer om håret. Det berör mig verkligen illa.

Jag är sannerligen inte den som drar rasistkortet särskilt ofta, men snart kommer någon åka på det. Alla dessa hårpillare skulle aldrig i livet börja fjanta runt med fingrarna i håret på en unge med normalsvenskt hår. De gör det bara för att de tycker att Nalas hår är spännande och exotiskt och säkert har de undrat hur det känns att röra vid en ”svart människa”. Och så dyker hon upp, liten, gullig och glad, och hämningarna släpper totalt.

Och sedan dessa välmenande kommentarer som ältas hela tiden. Ungen har hår! De flesta barn har det. Det är inget som folk behöver fästa sig vid. Det är som att de inser att det vore över gränsen att säga något om hennes hudfärg (vilket det förstås är), men så länge de bara tjatar om håret så är det okej. Nej, det är det inte!

Och när Nala blir störd av att folk är där och petar, vet ni vad som sker då? Jo, då kommer andra vuxna och förklarar för henne att ”det bara är för att de tycker att du är så fin i håret”. Nej, det är det inte. Rätt förklaring är att ”det är för att de är empatilösa skitstövlar och rasister som tycker att de automatiskt har tillgång till ditt hår eftersom de inte tillmäter dig ett riktigt människovärde.” Fast det kan man inte säga till en femåring. Men man kan säga ”du har all rätt att bli arg när folk tar på dig.” Resten kan man tänka och sedan säga till den som felat.

Hur svårt ska det vara? Man rör inte vid människor man inte känner på ett intimt sätt. Man frågar inte ens om man får göra det. Vem skulle gå fram till en främmande person på en tågperrong och börja klia den i nacken, eller fråga om man fick klia den i nacken med motiveringen att ”din nacke ser så gosig ut, får jag känna?” samtidigt som man sträcker fram fingrarna? Ingen av er, det förstår jag, men de finns där ute, och Nala möter den sortens individer nästan varje gång vi är någonstans.

Så jag halar fram den gamla ”veckans pålning” igen. Det var längesedan. Men här kommer den: Veckans pålning går till alla som petar i Nalas hår.

Extremt ohäftigt!

Vet ni vad det töntigaste man kan göra är? Det skall jag tala om för er: Att briljera med okunskap.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är en krönika som jag fick ögonen på i en av våra stora morgontidningar. Jag tänker inte berätta vem som skrev den eller länka till den eftersom det var bedrövlig och fullkomligt kontraproduktiv läsning om man, som jag, anser att vi behöver en folkrörelse för bildning.

Kontentan var i alla fall att den här författaren beundrade de vänner hon hade som sade saker som ”jag har aldrig sett en film i hela mitt liv” eller ”jag har ingen susning om någonting” och samtidigt passade på att beklaga sig över att hon själv alltid känner att hon är rädd att kunna för litet. Jag skojar inte. Detta är en korrekt återgivning av innehållet och texten var inte skriven första april.

Alltså: Var och en som briljerar med sin egen okunskap är ett ärkepucko. Om någon läsare känner på sig att vederbörande har gjort sig skyldig till detta, så finns det all möjlighet till bättring. Bums! Det är bara att sluta berätta i tid och otid om hur litet man kan om ditten och datten eller hur ointresserad man är av det ena eller andra. Håll truten istället för att framställa er som fån.

Det är alltid ocoolt att inte kunna. Oavsett ämne är det bättre att känna till åtminstone litet än inget alls. Nu tror någon kanske att jag egentligen menar ämnen som världslitteraturen, geometri, astronomi, klassisk musik, filosofi och huvudstäder. Inte alls. Jag blir visserligen provocerad när folk påstår att de aldrig har läst en bok. Men jag blir lika provocerad när folk vill briljera med sitt finkulturella sinnelag genom att påstå att de inte har en aning om vad Let’s Dance är eller inte har sett ett enda avsnitt av Rederiet (om de är tillräckligt gamla) eller aldrig har läst en serietidning eller inte känner till Ica-Stig. Det är höjden av okunnighet och det är inte häftigt alls. Man framstår inte alls som fin, utan bara som en ignorant och nedlåtande typ som inte vet att föra sig.

Jag påstår inte att jag kan allt. Det är sorgligt mycket jag inte kan. Men all min okunskap är en brist. Det är en brist att inte kunna tyska exempelvis. Jag tror att det är det jag lider mest av att inte kunna och jag tror tyvärr att jag kommer att fortsätta att inte kunna det. Jag har helt enkelt inte tid att lära mig tyska. Det är väldigt tråkigt. Varje gång jag skall ta mig igenom en text på tyska, och det händer ofta, är det ett enormt arbete och jag måste fråga Dick hela tiden. Inte ett dugg coolt, bara ledsamt.

Jag skulle vilja se fler människor som briljerar med sin kunskap. Hur vore det om om folk helt sonika vid middagen med vännerna säger ”Jag hör att ni talar om Estland. Det kan jag rätt mycket om”, eller ”Praktisk filosofi? Det låter ju intressant. Vad exakt gör du då?” Istället för att komma dragande med något i stil med ”Sådant har aldrig intresserat mig”.

Om vi skall bli bildade måste vi intressera oss för allt. Det finns inget som är tråkigt. Det finns bara saker som man ännu inte kan och saker som är svåra. Om man väljer att inte göra något åt sina brister så får man ha den goda smaken att tala tyst om dem. Antingen säger man ”tyvärr kan jag inte tyska” eller ”jag har inte kommit till Svindlande höjder än” eller också låtsas man som det regnar och lyssnar och nickar och försöker hänga med. Alltid snappar man upp något.

Och en annan sak: Föräldrar som för över sina egna fördomar och okunskaper till sina barn borde få ett straff. Den som säger ”Usch, jag hade så svårt för matte. Det är tråkigt!” till sitt barn med matteläxa är en dålig förälder. Man får helt enkelt inte tala illa om kunskap inför sina barn. Det är som att tala illa om barnens vänner eller en lärare så att barnen hör det. Aja baja! Det är nästan så att veckans pålning skulle kunna delas ut till sådana föräldrar!

Men man kan förstås inte sticka under stol med att viss kunskap kräver en del innan man har tillägnat sig den. Vissa saker är lätta, men inte allt. Man måste öva och repetera, finna sig i misslyckanden, läsa på, göra om och prövas innan man vet att man kan. Ibland är det inte jättekul, bara nödvändigt. Glädjen kommer kanske först i efterhand och inte under själva processen. Och det är då det gäller att den som är större och har mer erfarenhet inte drar undan mattan genom att understryka hur tråkigt det är. Det är då man måste hjälpa till så att den som övar ser att det den håller på med är överstigligt och att målet är värt att uppnå.

Nästa gång någon i er närhet briljerar med okunskap tycker jag att ni skall fråga varför hon eller han vill framställa sig som en dumbom.

Veckans pålning

Jag har inte pålningar varje vecka, utan lyfter in en när jag känner att det passar. Denna veckas pålning delas ut till Tunaskolan i Luleå för dess urusla hantering av en elev där.

Den här eleven, Astrid, är 14 år och tydligen en begåvad och vettig människa. Hon reagerade på ett konstverk som skolan satt upp vid sina personaltoaletter. Det skildrar hur en kille hänger på den avskiljande väggen mellan herr- och damtoan och kikar in på damernas. Inne på damernas står en kvinna. På skolan tyckte man  att detta var litet skoj, men Astrid skrattade inte. Hon konstaterade (helt korrekt, faktiskt) att bilden är sexistisk. Den skildrar en fluktande man och en passiv, betittad kvinna, på en kommunal mellan- och högstadieskola, inte i ett privat hem, där litet vad som helst kan få hänga på väggarna.

Vad händer sedan? Jo, rektor och lärare försvarar konstverket. Kanske skulle man kunna se det som en ryggmärgsreflex. Eller kanske inte. Det fortsätter med att de på ett flagrant sätt hänger ut den här 14-åriga tjejen. De genomför en enkät på skolan när hon råkar vara sjuk. Enkätsvaren hängdes sedan upp vid konstverket, för att verkligen rubba in att Astrids syn på saken var ”fel”. Nästan alla elever som besvarade denna enkät tyckte tydligen det, märkligt nog. Fast enkäten var kanske försåtligt utformad. Jag kan inte tro att nästan alla elever på en skola tycker att sexism är okej.

Så, veckans pålning går till rektorn och de inblandade lärarna (Vilka ärkenötter! Genant, hörni!) och de ansvariga politikerna i Luleå som nu helst vill lägga locket på för att ”få arbetsro”. Eller för att få mobba 14-åringar ifred, vad vet jag.

Jag är så glad att Astrid valt att ta den här striden. Om det fanns ett pris i civilkurage hade jag gett det till henne. Fler människor borde vara som hon. Den där Tunaskolan borde ha hyllat henne för hennes klarsynthet, verbala förmåga, mod och initiativkraft. Och vad gör den? Sjabblar bort hela tillfället och spelar rollen som mobbare och sexister i stället.

Den som känner att detta är intressant kan läsa mer här.

Hur kan det vara så här?

Vet ni, det finns en sak som gör mig förbryllad. Egentligen finns det många saker som förbryllar mig, men denna är så ofta närvarande att jag inte kan låta bli att skriva om den. Jag har tänkt göra det länge, men det är alltid annat som kommer emellan. Så icke idag.

Varför används USA alltid som negativt exempel? Har ni funderat på det? Oavsett ämne kan man av något skäl alltid pilla in litet USA-kritik som krydda till sina argument. Det senaste stötte jag på idag och det handlade om mat, skräpmat naturligtvis. Krönikan kan ni läsa här.

Den här Mats-Eric Nilsson skriver ofta bra saker, om djurhållning, fusk, sladdriga grönsaker, tillsatser, onödig import och allt möjligt. Han har sunda matideal som jag håller med om. Men varför måste han trycka till USA för att svenska livsmedelskedjor och vissa producenter försöker lansera nya och inte särskilt hälsosamma produkter? Det är ju knappast USA som styr ICA.

Jag kan hålla med om att chokladphiladelphiaost är en onyttig produkt. Och märket ägs av Kraft Foods som är ett amerikanskt företag, men ändå. Sylt är också onyttigt och sådant gör många svenskar hemma i köket. Vi klarar av att vara onyttiga utan hjälp av USA.

Att blanda in USA i allt ont hela tiden blir ju fjantigt. Det verkar som om de aldrig gör något bra på andra sidan Atlanten. Om det vore så illa som det framställs borde hela kontinenten ha havererat i ett moras av synd, våld och hetsätning. Och dog de inte av det skulle de dö av giftiga utsläpp, vansinnesskjutningar eller droger. Om inte abortmotståndarna sprängde allt i bitar.

Nästan alla som uttalar sig om mat och USA lyfter fram skräpmaten och snabbmaten och vittnar om hur omöjligt det är att ens handla riktig mat i USA. En sådan krönika läste jag i Allt om mat för en tid sedan. Enligt skribenten gick det inte att handla nyttigt i USA för riktig mat finns inte där.

Nu säger jag så här: Detta är lögn!

Jag har handlat riktig mat i USA många gånger. Under en period bodde jag nämligen i Connecticut och lagade varje dag egen mat. I min närhet fanns fyra eller fem olika större mataffärer att välja mellan. En av dem hade uteslutande ekologiskt sortiment och var rätt dyr att handla i. Det övriga var vanliga affärer som påminde om svenska matbutiker, med vissa avgörande skillnader.

En skillnad var att grönsakerna var tusen gånger bättre än i Sverige och att sortimentet var bredare. Jag har aldrig köpt så mycket bönor, kål, rotfrukter och spännande tomater som under denna period.

En annan skillnad var köttdiskarna. Här fanns kött från frispringande djur som tuggat gräs på slänter med havsutsikt (bara det!). De råa korvarna som man kunde köpa och lägga i grönsakssoppan saknar jag fortfarande. Det finns inget liknande att uppbringa i Sverige.

Att laga mat i USA är inte svårt. Där finns råvaror så att vem som helst kan bli lyckliggjord. Att gå ut på restaurang och äta gott är inte heller svårt. Visst, på mindre orter och ute på landsbygden är utbudet skralt, ungefär som i Sverige. Men så snart man kommer till en större stad kan man få sitt lystmäte. Den som återkommer från en USA-resa och bara har sett insidan på McDonalds får faktiskt skylla sig själv. Alternativen är oändliga, från doftande italienska pizzor med rosmarinskinka, tunna champinjonskivor,  mozzarella och drivor av färsk basilika, till ”fine dining” av yppersta världsklass.

Så ta ert slentrianmässiga USA-hat och stoppa upp det någonstans. Ni har just åkt på ”veckans pålning”. (Jag sade ju att den skulle komma.)